Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

08 Maj
2014-05-22 (11:56)

Kameran. Det gick inte att skjuta längre på det faktum att om jag inte agerade skulle ingenting hända. Sedan den slutade fungera på Suwarrow hade jag genomfört ett antal återupplivningsförsök utan framgång och nu kände jag mig nödgad att göra något åt saken. Ambitionen med dagen var att se om jag kunde få den lagad och annars köpa en ny även om det vore surt. Jag vill inte behöva genomföra mitt livs äventyr utan att kunna dokumentera det ordentligt och då har man inte mycket till val.

Ett annat, betydligt mindre, problem hade också uppstått. Jag hade bara bokat tre inledande nätter på Verandahs Lodge innan jag anlände och när jag under gårdagen försökt förlänga fram tills måndagens tänkta start på roadtripen kunde jag inte få mer än en extra natt eftersom helgen var fullbokad. Det är ett populärt ställe men inte högsäsong så det borde varit gott om plats men av någon anledning dröjer sig väldigt många kvar på detta hostel för tillfället. Så ett nytt boende behövde också ordnas och jag hade koll på ett ganska bra hostel tio minuters gångväg bort som jag tänkte inspektera och eventuellt boka.

Min morgonpromenad gick längs Ponsonby Road där jag föregående natt varit ute och tagit ett par öl. Nu var det dock väsentligt mycket mer människor i rörelse som vandrade mellan caféerna, pryl- och secondhandshopparna som gjort gatan till en av stadens mest populära. På ett ställe stannade jag till för att knäppa en bild av en vy ner mot centrala Aucklands skyskrapor men kom snart på att jag inte ägde någon fungerande kamera innan jag nådde fram till Ponsonby Hostel där jag blev väldigt bra bemött och därför bokade tre nätter.

Jag frågade tjejen i repan om bra kamerabutiker och fick tips om två stycken som skulle ligga vägg i vägg på Queen Street som är den absoluta huvudgatan nere i city. Vandringen dit gick verkligen nedför vilken kanske inte var någon större överraskning med tanke på att Auckland är byggt på 55 vulkaner. Det där med att var och varannan större stad jag kommer till på denna resa är väldigt kuperad (Seattle, San Francisco och La Paz för att bara nämna några exempel) tycks vara ett genomgående oplanerat tema och för stunden var det lite jobbigt eftersom gårdagens kuperade comebacklöpning gjorde sig rejält påmind i form av träningsvärk.

Ju mer in i city jag kom desto mer kände jag igen mig. Det var bara några år sedan jag var här sist och även om Auckland egentligen inte lämnat särskilt många bestående intryck är det klart att platsen inte helt raderats ifrån minnesbanken och någon karta behövdes inte längre för att hitta rätt.

På Queen Street fann jag de två kamerabutikerna och gick in i den första för att få min, eller snarare kamerans, dom. Det tog inte många sekunder för mannen bakom disken att komma fram till att det var kört. Visserligen skulle jag kunna skicka den till Sony för översyn och reparation men det skulle kosta lika mycket som att köpa en ny samt dessutom ta en massa tid i anspråk. Vad som hänt, påstod försäljaren, var att sandkorn trängt in i kameran. Istället tyckte han att jag skulle köpa en likadan fast av nästa modell och jag lovade att fundera på saken samtidigt som jag något bedrövad traskade ut ur butiken.

I nästa butik var domen exakt den samma. Jag köpte en ny för exakt samma pris som den salufördes för i den första butiken men fick på detta ställe även en kameraväska på köpet. Den nya apparaten testades nere vid båtterminalen där jag samtidigt plockade på mig några broschyrer ifrån turistbyrån. Vädret var lite mulet och jag sköt på fortsatt turistande i Auckland och satte istället av i fart tillbaka till mitt hostel för att ladda upp kameran.

Ett par timmar senare klev jag in på det asiatiska Internetcaféet taggad till tusen att tillverka mitt hittills största fotoalbum ifrån resan. Jag hade spenderat riktigt lång tid i Argentina och hade många hundra bilder därifrån på olika minneskort så bara att ladda upp bilderna på en dator tog en evighet. Därefter skulle urvalet göras, bilderna laddas upp på Facebook och sedan återstod kommentarsskrivandet. När Argentina-albumet nästan var helt färdigt loggades jag ut ifrån datorn eftersom min köpta tid var slut utan att jag hade hunnit publicera slutprodukten. Jag blev alldeles iskall inombords. I fyra timmar hade jag jobbat från och till med albumet. Skulle allt nedlagt arbete nu vara förlorat?

Lyckligtvis låg precis allt sparat på Facebook och jag kunde dra en lättnadens suck och fixa till det allra sista. Det var som vanligt ägarens fru som satt i kassan och när jag efteråt skulle försöka betala för tilläggstiden som hon fixat åt mig när mina ögon lyste av panik var det omöjligt att nå fram med budskapet. Trots otaliga försök att betala mera tycktes det inte klicka hos henne och när en tredje person lade sig i och började förklara blev hon bara ännu mer förvirrad. Som tur var dök hennes man upp efter tio minuters tröstlösa försök att göra rätt för mig och saken löste sig.

Innan jag drog mig tillbaka för kvällen bestämdes det med Cristian och Peter att jag skulle titta till Verandahs under helgen för att stämma av inför måndagens roadtrip. Allt verkade åtminstone vara i ordning och på sätt och vis skulle det bli skönt att komma ifrån detta hostel ett tag eftersom stället gjorde mig så passiv - något som många beklagade sig över. Onödigt trevligt boende är uppenbarligen inte något bra.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign