Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 Maj
2014-05-18 (01:07)

Är vi där? Jodå, svarade Keith på min yrvakna fråga ifrån kökssoffan. Klockan hade just passerat 6 på morgonen och det var mörkt ute. Med "där" avsåg jag naturligtvis Rarotongas hamn och därmed hade denna lilla seglingsutflykt nått sin slutdestination. Först av allt såg vi till att lasta av den gigantiska polynesiskan, bebisarna, all deras packning, tonårsgrabbarna, diverse prylar till olika Marsters-släktingar och Tyra. Därefter kunde jag börja ta mig fram till mina domäner där allt var blött och låg i en enda röra. Jag packade om, packade rätt, hängde upp på tork och pysslade i största allmänhet i ett ganska bra tag och när jag väl kom upp på däck igen hade alla försvunnit utom Keith som låg och sov i ett hörn.

Jag visste att Gerard och Marisa kände ett desperat behov efter frukt och grönsaker och förmodligen hade rusat iväg till lördagsmarknaden. Stackars Gerard är en fiskätande vegetarian och om jag under vissa etapper av resan haft det tufft med maten var det ingenting mot vad den stackaren utsatts för. Med undantag av lök i några maträtter samt ett par burkar med konserverad frukt hade det varit kliniskt befriat ifrån frukt och grönsaker på resan. Att han hade signalerat till Graham om att han var vegetarian var ju till föga hjälp när Graham och Keith inte kommunicerar med varandra. Karln hade i princip levt på fisk och toast i två veckor.

Ironiskt nog hade jag druckit en av livets få frukt-smoothies precis timmarna före seglingen som ett plötsligt infall eller en undermedveten insikt om att det kunde bli lamt med frukt och grönt ute till havs och efter detta hade jag aldrig lidit. Så för min del var siktet enbart inställt på att käka en av de fantastiska våfflorna på Rarotongas lördagsmarknad till frukost. Samtidigt som jag lade beställningen med glass och chokladsås fick jag syn på Marisa och Gerard som satt och vinkade vid ett av borden. De åt våfflor med färsk frukt och tycktes njuta av livet som landkrabbor. När jag satte mig ner bredvid dem kände jag hur hela min värld gungade och det kunde väl förmodas dröja ännu en liten stund innan kroppen kom till insikt med att det var färdigseglat för den här gången.

Så fort jag lyckats få slut på våfflan tackade jag för mig och skyndade bort mot Telecom-butiken i Avarua för att komma ut på nätet. Det hade gått nästan två veckor sedan sist och jag visste absolut ingenting om vad som skett i världen. En tidig lördagsmorgon hos mig innebar att det var lördagskväll hemma i Sverige och trots timmar av försök kunde jag inte få tag i Matilda som var ute med vänner. Jag antar att det var lika gott åt mig, hade hon fått vänta i två veckor kunde jag gott få vänta i ytterligare några timmar på att komma i kontakt med henne. Jag surfade slut på två gamla koder och hann köpa två nya utan att Matilda loggade in.

Istället inventerade jag det som skrivits i dagboken under seglingen. Målet hade varit att få ihop tjugo nya poster och inledningsvis hade jag taktat mot en ännu bättre prestation än så men när stormen kom gick flera tänkta författardagar helt åt skogen och jag var faktiskt lite förvånad över att trots allt kunna räkna ihop sexton skrivna inlägg. Det kändes fullt godkänt med tanke på förutsättningarna.

Till lunch hade jag tänkt mig att äta på Boogie Burger men det visade sig att de hade stängt dagtid på lördagar och istället blev det en pizza på Café Salsa där även övriga passagerare ifrån resan tagit plats. Alla andra hade vid det här laget sett till att få en dusch utom jag som varit så desperat att komma ut på nätet så det skämtades en del om att jag inte luktade särskilt gott. Efter maten försökte jag ännu en gång mig på lite surfande utan att den där Matilda dök upp. Jag började inbilla mig att hon ledsnat på att vänta på den resande skåningen och kände hur en ångestklump växte fram i magen.

Efter att ha gett upp hoppet definitivt om att lyckas etablera en kontakt gick jag tillbaka till The Southern Cross i hamnen för att sällskapa lite med Marisa och Gerard i väntan på kvällens avskedsmiddag. Vädret växlade lite fram och tillbaka under eftermiddagen medan vi satt och småpratade. Ena sekunden kom en regnskur som ögonblicket senare avlöstes av strålande solsken. Ganska typiskt väder för årstiden här törs jag erfaret påstå!

Ivan och hans fru dök upp för att kolla av läget och erbjöd mig en skjuts hem till sig för dusch och ombyte. Det lät som ett mycket attraktivt erbjudande och det var dessutom kul att få se det lilla huset de nyligen hyrt som är beläget ganska nära Rarotonga Backpackers precis nere vid stranden. Att få duscha igen var såklart ljuvligt även om jag inte var riktigt lika ingrodd i svett och salt som på Palmerston. Efter duschen satt jag och surfade och tog ett par kalla på parets altan samtidigt som solnedgången kollades in i väntan på att det skulle bli dags att mötas upp på restaurangen. Klart trivsamt!

Avskedsmiddagen hölls på restaurangen Kikau Hut som rankas som en av Rarotongas bästa restauranger och alltid rekommenderas av den sjungande busschauffören när han kör förbi. Jag satsade på en kycklingrätt och tog dessutom en smaskig Banoffee Pie till efterrätt. Det var väldigt tydligt att sällskapet var trötta efter våra veckor till sjöss och därför blev det lite tyst till bords. Keith provade på att lätta upp stämningen en aning med en runda Baileys till alla. Denna urtypiska kiwi-mysman är förvånansvärt svag för tjejdrycker och hade lite oväntat med sig flera flaskor av en söt öl med låg alkoholhalt ombord på The Southern Cross som han alltid kommenterade som "bloody refreshing".

Med kvällsmaten avklarad inleddes avskedsceremonierna. Vi inledde med att ta farväl av Eric och Laura som skulle med veckans flyg till L.A. vid midnatt och sedan tackade Ivan och hans fru samt Keith för sig nere vid kajen. Gerard och Marisa skulle övernatta på båten och lånade Keiths ena bil så jag hängde med dem ombord under de sista timmarna av kvällen då vi summerade upplevelserna till sjöss och beslutade oss för att ta en liten reunion i Auckland nästa helg. Sedan skjutsade Gerard mig till flygplatsen precis när himlen öppnade sig och det blev rena rama dejavu-upplevelsen att återigen få plaska runt i vattenpölar vid terminalen. Så mycket hade hänt sedan den mycket speciella natten när jag väntade på Matildas plan som aldrig landade att det kändes som en hel evighet sedan och i väntan på att klockan skulle passera midnatt (så att jag skulle kunna checka in) slog jag mig ner på en bänk och skrev dagbok.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign