Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-19 (08:57)
Ordet mardrömsstart är väl kanske till att överdriva men mina tre veckor på Nya Zeeland startade inte riktigt på det vis man skulle önska och allt berodde på klantighet som orsakades av trötthet efter mycket begränsad sömn under de senaste två veckorna. Nya Zeeland är lite som en lightversion av Australien när det gäller införande av föremål i landet och jag har blivit alldeles för kaxig i sammanhanget efter att ha tagit mig in i merparten av Sydamerikas länder med yrkestitlar som "Fisherman" och "Circus Artist". På deklarationsblanketten frågades det specifikt om jag hade med mig använda vandringskängor och av ren vana kryssade jag för nej på alla frågor, även den beträffande skorna. Jag var visserligen inte helt säker på om de låg i väskan eftersom jag hade tänkt slänga dem (de envisas med att ge mig skoskav) men kunde alltid pekat på löparskorna om jag fick frågor om saken.
Passkontrollen gick smidigt och framme vid tullen såg jag scanningutrustningen som alla väskor skulle gå igenom. En tjänsteman ställde en specifik fråga om vandringsskor och korkad (och trött) som jag var svarade jag nej vilket verkligen var att idiotförklara mig själv eftersom scanningen avslöjade vad jag hade i packningen. Jag fördes åt sidan av en artig indier som fiskade upp skorna och bad mig skriva under diverse blanketter. Det hade räckt med att meddela den sista tjänstemannen att jag hade skitiga skor så skulle hela den här cirkusen undvikits, förklarade han bistert och skrev ut en böteslapp på saftiga 400 NZD (ca 2200 sek). Har svårt att se mig själv betala den notan och får väl se till att åtminstone försöka överklaga beslutet även om jag inte har mycket till vettiga argument.
Med tullproblemen avklarade satte jag mig på ett fik och upptäckte att man som besökare på flygplatsen har 30 minuters gratissurf. Mitt humör studsade snabbt upp från bottennivån till himmelriket eftersom jag fick kontakt med Matilda för första gången på två veckor och minuterna rusade iväg med ljusets hastighet. Man hinner oroa sig ganska många gånger under två veckor utan kontakt för hur allting står till hemmavid så detta livstecken var en ren befrielse.
Enda sällskapet på flygbussen in till centrala Auckland var ett yngre par som hjälpte mig med att trycka på knappen för avstigningen i tid till korsningen mellan Queen Street och K-Road. Jag hann inte ens komma av bussen förrän jag fick syn på ett Internetcafé och eftersom jag inte kände mig riktigt färdigchattad med Matilda tog jag plats vid en dator och tog upp tråden där vi slutat. Det var lite förvirrat att plötsligt befinna sig före i tiden och jag var lite trött och virrig men det fanns så mycket att avhandla.
Det var fortfarande ganska tidig förmiddag när jag inledde min kvartslånga promenad med den tunga packningen längs K-Road mot kvarteret Ponsonby som är lite som Aucklands svar på Södermalm eller Möllevången. Jag har visserligen varit i Auckland förut men hann då inte med detta trevliga distrikt fyllt av spännande mathak och pubar med mat och dryck från alla världens hörn. Vädret var inte riktigt vad jag vant mig vid och det var jeans som gällde fastän solen stod på men det fungerade åtminstone bra med t-shirt. Hösten har intagit Auckland nu och dagstemperaturen växlar mellan ungefär tolv och tjugo grader vilket ju är rätt kallt när man skämt bort sig själv med paradisöar de senaste månaderna.
Verandah Lodge som jag bokat in mig på anses allmänt vara stadens bästa hostel och det var inte svårt att förstå varför. Rent och fräscht, hjälpsam personal, inga våningssängar, riktigt bra köksfaciliteter och därtill en alldeles fantastisk utsikt ifrån terassen och balkongerna ut över den stora trädgården som förlängs av Western Park i en sluttning in mot staden där man kan skymta skyskraporna och Aucklands främsta landmärke, The Skytower.
Jag fastnade dock i biblioteket där jag plockade på mig en Lonely Planet och började plugga och fundera. Det var drygt tre år sedan jag var i Auckland och på Nya Zeeland sist och den enda tanke jag egentligen hade med detta återbesök (utöver att skissa upp en grovplanering för återstoden av resan) på tre veckor (längre än i ursprungsplanen då jag egentligen bara i princip tänkt mig att byta flyg) var att jag skulle bocka av ett par highlights på Nordön som fick strykas på grund av tidsbrist senast då fokus låg på Sydön. Hur (hyrbil, samåkning eller buss) det skulle göras hade jag ingen aning om. Det var som ett blankt papper och det känns lite ovant i min värld.
Snart virvlade planerna runt i mitt huvud och jag kände hur tröttheten tog vid. När jag vaknade ett par timmar senare i soffan hade jag helt tappat greppet om tid och rum. Jag visste knappt vilket land jag var i, vilken dag det var eller vad jag hade hunnit komma fram till innan jag somnade. Sängen lockade något oerhört men jag hade inte ätit sedan frukosten och ville försöka komma in i rätt dygnsrytm. Efter att ha bekantat mig lite med två italienare som bodde i mitt fyrbäddsrum gick jag bort till receptionen och köpte en Internetkod (sällan gratis med nät på Nya Zeeland vilket ogillas skarpt) för senare bruk och tog sedan en längre promenad till en stor affär.
Med min historik ifrån matbranschen är det alltid kul att kika runt i mataffärer och jag dröjde mig kvar ganska länge. Tanken var att jag skulle stanna i Auckland i några dagar och då är det smart och ekonomiskt att handla på sig lite mat. Dessutom ingår inte frukostar på hostel i den här delen av världen så man får hålla sig med en del egna basvaror. Framåt kvällningen blev jag lite piggare efter att ha fått i mig tortellini i tomatsås tillagat med en sådan kärlek att italienaren Cristian ifrån mitt rum jublade i köket. Med de nya krafterna spenderades kvällen därefter på lite mer efterforskningar på nätet i biblioteket utan att jag kom fram till någon vettig plan. Det var visserligen ingen brådska på något vis men rastlösheten börjar alltid viska i mitt öra när jag inte riktigt vet vad som gäller. Kanske skulle morgondagen delvis kunna råda bot på saken eftersom jag satt av hela den dagen till administration och planering?
<- Tillbaka
