Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 Maj
2014-05-24 (07:51)

Känslan var bättre på morgonen även om någon sorts ångestklump verkligen börjat gro i magen som aldrig funnits där förut. Min standardtaktik när hjärnan snurrar för mycket har alltid varit att aktivera mig och eftersom solen strålade var det verkligen ett utmärkt tillfälle att ta en riktig långpromenad i Auckland. Först skulle jag dock hämta min tvätt på tvätteriet som hade lördagsöppet till strax efter lunch men när jag kom dit var mina plagg ännu inte torra och jag ombads vänta en extra timme.

Jag slog ihjäl förseningen med lite dagboksförfattande och begav mig sedan ut på en upptäcktsfärd så snart tvätten hämtats. Stegen förde mig inte helt oväntat nedför backen in mot city. Vädret var helt perfekt med strålande sol men ändå var det inte dödligt varmt och i den här staden är det aldrig långt till en plats med fläktande vindar tack vare det havsnära läget. Första stoppet kom att bli Victoria Park där två knatte-matcher i nationalsporten rugby pågick. Just som jag halat fram kameran för att knäppa lite bilder blåste tyvärr domarna av matcherna och jag fick lite snopet lulla vidare.

Stegen styrdes mot vad jag minns som stadens verkliga höjdpunkt ifrån förra gången jag var här vilket är den mysiga marinan. Det visade sig att mitt minne var korrekt. Små moderna restauranger ligger i långa rader längs kajen och man får en direkt lust att slå sig ner och dricka bubbel eller rosevin samtidigt som man i stilla ro spanar på allt som försiggår i hamnen. Detta är nämligen The City of Sails, världens kanske absoluta seglingscentrum och antalet superlyxiga och obegripligt dyra båtar som trängs i vattnet är så svindlade att det känns som att barren i en hederlig myrstack vore lättare att räkna.

Det finns alltid en liten överraskning att fastna vid här och beskåda. Förra gången för drygt tre år sedan såg jag för första gången någon paddla på en standup paddle board i hamnbassängen och den här gången fastnade jag vid ett stiligt bröllopssällskap som hade någon form av förceremoni på en av de tjusiga segelbåtarna. En säckpipsspelande herre i kilt hade hyrts in för att först underhålla och sedan leda brudföljet vidare och när de bröt upp hängde jag med en bit bort tills jag kom fram till en pir jag kände igen. Längst ute på denna pir går det att ta riktigt fina bilder på alla båtar i havet i riktning mot Auckland Harbour Bridge som är stadens svar på Golden Gate Bridge i San Francisco och förbinder de norra stadsdelarna med city.

Jag lämnade sedan marinan och fortsatte bort mot Queen Street som är det pulserande hjärtat mitt i city där det mesta händer. På en sidogata köpte jag en kartong med hämtpizza som intogs på en parkbänk på Aotea Square samtidigt som jag var fullt sysselsatt med att hålla hungriga duvor borta. Egentligen hade jag hoppats komma förbi en tebutik någon gång under dagen för att ge bort lite te som present på kvällens middagsbjudning vilket hade varit ett ypperligt internskämt (Marisa och Gerard drack ohyggliga mängder te i tid och otid ombord på The Southern Cross) men jag gick bet på denna punkt och fick istället köpa en flaska vin att räcka över vid ankomsten.

Tillbaka på Ponsonby Backpackers var det fortfarande gott om tid till kvällens middag och jag fyllde upp timmarna med att skriva i dagboken. I god tid tog jag sedan en dusch och bytte om och kunde sedan vinka in Gerard som kom förbi i bil för att hämta upp mig. Vi skulle hem till Marisa som bor ungefär tio bilvägsminuter bort i en stadsdel som heter Mount Eden och på vägen dit uppdaterade jag och Gerard varandra på den senaste veckans händelser.

Väl framme välkomnades vi av Marisa, Marisas man samt sonen som jag lockat till att stå på händer så att han skadade sig. Med på bjudningen var dessutom en gemensam bekant till Gerard och Marisa samt hennes dotter. Under tiden som varsitt glas rödvin intogs småpratade vi om veckorna till sjöss och sedan tittade vi igenom en osannolik mängd bilder ifrån Rarotonga och Aitutaki som Marisas man tagit före och under tiden som seglingen pågick.

Bildvisningen avbröts till sist när vi alla var så hungriga att vi höll på att gå under. Det bjöds på en alternativ variant av hemmagjord pizza samt sallad och mitt i maten överraskade Marisas man oss alla med att avbryta för en högtidlig skål och överräcka laminerade specialtillverkade diplom fyllda av fyndiga kommentarer till de tre seglingsveteranerna. En mycket uppskattad (och med tanke på allt vi gick igenom till havs ytterst välförtjänt) gest.

Gerard är en skicklig och ambitiös fotograf med fin utrustning och efter maten körde han bildvisning med 40 alldeles fantastiska bilder ifrån våra äventyr som fick en att undra om man verkligen varit med och upplevt något så otroligt. När man ser sina dagar ute till havs presenteras på det där sättet i efterhand undrar man ju verkligen hur det är möjligt att lilla jag förekommer på äventyr likt detta. Jag är verkligen lyckligt lottad som får uppleva allt det här - det är svårt att alltid komma ihåg att känna den tacksamheten och under stunder som denna blir man nästan religiös.

Kvällen avslutades med diverse lyckönskningar och sedan skjutsade Gerard mig tillbaka till Ponsonby Backpackers som kändes väldigt öde för kvällen. Att träffa människor jag kände efter en fin långpromenad utomhus hade varit bra för mig efter de senaste dagarnas grubblerier och jag kände mig fortsatt mycket bättre till mods och inte alls lika nedstämd som föregående kväll.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign