Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2000-11-14 (17:14)
Fortsättning från föregående massmail (ursäkta fördröjningen - skolan har tagit mycket tid)...
Dag 10. Efter att ha checkat ut från mitt svindyra hostel hade jag några timmars väntan med stekande solsken i Yulara innan min 3day Camping Safari inleddes. Trodde jag...Plötsligt öppnade sig himlen och världens regn- och åskoväder satte igång. Har bara varit med om någonting liknande på en klassresa i Prag för ett antal år sedan. Eftersom det i princip ALDRIG regnar runt Ayers Rock kändes det hela åtminstone lite spännande. Strax efter det att jag hämtades upp av min läspande guide slutade ovädret lika plötsligt som det hade börjat. De fördelar vi fick av detta oväder var självklart att hela öknen blommade upp samt att man fick chansen att beskåda vattenfall nedför Ayers Rock (något som inte ens guiden förut hade sett!).
Vår tur inleddes dock med ett besök hos Ayers Rocks mer okända, men inte desto mindre häpnadsväckande, granne - the Olgas (Kata Tjuta). Genom the Olgas löper den berömda 6 km långa vandringsleden "The Valley of the Winds" som ger besökaren chansen att ta en promenad inne bland denna märkliga samling av kullar. En fascinerande upplevelse. Efter denna promenad åkte vi till Ayers Rock och njöt av solnedgången och champagne tillsammans med tusentals amerikaner och japaner.
Natten tillbringade jag under stjärnhimlen i den australiensiska öknen. Jag sov i min sovsäck som man tryckte in i en s.k. "swag". Varmt, mysigt och världens vackraste tak. Vaknade mitt i natten och bara gapade. Hur många stjärnor finns det egentligen?
Dag 11. Uppstigning 04.15!!! Vi drog iväg för att beskåda Ayers Rocks (Ulurus) soluppgång. Häftigt att se klippans (monolitens) skiftningar i färg - klart bättre än solnedgången och betydligt mindre folk att trängas med. Själva kullen är ett monster som reser sig upp ur marken. Ingen kan förbli oberörd av en sådan onaturlig syn och för första gången sedan jag anlände till denna kontinent förstod jag att "Wow, jag är faktiskt i Australien". Helt klart en av mina största höjdpunkter under de här månaderna. Operahuset var visserligen coolt, men detta var på något sett kontinentens hjärta som någon tok placerat framför mina ögon. Ett måste för alla Australienresenärer.
Därefter följde en annan höjdpunkt, bestigandet av monstret. Hittills har 36 dödsfall registrerats i samband med denna klättring och efter att ha gjort den kan jag förstå varför. Mycket brant, mycket varmt (trots att jag var nere igen strax efter 08.00 på morgonen) och mycket ansträngande. Men det var värt det. Utsikten och upplevelsen framkallade en riktig klassisk rejäl gåshud.
Efter campingen drog vi vidare till campinganläggningen vid Kings Canyon. Efter att ha gottat oss kring lägerelden och ätit utmärkt vildmarkslagad mat var det dags för en andra natt under stjärnhimlen (för oss som tyckte att det har med tält var något för kärringar...) Lite obehagligare den här gången dock. 40 minuter innan vi skulle gå och lägga oss såg två tjejer en pytonorm ringla över vägen ca 20 meter från vår sovplats. Inte tillräckligt stor för att vara farlig, men ändock en oroshärd för en man med ormskräck som jag. Taket var minst lika brutalt vackert den här natten förresten.
Dag 12. Att stiga upp 06.00 var rena lyxen jämfört med föregående dag. Hela förmiddagen ägnades åt en 8 km lång klättring och rundvandring kring och på relativt okända Kings Canyon (enligt guiden landets bäst bevarade turisthemlighet). Mycket branta klippor och stup som fick det att kittlas i min höjdrädda mage. Därefter följde en 5 timmars bussresa till Alice Springs. På vägen hem berättade guiden att den identiska turen som han hade gjort med ett gäng precis före oss haft en lite speciell incident. Två tjejer hade kämpat i tre timmar med att få ut en orm ur sitt tält. De hade varit så rädda att de inte ens vågade skrika. Tur att man sov utomhus och schysst att guiden inte drog storyn förrän vår lilla tripp var över.
I Alice Springs hade vi avskedsmiddag/avskedsfest av bästa sort. Jag introducerade The Farm (uppmärksamma läsare minns the drinking game från min segeltur) och succén var givetvis omedelbar. Eftersom jag hade en guidad dagstur och var rädd för att försova mig blev det till att stanna uppe hela natten (stället stängde 05.00 och min tur började 07.00 - vem sade att semestrar var avkopplande?). Jag var inte ensam - stället (Melanka Backpackers) var fullproppat med folk som uppskattade att vara med fram till soluppgången.
Dag 13. En trött men fortfarande vaken Rickard stövlade på bussen 07.00 och åkte ut mot Western McDonnell Ranges. Bjöds på en hel del vackra vyer och några svalkande dopp i mysiga vattenhål. Näst yngste deltagaren på denna guidade tur var en fotbollstokig 52-årig italienare från Bari så det blev till att umgås med honom. Han började med att hissa Danne och Yksel till skyarna, därefter Gudförklarades Klas Ingesson och Kennet Andersson. Efter några hyllningsfraser till Svennis började han dra upp riktigt gamla svenska fotbollshjältar som Hamrin, Skoglund och GRENOLI. Lustig skallig man.
På vägen tebax till the Alice (så kallar the locals staden) besökte vi Alice Springs Desert Park (rankad som outstanding bäst i världen i kategorin ökendjurparker(!)). Det var dock inte öken utan toppen. Bäst var en fågelshow där vilda eagles lockades till platsen och kommenterades av en mycket kunnig kommentator.
Tillbaka i Alice Springs gjorde jag och James (min kanadensiska polare från campingtrippen) en mycket snabb och självguidad tur runt staden. Invånarantalet har fördubblats på 15 år. Trots detta är man inte fler än 27 000 och jag såg inte ett enda höghus. En mycket märklig plats in the middle of nowhere. Tyvärr missade jag årets höjdpunkt - båtracet i floden som är vattenfylld i genomsnitt knappt två gånger om året. I båtar utan botten tävlar invånarna entusiastiskt i flera dagar. Hade varit intressant att se. Fred Flinta kan ju slänga sig i väggen. Tidig läggning blev det den här dagen.
Dag 14. En dag med sorgliga farväl. Har dock blivit lovad besök mycket snart i Sydney av nämnda kanadensare och ett par engelska tjejer från campinggänget. Buss ut till flyget. Hade flyt, fick fönsterplats och det var alldeles molnfritt. Mycket annorlunda att först flyga över den röda öknen, därefter över åkerlappar och begynnande civilisation följt av Blue Mountains och sedan en majestätisk inflygning över Sydney. Ett riktigt skådespel som fungerade som en fin avrundning på en intensiv och oförglömlig resa.
Ja, det var resan det och nu sitter jag här med minnena och tre fotorullar. Jag utlovade ju lite funderingar kring det här med resande på egen hand till efterrätt så vi får väl se hur mycket jag orkar krysta fram:
Minnena ja, det är som min kanadensiske vän James sade: "Nobody wants to listen to your stories Richard - who cares about how fun you had that night in Alice Springs?". Så sant, så sant. Jag antar att detta är alla ensamresande resenärers dilemma, få orkar lyssna till tråkiga reseskildringar. Om jag får vara lite ärlig (och det får jag väl?) är det därför jag sammanställde denna lilla dag-för-dag skildring - i hopp om att någon utav er skulle orka ta sig igenom texten istället för att tvingas lyssna på den muntliga versionen. Stackars James förresten, han hade varit ute och rest i ett år och skall hem till jul och ingen kommer att vilja lyssna till hans stories.
Att resa på det har sättet är löjligt sorgligt - som en enda lång parad av avsked. Det går inte en dag utan att man måste säga hejdå till någon man just har lärt känna. Värst är det efter längre turer som mina två tredagars-trippar, då har man kämpat i tre dagar för att få grepp om folk och när man äntligen tycker sig börja förstå en person är det goodbye som gäller. Usch - men jag antar att det mesta som är kul har en baksida...
Att resa ensam är aldrig ensamt! De flesta backpackers jag mötte var faktiskt ensamresande. Är man ute och turar ensam är man i regel också ganska framåt när det gäller att lära känna nya människor så det fanns aldrig en chans i världen att jag skulle behöva känna mig ensam. Rumskamrater, turkamrater eller tyskar på en utsiktsplats. Det tycktes inte finnas någon hejd på trevliga människor ute på vägarna.
En Australienresenär skall aldrig boka boende i förväg. Jag sov på kanonställen i princip varje natt tack vare tips från trevliga resenärer. Ganska självklart egentligen - det vimlar ju av folk därute som gör precis samma sak som en själv. Dessa människor vet dessutom vilka sevärdheter som är de bästa och vilka längre guidade turer som man bor åka på. Word Of Mouth Rules!
Mina stora upplevelser under resorna har nog varit de flera dagar långa guidade turerna. Dessa trippar har alla varit väldigt prisvärda med mycket duktiga och flexibla guider/reseledare, fantastisk mat och trevligt resesällskap. Ju fler sådana turer man har råd att göra på en Australientripp, ju bättre blir nog resan...
Avslutningsvis kan jag avslöja att Australien nog är den perfekta resedestinationen för den som vill prova på det här med backpacking. Landet är civiliserat, man kan göra sig förstådd och det finns inte kackerlackor överallt. Jag känner själv att jag bara måste prova på mer av det här med att vara ute på vägarna någon gång (har fått massvis med tips på spännande resmål) och drömmer om en höst 2001 där CSN sponsrar resan till Nya Zeeland för en termins studier vid University of Auckland. Studier av något udda och intressant ämne kombinerade med ett deltidsarbete vid sidan om för att spara ihop så mycket pengar som möjligt. Därefter skulle jag vilja resa i Nya Zeeland en månad följt av Australien (Tasmanien, Perth och västkusten, Darwin och Kakadu och Cairns) i drygt 1.5 månader och sedan testa Malaysia, Nepal, Korea, Indien och Thailand typ. Allra mest Nepal, de flesta som varit där är frälsta... Vi får väl se, först skall jag lyckas övertala Betty att hänga med till Nya Zeeland och sedan följer det andra nog naturligt. Förhoppningsvis hinner jag med Melbourne, Great Ocean Road och Adelaide nu i december, tråkigt nog måste jag dock låna pengar för att ha råd till detta vilket gör mig något tveksam...
Snart kommer ett vanligt och lite kortare massmail, håll ut...
Vid tangentbordet - Rickard
<- Tillbaka
