Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 Maj
2014-05-26 (07:53)

Hur skulle den perfekta besättningen på en riktigt klassisk roadtrip kunna tänkas se ut? Är det inte så att den innefattar en äldre bil i kördugligt skick men med vissa märkliga skavanker som nästan ger kärran en egen personlighet, en grov resplan öppen för spontana idéer, en skäggig karismatisk fotbolls- och matälskande italienare, en eftertänksam och klok skotte samt den absolut obligatoriska asiatättade IT-specialisten? I mina ögon var uppsättningen alldeles lysande och som gjord för vita duken vilket var ett av huvudskälen till att jag valde att hänga på - om något kan tänkas bli episkt står jag inte gärna vid sidlinjen...

De övriga hade lovat att hämta upp mig på Ponsonby Backpackers klockan 10 på morgonen men jag räknade kallt med att de skulle bli försenade, inte minst med tanke på all packning som skulle in i bilen. Därför checkade jag inte ut och ställde mig för att vänta på trottoaren förrän timmen blev hel och slapp tack vare detta vänta så oerhört länge på bilen som mycket riktigt hade försenats men mest beroende på att många andra checkat ut från Verandah Backpackers samtidigt som den sköna trion.

Bilen tankades upp och styrdes sedan ut ur Auckland av italienaren Cristian som faktiskt inte hade en särskilt italiensk körstil utan lotsade fram bilen behärskat mellan motorvägsfilerna riktning söderut. Det dröjde inte många minuter förrän Cristian öppnade sitt första paket chokladkakor och avslöjade att detta var hans nya besvärande last samtidigt som han gjorde sitt bästa för att bjuda bort så mycket som möjligt av paketets innehåll eftersom den stackars italienaren annars skulle sluka allting själv.

Planen vi satt upp några dagar tidigare var att ta beslut om vi skulle sticka ut till kusten och den påstått mysiga surfstaden Raglan först när vi närmade oss vägskälet norr om den ganska stora staden Hamilton men eftersom vädret var hyggligt var beslutet enkelt. I samband med att vi vände av var det också slut på motorvägscruisingen för vår del och i stället tog mer traditionella nyazeeländska vägar vid (så som jag kom ihåg dem ifrån förra vistelsen här) vilket innebär hygglig asfaltering men mycket kupering och enorma mängder svängar vilket ger en låg medelhastighet. Det dröjde inte länge innan bilens tredje kakpaket öppnades och Cristian hördes beklaga sig över att denna nya last var mer beroendeframkallande än rökning.

Vi nådde Raglan efter mindre än två timmar men eftersom denna stolta kvartett inte slagit in färdens slutmål på vår gps utan kände en viss heder i att hitta på känsla kom vi naturligtvis lite vilse först och nödgades krypa till korset och mata in den adress för turens slutmål som vi tänkt oss. Bilen parkerades på en privat parkeringsplats och halva styrkan fick sitta kvar i den för att bevaka medan Cee och jag hörde oss för på Raglan Backpackers om möjligheten att trycka in fyra oannonserade gäster. Det skulle precis gå om vi delade upp oss på olika rum, var svaret vi fick och när vi kom ut igen till Peter och Cristian påskyndades beslutet att verkligen välja att stanna på stället utav en polis som inte alls var nöjd med att vi tagit polisstationens parkering i anspråk. Hoppsan!

Prylarna släpades in och jag hamnade i ett rum för tre som delades med två unga tyskar, en tjej och en kille. Eftersom jag inte alls hade någon mat med mig och den övriga roadtrip-trion redan låg inne med en välfylld gemensam kylbag inledde jag med att traska bort till mataffären och fylla på förråden med enkel kvällsmat och frukost. Vårt hostel låg precis vid kusten och efter att som hastigast ha scannat av omgivningarna fastnade jag i den sköna soffan i uppehållsrummet där jag först sittande och sedan liggande skrev dagbok tills dess att tröttheten blev så påträngande att jag somnade ifrån hela härligheten.

Jag vaknade igen av att jag frös. Det var ännu kallare här än i Auckland, kanske inte så mycket beroende på att vi befann oss ännu en bit söderut som att Raglan ligger direkt längs kusten och därmed får in kalla vindar ifrån havet. Klockan hade nu hunnit bli så mycket att det snart skulle börja mörkna och därmed fanns det ingen anledning att fundera över utomhusaktiviteter. Istället satte jag igång tidigt med maten och det var verkligen ingen överraskning som stod på menyn. Ris och bönor...

För att fira att vår roadtrip faktiskt äntligen startat öppnade jag upp en av mina två flaskor Pinot Gris som inhandlats i affären någon timme tidigare och sörplade lite på vin samt diskuterade triathlon med grabbarna samt ett par andra som anslöt i soffgruppen. Jag hade på mig en av mina långärmade Ironman-tröjor eftersom det var så kallt vilket rönte viss uppmärksamhet och gav mig chansen att skrävla lite om bedriften som fortfarande är den prestation jag någonsin genomfört som får mig att känna mest stolthet. Odrägligt kanske, men det fick mig på bättre humör än på länge och då får man väl anta att jag i viss mån var ursäktad?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign