Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-18 (01:08)
Det borde bli livets kortaste dag. Borde bli. För första gången i livet skulle jag korsa datumgränsen om bara någon timme men det fanns en besvärande detalj som skulle kunna ställa till med rejäla bekymmer och kanske i allra värsta fall förvandla dagen till en av livets längsta istället. Men då skulle det krävas att jag hade en stor portion otur. Ibland kan det vara värt att gambla lite och nu var det upp till bevis!
Jag hade vant mig vid att söndagar på Cooköarna innebär att världen mer eller mindre står stilla men den här gången spelade det faktiskt mindre roll. Efter mer än fem veckor i landet som inte är ett riktigt land eftersom Nya Zeeland har ett litet finger med i spelet var det det till sist dags att kasta in handduken och bege sig iväg vidare. Verkligheten började komma ikapp mig. Sedan en dryg vecka tillbaka befann jag mig nämligen olagligt på Cooköarna där man bara får vistas i 31 dagar som turist om man inte ansöker om (och betalar för) en förlängning. Rådet jag fått av Paul på Rarotonga Backpackers var att låtsas som att det regnade (vilket det ju faktiskt också gjorde) och spela dum eftersom jag då förmodligen skulle bli utsläppt utan extra avgifter men nu när det verkligen gällde kände jag mig inte längre lika kaxig.
Kvinnan vid incheckningen kommenterade inte alls saken men vid utstämplingen efter säkerhetskontrollen stötte jag naturligtvis på viss patrull. Mitt naiva försök att avrunda antalet dagar på plats nedåt i utresedokumentet till 37 dagar för att kunna skriva sjuan så att den såg ut som en etta och därmed med lite flax kanske kunna glida igenom som en 31-dagars-resenär fungerade inte alls och kvinnan bakom disken tittade bistert på mig och sade med en morsk stämma: "Mr Alfredsson, are you aware that you have overstayed with more than a week?". Jag kunde känna kalla kårar längs ryggraden och började oroa mig för problem och straffavgifter.
Bilden av en öststatsliknande senig man som simmade i panik i havet utanför Rarotonga kom upp på näthinnan och det kräver en ordentlig förklaring. Första gången jag stötte på israelen Benny och misstog honom för att vara en öststatare var i samband med att han kämpade med strulande elektronik på The Southern Cross samma dag som vi seglade ut ifrån Rarotonga. Senare hade jag fått berättat för mig hur han vid sitt första besök på Cooköarna råkat stanna för länge på ön och drabbats av total panik när han kom till insikt med saken. Karln hade fiskats upp någon kilometer utanför Rarotonga i ett försök att simma till Aitutaki (en direkt omöjlighet) för att på så vis undkomma de myndigheter han trodde skulle vara på jakt efter honom.
Tvärt emot vad Benny inbillat sig hade man på ön fattat tycke för den egensinnige elektrikern som tycktes kunna koppla ihop precis vadsomhelst vilket är en synnerligen lämplig förmåga att ha på en ö som Rarotonga där reservdelar oftast inte går att få tag på och han erbjöds ett permanent uppehållstillstånd istället. I samband med att vi kom tillbaka efter seglingen hade han hållit en lång förvirrad föreläsning för mig om vilken historia jag borde dra för myndigheterna så som den självutnämnda experten på området han numera såg sig som. Jag hade nickat och lyssnat men bestämde mig för att fokusera på sanningen vid eventuella frågor (om än lämpligt förkortad) och började nu prata om seglingen till Palmerston och ovädret (som även hade nått Rarotonga) för att få det att låta som att vi blivit försenade och dessa antydningar visade sig vara fullt tillräckliga. Jag viftades vidare efter en stund av den morska kvinnan utan att behöva ljuga och det kändes både bra och befriande. Vad skulle de göra liksom? Deportera mig? Jag var ju ändå på väg ut ur landet frivilligt.
Air New Zealand är i mitt tycke ett av världens bästa, mest moderna och seriösa flygbolag. Det faktum att de inte valde att landa med Matilda i ovädret fastän att Virgins plan gjorde det strax efteråt några veckor tidigare är exempelvis ett tecken på ett sunt säkerhetstänk som jag uppskattar. De plan jag flugit med ur deras flotta är hypermoderna och därtill har bolaget en speciell förmåga att överraska.
I samband med att Sports Illustrateds årliga berömda Swimsuit-fotografering skulle fylla 50 år och denna gång fotograferas på Cookön Aitutaki gick man samman och spelade in en säkerhetsvideo med mycket naken hud och massor av skön humor som numera körs på alla flygningar till och från Cooköarna. Matilda hade förvarnat om att videon borde falla mig i smaken och när man snabbt kollade sig omkring samtidigt som videon spelades satt åtminstone alla män fokuserade och tog till sig säkerhetsbudskapet. Efter rullen gjorde jag och en farsa till vänster high five varvid hans fru lade en syrlig kommentar om att hon aldrig någonsin sett sin man så koncentrerad när hon försökt informera honom om något.
Med videon avklarad var det bara att luta sig tillbaka och minnas de dryga fem veckorna i paradiset som under flera år haft en så stor lockelse att stoppet här var en av resans viktigaste hörnstenar. På vägen hit hade anrättningen kryddats upp rejält när jag också fått Matilda till att besöka mig. Under två veckor hade hon och jag levt ett liv i värsta smekmånadsklass och tillsammans utforskat strändernas och grönskans Rarotonga, Aitutaki med en av världens vackraste och mest berömda laguner samt den lilla ön Atiu där vi jagats av mygg och flugor men också hade vandrat i grottor och besökt ett kaffeplantage. Efter att Matilda åkt hem hade jag deppat och återladdat batterierna på Rarotonga i tio dagar och sedan begett mig ut på en äventyrssegling till den svårtillgängliga och obebodda korallatollen Suwarrow där jag vandrat i verklighetens Robinson Crusoes fotspår, grävt efter skatten och jagats av hajar. Därefter hade jag seglat vidare i ett riktigt brottaroväder till paradisön Palmerston där alla är släkt med varandra och njutit av en gästfrihet i världsklass innan jag återvände till Rarotonga.
Normalt sett hade detta varit en drömsemester av den typen man kanske lyckas få till en gång i livet eller i bästa fall en gång vart tionde år. För min del var det dock bara en tiondel av den totala resan. Det är svårt att på allvar ta till sig hur lyckligt lottad jag är som har möjligheten att njuta av världen på detta sätt så länge. Jag har väl delvis mig själv att tacka, antar jag, men samtidigt också turen att leva i en tid då äventyr av detta slag verkligen går att genomföra.
Ett sista litet icke-äventyr återstod denna livets kortaste dag då jag inte ens skulle få se solen. Datumlinjen skulle passeras! Jag har riktigt svårt att ta till mig konceptet. Vart tar dagen liksom vägen? Mitt plan hade avgått i tid 02:30 på morgonen den 4e maj. När vi landade skulle det vara före gryningen på Nya Zeeland men datumet skulle vara den 5e maj istället. Från att hela tiden ha legat efter Sverige i tiden skulle jag plötsligen ha gjort en tidsresa och vara ett halvt dygn före. Det går inte riktigt att greppa och jag tror jag somnade innan vi verkligen kom till den påhittade linjen utan att jag blivit något klokare. Knäppt!
<- Tillbaka
