Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

02 Maj
2014-05-17 (00:39)

All fruktan inför den sista seglingsetappen visade sig snabbt vara i onödan för nu hade vi perfekt seglingsväder och det var en direkt njutning att befinna sig ute till havs. Seglingen från Palmerston till Rarotonga beräknades ta ungefär 40 timmar och i takt med att dagen gick tidigarelades prognosen för när vi skulle vara i hamn under morgondagen.

Jag tillbringade hela dagen ute på däck och njöt av den friska luften, vågorna som fräste och skummade samt det trevliga sällskapet. För första gången under seglingsresan hade en flygfisk strandat ombord under nattens timmar. Detta är inga stora varelser men en ganska märklig sak att skåda in action ifrån däck. Det nappade också ett par gånger och Keith halade in såväl wahoo som mahi mahi. Vid det här laget var alla dock så trötta på fisk att vi lät bli dem under måltiderna.

Vi försökte oss också på att en gång för alla reda ut turerna kring bokningarna med Graham och varför resan blev som den blev. När jag lagt min bokning ungefär elva månader tidigare hade jag fått beskedet att jag var först ut och i samråd med Graham lagt rutten Rarotonga-Palmerston-Suwarrow-Nassau-Pukapuka-Apia (Samoa) istället för Rarotonga-Suwarrow-Palmerston-Rarotonga som låg ute på hemsidan. Priset hade höjts med 500 USD för den förlängda rutten och Graham hade ändrat beskrivningen av resan på sin hemsida. Samtidigt hade jag bestämt mig för den våghalsiga planen att hoppa av på ön Pukapuka på obestämd tid.

En tid senare hittade Gerard till hemsidan och bokade in sig på den rutt jag hade lagt tillsammans med Graham. Problemet var bara att Laura och Eric bokat ursprungsrutten innan jag lade min bokning och när Graham kom på detta och försökte få dem till att ta min dyrare rutt satte de sig på tvären eftersom de inte kunde hitta vettiga flyg ifrån Samoa. Graham ändrade då tillbaka till ursprungsrutten och sänkte priset vilket gjorde att jag och Gerard berövades chansen att komma till de mycket svårtillgängliga öarna Nassau och Pukapuka. Just att missa Pukapuka störde mig mest eftersom jag läst in mig speciellt på ön och hade för avsikt att stanna där i uppåt två månader för att komma på djupet med en helt unik kultur, eget språk, egna idrotter och dess ca 500 färgstarka invånare men efter att jag nu hade fått klart för mig vilken skummis denna Graham tycks vara är jag glad att det blev någon segling överhuvudtaget.

Ett annat alternativ jag hade funderat över var att komma till Pukapuka med fraktbåt men då skulle det förmodligen bara blivit ett kort stopp medan varor lossades och lastades. Å andra sidan hade jag då förmodligen fått chansen att också komma till ön Manihiki som ligger längs samma fraktbåtsrutt. Det speciella med Manihiki är fisket av svarta pärlor och med tanke på bolaget jag tidigare bloggat om (BlackPearl Resources - som dessutom omges av pirat- och skattjaktsmetaforer) hade det naturligtvis varit en riktigt läcker story. Nu hade dock alla planer runt irrfärder bland de norra Cooköarna lagts på is och skönt var kanske det med tanke på att jag hade fått nog för ett tag av strapatser till sjöss och dessutom längtade efter att ha någorlunda regelbunden kontakt med Matilda igen.

Dagen gick och jag summerade seglingen tillsammans med Gerard och Marisa. Vi var mycket överens om att detta varit två extrema veckor på många vis. Destinationerna hade hållit absolut världsklass men faciliteterna, maten och otur med vädret hade samtidigt förvandlat flera av dygnen till en ren mardröm som med tanke på vad vi betalat var under all kritik. Jag har lärt mig ett och annat under de här veckorna, bland annat att man faktiskt kan gå helt offline ett tag utan att världen går under och att det går att sitta på en kökssoffa i trä under nästan tio timmar i sträck utan att göra någonting alls vilket är bra träning för en rastlös själ men frågan är om jag någonsin ger mig på något liknande igen? Det här var riktigt tufft, både fysiskt och psykiskt och då har jag ändå en del ganska extrema uthållighetstävlingar att jämföra med...

Samtidigt. Minnena. Att lyssna till hur Palmerstonborna entusiastiskt berättade om när de rodde iväg på en avkopplingsweekend till någon av atollens andra öar och att bokstavligen vandra i Tom Neales fotspår på Suwarrow tillhörde det största vi alla hade varit med om och är upplevelser förunnade så få att man nästan blir religiös när man tänker på saken. Extremt på många sätt således. Och nu nästan över. Endast en natt återstod och sedan skulle vi åter befinna oss på Rarotonga vilket i jämförelse kändes som extrem civilisation.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign