Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

14 Maj
2014-05-27 (08:11)

Ingen bra start på dagen att känna hur halsen svullnat upp. De tendenser till förkylning i form av små kittlingar i halsen som jag känt av på slutet av gårdagens löprunda hade tyvärr visat sig vara en korrekt förvarning om att en förkylning var under uppsegling. Fortfarande ingen katastrof på något vis men löpningen skulle få läggas på hyllan i några dagar och istället ersättas av snörvlande och hostande.

Innan kvartetten begav sig iväg hann jag med att ladda upp dagboksinlägg på nätet via gratisuppkopplingen utanför biblioteket samt köpa strepsils och nya chokladkakor att dela med mig av i bilen eftersom jag visste att åtgången skulle bli extrem. Den här gången var det Peter som körde och mycket riktigt tuggades det rikligt med chokladkakor i bilen även denna dag. På kartan ser Waitomo ut att ligga väldigt nära Raglan men i verkligheten är det lite längre att ta sig dit eftersom man måste köra tillbaka till Hamilton innan man kan ta sig till den lilla orten som egentligen enbart är uppbyggd på turism. Under denna återfärdsmanöver gjorde vi ett nytt försök att köra utan gps och det gick naturligtvis inte så bra. Bilen kom en aning på vift i Hamilton och vi började nästan bli oroliga för att inte hitta fram till vår grott-tur i tid men så snart vi släppte övertron på den egna navigeringsförmågan och litade till nutidens tekniska hjälpverktyg gick det bättre.

Ungefär samtidigt som vi anlände till Waitomo började det hällregna. Helt rätt dag för äventyr under jord således! Vi förvarnades om att den grotta vi skulle till eventuellt skulle kunna komma att översvämmas och att vi då utan extra kostnad skulle bli uppgraderade till en ännu maffigare tur i en annan grotta som egentligen kostade många hundra spänn mer vilket fick oss att hålla tummarna för fortsatt ihållande regn men när vi väl satt i transportbilen till vår grotta lade sig regnet och det bestämdes att den ursprungliga bokningen gällde.

Bilen tog oss ungefär femton minuter bort till en vacker dalgång med gröna kullar där vi bytte om i ett trähus till för ändamålet specialsydda våtdräkter, hjälmar med fastmonterade pannlampor och fula vita stövlar. Inte ofta i livet jag känt mig mer ohet men å andra sidan kunde man inte förvänta sig att det fanns många själar att försöka charma i totalt mörker under jorden. En guide gav lite grundläggande säkerhetsinformation inför äventyret, pekade ut sträckningen ovan jord som vi skulle förflytta oss i mörkret och sedan inleddes en hal vandring i den blöta dalgången till grottans öppning. Ännu en guide anslöt till gruppen och en brant stege rakt ner i underjorden via en mycket smal öppning i en klippformation pekades ut som starten på äventyret.

Stegen var kanske sju meter lång och väl nere på marken i grottan blev jag fotograferad som hastigast av en av guiderna som sedan pekade ut riktningen jag skulle gå tills resten av gruppen påträffades. Ögonen hade inte vant sig riktigt vid mörkret ännu och det blev därmed en väldigt snubblig och långsam promenad över den ojämna ytan i den fuktiga kalkstensgrottan trots att jag hade pannlampan som hjälp. Till sist hittade jag dock fram till de andra i gruppen och ombads då släcka min belysning för att för första gången få skåda det fenomen som gjort grottorna världsberömda - lysmaskarna.

På väldigt många ställen i Waitomos många grottor finns denna naturens fantastiska skapelse i många tusental och lyser upp grottornas tak till en stjärnhimmel som nästan får en att tro att någon hängt upp en väv i taket med massor av små lampor eller reflexer. De självlysande maskarna bor i en liten hängmatta som är fäst i taket och fiskar efter flugföda med tunna spindelnätsliknande trådar som uppskattningsvis är en decimeter långa och de är verkligen ytterst fascinerande varelser som man har svårt att tro existerar på riktigt.

Så snart hela gruppen kommit ner i grottan och samlats inleddes vandringen djupare in i grottsystemet. Till en början försökte jag undvika vattenpölarna och balansera över den ojämna stenytan men ju längre vi kom desto mer vatten blev det och snart dök midjedjupa passager med kallt vatten upp där stövlarna fylldes med vatten. På ett ställe ombads vi alla släcka våra pannlampor för att ta in det totala kalla mörkret som skönt nog ödelades av den den nästan värmande stjärnhimmel lysmaskarna skapade. Direkt sensationellt och inte likt någonting jag förut upplevt.

Strax därefter lurades vi in i en återvändsgränd och fick sedan i uppgift att crawla oss tillbaka på marken genom ett långt gyttjigt parti. Fantastiskt roligt! Så stundade den aktivitet som grottorna är mest kända för efter sina lysmaskar - Black Water Rafting - vilket går ut på att man på något sätt tar sig fram på ett gummidäck genom grottsystemet. Det godtogs dock inte att vi tog oss i plurret på försiktigt normalt vis utan istället skulle man klättra upp på en vägg, huka huvudet och hitta precis rätt vinkel för att inte slå emot en stor sten med bakhuvudet och sedan kasta sig baklänges i vattnet med däcket fäst mot baken. Detta var ett typexempel på en aktivitet som jag bara kan förmås genomföra under grupptryck men om verkligen alla andra gör det vill man liksom inte vara tönten som kliver i plurret försiktigt.

Alla placerades i en lång rad i sina däck och de utsträckta benen hölls fast av personen som låg i ett däck på rygg framför. Sedan flöt vi iväg baklänges med pannlamporna släckta och stirrade i en vacker evighet under total tystnad mot grottans tak som var alldeles fylld av ett stjärnhav med lysmaskar. Detta var ett av de vackraste ögonblick jag varit med om på resan. Naturens skapelser kan vara så fantastiska att skåda och jag slutar aldrig häpnas över hur många underverk det finns att upptäcka och uppleva på denna planet.

Det kändes helt klart lite sorgset när magin tog slut och vi lämnade kvar våra däck. Nu väntade istället partier som lämpade sig bättre för simning där man bottnade då och då. Alla som någon gång fått för sig att simma med stövlar på lär nog också ha insett att det inte är världens mest komfortabla sysselsättning. Därtill var det direkt tabu att göra bentag på grund av risken för att sprattla av sig stövlarna så istället blev det ett sorts mellanting av bröst- och hundsim eftersom det var ganska strömt i vattnet och våtdräktens flytkraft spelade spratt med balansen.

Partiet som följde var direkt läskigt om man känner det minsta lilla obehag i trånga utrymmen. Uppdraget var att krypa sig fram genom en löjligt trång och alldeles för lång och klaustrofobisk grottgång där det faktiskt kändes som att jag fastnade flera gånger och inte kunde komma någonvart. I det läget är det verkligen sjukt obehagligt när man inte ens kan få fram armarna utan måste hasa sig fram sakta med benen, axlarna eller någon annan kroppsdel som inte är lika fastklämd. Det blev till att gå djupt in i sig själv för att inte drabbas av total panik och på något vis kom jag ändå igenom den trånga gången. En lärorik prövning!

Ganska snart därefter fick vi dock tillfälle att pusta ut på en plats i grottan som man ytterst fyndigt döpt till Hard Rock Café där det bjöds på varm söt apelsindryck samt en bit choklad vilket återställde energinivån. Sedan gällde det att ha tur om man ville slippa hundsimma ännu en sträcka. Alla i gruppen körde sten, sax och påse med en av guiderna och de som likt jag vann fick ett däck att paddla sig fram i medan resten sprattlade sig fram tafatt. Jag tog en position på mage i däcket den här gången och skvätte lite retsamt vatten med händerna på de som inte rönt samma framgång i leken.

En sista höjdpunkt innan vi klättrade ut ur grottan var när vi lade oss på rygg i vattnet och lekte "Pinball". Detta vattenparti var så strömt att man inte behövde röra sig för att förflyttas snabbt men det gällde också att vara vaksam eftersom kroppen (och då främst fötterna) slog emot bergväggen på flera ställen när man gled fram i strömmen. Ovan jord hade det precis börjat skymma. Vi kom upp på andra sidan av dalgången och gick tillbaka till trähuset för att duscha och byta om innan vi transporterades bort till vår bil.

Hela gänget var supernöjda med turen som verkligen hade infriat förväntningarna. Vi bestämde oss för att hålla oss till den plan som lagts upp under morgonen vilket var att inte övernatta i Waitomo utan köra till Rotorua i mörkret. Tyvärr hade vi inte särskilt mycket tur eftersom en stor trafikolycka tvingade oss att ta en jättelik omväg men har man bara tillgång till chokladkakor i bilen är uppenbarligen allt överkomligt i detta gäng. Vi hade lagt en förhandsbokning på ett mycket billigt hostel i centrala Rotorua eftersom vi skulle anlända så sent och när vi närmade oss staden slog mina förvarningar in. Jag har varit i Rotorua förut och visste att det finns få platser i världen som doftar mer äggfis vilket naturligtvis bjöd in till de traditionella uppsluppna skämten i bilen om att någon gjort på sig. Vårt hostel visade sig hålla överraskande god standard och så snart kläder hängts upp på tork och kvällsmaten intagits slocknade hela gänget tvärt efter en intensiv och minnesvärd dag.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign