Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2000-11-02 (16:13)
Hej alla nära och kära!
Det har gått drygt två veckor sedan den senaste reserapporten levererades och under den tiden har jag hunnit med en hel del. De som skarpt ogillar långa reseskildringar bör definitivt avbryta läsningen nu. De övriga utav er, nya som gamla läsare, blir serverade ett lite annorlunda upplägg än vanligt. Efter denna lilla korta introduktionsförrätt följer huvudrätten som är en dag-för-dag skildring av mina äventyr längs de australiensiska turiststråken. Som efterrätt tänkte jag bjuda på lite djupare funderingar kring det här med att resa på egen hand långt hemifrån. De som sysslat med sådant tidigare kommer säkerligen att nicka igenkännande här och där. För er övriga blir den här delen lite svårare (tråkigare?) att ta till sig, hoppas ni ursäktar för detta. Eftersom det här blir alldeles för långt tvingas jag dela upp reseskildringen i två mail (ni måste ju hinna med annat än att läsa mail på era arbetsplatser). OK, let''s go guys...
Dag 1. Efter en hel del planerande var det så äntligen dags. Jag hivade på mig ryggsäcken och hoppade på tåget till Sydneys Domestic Airport. Det visade sig att flygbolaget (Qantas) hade funnit en mellanlandning i Brisbane som ett trevligt reseinslag så den "plötsliga" landningen hade sin förklaring... Vi (passagerarna alltså) schasades av planet och fick lite oväntat via högtalarna reda på att vi tyvärr var tvungna att vänta 1 h i Brissie pga "tekniska problem". Skitkul, speciellt när den enda förklaringen till väntan var "ett smärre fel på navigationsutrustningen". Medan en reservdel från Sydney flögs upp passade jag på att lusläsa mina kopierade utdrag från alla Australienresenärers Bibel, Lonely Planet.
Den andra flygningen gick fint och med hjälp av en minibuss nådde jag busstationen i Cairns där ett antal timmar av dödtid slogs ihjäl. Till sist blev det dags för mig att kliva på nattbussen och med hjälp av lite sömn gick bussresan oväntat smidigt trots att en kraftigt berusad tysk kräktes oavbrutet snett bakom mig hela vägen ner till Townsville.
Dag 2. Dagen inleddes med en färjetur från Townsville till Magnetic Island. Tack vare ivrigt researchande på nätet hade jag hittat en liten bilfärja med lägre passagerarpriser. I bästa backpackerstil kånkade jag mig fram längs gatorna i Townsville och klev på båten. Väl ute till havs visade det sig att mina efterforskningar inte varit helt fullständiga. Båten tog mer än dubbelt så lång tid som konkurrenterna och lade till på ett eget avskilt ställe där inga transporter mötte upp. Nåväl, tur i oturen var att närmaste håla (Arcadia) inte låg alltför långt borta och det hostel som jag hade markerat i Lonely Planet var beläget där.
The Centaur Guesthouse visade sig vara en fullträff. När jag letat mig fram till trädgården blev jag omedelbums bjuden på kaffe. Innan jag hunnit förklara att jag inte hade bokat något rum var jag inskriven i gästboken, medbjuden på kvällens wallabee-matning och visad runt i den vackra trädgården (med bibliotek(!) med titlar av världens roligaste person - Björn Hellberg!) av den hippieliknande 40-åringen som drev stället tillsammans med sin fru.
Någon timme senare gav jag mig iväg på en 5-kms bushwalking-runda som enligt hostelägaren skulle bjuda på några fantastiska vyer. De första hundra meterna tog säkert 20 min att avklara eftersom det prasslade oavbrutet när krypen längs stigen i bushen förflyttade sig och jag var tvungen att stanna och titta. Efter ett tag vande jag mig dock vid ödlorna, fåglarna och gräshopporna och tillät mig själv att njuta av den mycket vackra naturen. Utsikten var, liksom hettan, dock slående så jag var tacksam över den medtagna vattenflaskan. Under eftermiddagen vilade jag lite i skuggan i en hängmatta i trädgården, därefter tog jag ett dopp i idylliska Alma Bay och gick sedan på wallabee-matning (ensam med hostelägaren vilket innebar privat och gratis ö-guidning). Några svenskar som checkat ut tidigare under dagen hade tipsat om en annorlunda restaurang som därför förärades med min närvaro den kvällen. I en mycket speciellt upplyst trädgård åt jag billigt och skrattade åt the possums som kom och åt från en egen hylla på trädet bredvid bordet där jag satt och åt. Efter att ha matat mina kamrater gick jag tidigt till sängs.
Dag 3. Tidig uppstigning. Det var ebb i bukten vid mitt hostel så jag började med att lufsa ut i det som i vanliga fall var havet. Därefter gav jag mig iväg åt nordost på en mycket lång vandring. Ungefär en gång i timmen kunde jag dock stanna till vid en avskild paradisbukt och ta ett välförtjänt dopp. Höjdpunkten på denna tripp var när jag fick se en vild och mycket söt koala sitta sovandes i ett träd. Dagens chock var när jag på ett av dagens sista stopp upptäckte att jag hade hamnat på en nakenbads-beach. Efter vandringen satt jag och läste lite på min stora balkong med utsikt över bukten som var klassad som en naturpark. På kvällen bjöd hostelägaren på ostbricka och vin. Jag passade på att byta resetips med ett par danskor och njöt av dykarstorys berättade av en kille som kommit till ön enbart för de fina dykmöjligheternas skull. Sov gott innanför småkrypsnätet den natten.
Dag 4. Vaknade med kraftig träningsvärk i låren och blåsor på fötterna. Betalade hostelägaren och tackade honom uppriktigt för den fantastiska gästfriheten innan jag tog mig till färjan. Väl framme i Townsville besökte jag stadens akvarium. I akvariet fanns bl a ett helt unikt levande korallrev (mycket tack vare simulerade vågor, ebb och flod). Lyckade pricka in en av dagens två gratis guidade turer. Den kommer jag aldrig att glömma. En hysteriskt rolig flintskallig man i 60-årsåldern med kraftig fransk brytning avbröt guiden konstant med allt intimare frågor om djurens parningsritualer. Guiden var självfallet med på noterna och gjorde sitt bästa för att med hjälp av detaljerade svar bjuda på allt viktigt vetande i ämnet. Hustrun till fransmannen frustade allt olyckligare vid sidan av sin make vilket tydligen endast gjorde honom ännu mer upphetsad. Det slutade med att hela gruppen vred sig i skrattplågor och när guiden tackade för sig förklarade han att han aldrig haft en bättre grupp under sina fem anställningsår på akvariet.
Tog därefter en rundvandring i Queenslands fjärde största stad som verkligen gjorde skäl för benämningen tropikstad. Hoppade på eftermiddagsbussen till Airle Beach. Väl framme checkade jag in på Bush Village Backpackers Resort som jag hade blivit tipsad om. Tog en kvällsrundvandring i Airle Beach som egentligen bara bestod av en enda gata med agenter som sålde seglingsresor, pubar och restauranger. Tidigt i säng för att kunna orka ta mig upp till min seglingstur dagen efter.
Dag 5. Låste in min ryggsäck och hämtades upp av en pick-up-bus som tog mig till Shute Harbour. Det var här en av min resas stora huvudattraktioner, en tre dagar lång seglingstur runt Whitsunday Islands, inleddes. Vi var 23 passagerare, 3 crew-members och en köksa som cruisade oss fram runt de 74 öarna. Båtens namn var Apollo som enligt beskrivningen ".has won every major yacht race on the Australian east coast. The highligths of her career include victories in the Sydney to Hobart race, Kenwood Cup, South China Sea Series and the Around Hawaii race." Det första stoppet var Blue Pearl Bay (Hayman Island). Jag hade bestämt mig för att ta ett introduktionsdyk och kravlade mig i våtdräkten. Fick direkt problem med andningen, var nära att gripas av panik och tvingades avbryta dyket. Tog en kort paus och gjorde ett nytt försök ensam med instruktören. Den här gången gick det mycket bättre och efter en stund lyckades jag sluta tänka på andningen och börja titta mig omkring istället. Såg många av de fiskar jag sett på akvariet dagen innan och dessutom otroligt vackra koraller. Helt klart en upplevelse som blir ett minne för livet trots den taskiga starten. Efter dyket tackade jag min hjälpreda som lyckats få mig lugn på ett mirakulöst sätt. Vi hissade återigen segel och gav oss iväg mot en av Hook Islands vikar där vi lade ankar för natten.
Dag 6. Dagens första stopp var Whitehaven Beach på Whitsunday Island (största ön i ögruppen). Stranden är rankad som Australiens vackraste och topp 3 i världen vilket ju inte är så illa... Det hela var löjligt vackert, speciellt från utsiktsplatsen ovanför stranden, dessutom ruggigt mjukt när man föll i sanden under fotbollsmatchen som utkämpades över sanddynerna. Inte konstigt att det var mjukt förresten, sanden bestod till 99,8 % av just sand(!) vilket tydligen är helt unikt och eftersom sandkornen var så otroligt finkorniga var de små rackarna i princip omöjliga att borsta bort från kroppen. På eftermiddagen gjordes ett stopp för snorkling - ett nöje som inte är riktigt lika upphetsande som dykning, men nästan... På kvällen lärde två tjejer från London oss det roligaste Drinking Game jag någonsin provat på (nu finns det ett sunt alternativ till Ping Pong Liljus!). De kallade leken The Farm vilket kanske kan ge er, kara läsare, något av ett hum om vad det hela handlade om.
Dag 7. Tredje och sista seglingsdagen bjöd på två stopp för snorkling. Under ett samtal jag förde med skippern pekade han plötsligt ut "ögruppens snabbaste båt". Samtalet avbröts dock abrupt där p g a att den efterlängtade maten aviserades. En stund senare träffade jag en av de fyra svenska tjejerna på båten. Hon grät och berättade att den snabba båten var The Card (ni minns kanske svenskbåten från en av Whitbread-Seglingarna) och att hennes mosters fästman varit besättningsman på båten och omkommit under nämnda tävling (på land faktiskt!). Minnena kom över henne när hon fick se båten för första gången på väldigt många år, därav gråten. Själv vart jag besviken över att ha missat ett foto på en kändis (och ledsen for hennes skull förstås).
Väl uppe på land tog jag min första dusch på tre dagar och gick sedan på McDonalds med två trevliga holländskor som jag delade rum med. På kvällen vart det avslutningsfest med seglingsgänget. Efter en del sorgliga farväl drog jag vidare på en krogrunda med min vapendragare från båten, Damien från Dublin. Damien var en "äkta" rödhårig irländare som aldrig missade en chans att dra en story om "the lads back home in Dublin".
Dag 8. En mellandag. Efter krogrundan var det mindre kul att stiga upp 05.20 för att ta bussen. Kom fram 17.00 till Cairns. Tydligen var jag den enda på bussen som hade varit vis nog att inte boka hostel i förväg. Representanter från ca tio hostels slogs om att få mig som gäst och till sist hade jag förhandlat fram en kanondeal. Tio dollar för en övernattning och gratis dinner (motsvarar mindre än 55 spänn). Efter kvällsmaten tog jag en rundvandring i Cairns. Därefter snackade jag skit i några timmar med grabbarna på rummet innan jag fell asleep.
Dag 9. Cairns i sig är ingen höjdarstad men en utmärkt bas för kortare och längre utflykter för en backpacker. Jag kände därför ingen större sorg över att lämna denna kaotiska plats och ta en flygresa till Ayers Rock. Inflygningen var magnifik över det röda landet, landskapets färger liknade ingenting jag någonsin tidigare sett. I Ayers Rock finns endast en resort och på detta område finns endast ett svindyrt backpackerställe. Jag hade således inget val annat än att betala 30 dollar för att dela rum med 30 pers, dessutom var min säng jätteobekväm.
Uppe på en utsiktsplats stötte jag på tre trevliga tyskar. Jag slog följe med dessa och vi lärde känna en Australiensare som jobbade på ett av hotellen. Så, när den allmänna puben slog igen så pass tidigt som klockan 10.00 lyckade han smuggla in oss på de anställdas pub istället som hade öppet till 02.00. Jag hade en av mina bästa kvällar på resan där. DJ:n spelade riktigt bra musik och vi fyra var de enda turisterna som minglade runt bland en massa locals. Härlig stämning! Påminde om kårhuset i Halmstad faktiskt.
Fortsättning följer i nästa massmail. Hoppas ni lyckades ta er hela vägen ned hit.
Mvh Rickard
PS Bettina hälsar såklart DS
<- Tillbaka
