Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

15 Maj
2014-05-28 (07:01)

Hur kan man frivilligt välja att återvända till en plats likt Rotorua som luktar mördande mycket äggfis (sulfat) när man redan utforskat de highlights staden har att erbjuda i form av gejsrar, bubblande gyttjebad och utmärkta fototillfällen? Jag hade tillochmed hunnit med att testa att bada i de polynesiska varma källorna samt tickat av zorbing (rulla ner för en kulle i en gigantisk plastboll delvis fylld med vatten) senast det begav sig och borde vara mer än färdig med denna plats men ibland kan faktiskt nya attraktioner tillkomma som inte var alls lika utvecklade några år tidigare.

I samband med att Peter Jackson valde att spela in Sagan om ringen-trilogin på Nya Zeeland förändrades turismen i landet för alltid. Ingen kunde förutsäga på förhand att succén skulle bli så fullständig eller den turistboom detta skulle föra med sig och man gjorde en del misstag som nu rättats till när Peter Jackson ännu en gång varit här för att spela in The Hobbit. Den kanske största tabben man gjorde första gången var att följa kontraktet och återställa den farm där alla utomhusscener i Fylke (den del av Midgård där hobbitarna bor) till sitt ursprungliga utseende. När platsen återuppbyggdes till The Hobbit tänkte man dock lite längre och Peter Jackson startade ett bolag i joint venture med ägarna av farmen för att kunna bevara allting så som det såg ut i filmerna och därmed kunna dra in sköna turistkronor genom att lotsa runt besökare på denna intressanta inspelningsplats.

Hobbiton, som platsen kallas, var således anledningen till att jag följt med bilen vidare till Rotorua och min plan var att besöka stället på eftermiddagen med en organiserad guidad busstur. Detta innebar att förmiddagen för min del kunde läggas på kärleken hemmavid så medan Peter och Cristian tog en promenad i omgivningarna och Cee (som också varit här tidigare) fokuserade på att sova körde jag Skype med Matilda.

Jag hade haft lite väl bråttom när turen bokades online på morgonen för att få så mycket samtalstid som möjligt med Matilda och hade därför bockat för en upphämtningsplats i anmälningsformuläret som visade sig ligga på en halvtimmes promenadavstånd. Därför hann jag inte med att äta lunch utan skyndade så gott jag kunde till hotellet där jag förväntades befinna mig alldeles för snart vilket lustigt nog visade sig ligga precis mittemot motellet där jag bodde sist Rotorua besöktes. Inte så smart kanske att kliva på en halvdagstur (som inte innefattar matstopp) hungrig men ibland orkar jag bara inte tänka igenom logistiken i förtid.

Hobbiton ligger drygt en timme från Rotorua i närheten av orten Matamata och stället kan endast besökas med en guide. Den sista vägsträckan fram till vad som egentligen är en jättelik farm guidades vi av vår muntra busschaufför som bland annat pekade ut huset Peter Jackson hade bott i under inspelningen. Därefter övergick turen till en vandring till fots som sköttes av parkens mest erfarna guide vilket var en kvinna som kunde bjuda på många kul sidoberättelser, inte minst om de riktigt extremt nördiga besökare hon ofta har att tampas med. Hon hade mött allt ifrån folk som enbart pratade alviska på turen till sådana som lyckades ta 2500 bilder på den timmeslånga rundvandringen.

Det var i samband med att Peter Jackson hade sänt ut scouter i helikopter över hela Nya Zeeland som stället upptäcktes och vad de egentligen lade märke till ifrån skyn var det sagolika ensamstående trädet som kom att bli kalasträdet i filmerna. Trädet tar på många sätt över hela dalen och är verkligen storslaget men vad scouterna också upptäckte lite senare var att området även skulle göra sig ypperligt som hobbitby. Kullarna och det ofattbart gröna gräset samt den lilla sjön passar verkligen helt perfekt och det är nästan som om Tolkien haft denna plats i åtanke när han skrev böckerna.

Vi vandrade runt längs stigarna på kullarna och kikade in hobbitbostäderna som var byggda med en i det närmaste absurd detaljrikedom om man har i åtanke att en filmkamera oftast bara sveper förbi en dörröppning som hastigast. Just denna detaljrikedom och den extrema budgeten filmteamet haft att leka med gjorde sig påmind gång på gång. Det berättades om hur folk tillochmed haft betalt för att gå upp på en kulle (där tvätt skulle hänga på tork i en filmsekvens) en gång per dag i tio dagar för att stigen i gräset skulle se precis lagom upptrampad ut och om hur man fäst upp tusentals plastlöv i vissa träd för att ge lövverket de perfekta färgnyanserna. Även nu sköttes området med yttersta perfektion. Ett stort antal trädgårdsmästare gick och påtade i marken och ur flera av de små skorstenarna på de gröna kullarna kom rök. Ingenting hade lämnats åt slumpen.

En av turens höjdpunkter var naturligtvis Bilbos hus, Baggershus, högst uppe på en av kullarna där många i turistgruppen uppehöll sig en längre stund. En annan var festplatsen vid kalasträdet där jag tog ett par sneda danssteg för sakens skull som tillsammans med den genuina och extremt mysiga puben Green Dragon, där hela turen avslutades, var mina favoritplatser. Det ingick en specialbryggd stout i inträdet som intogs framför en varm tänd brasa på Green Dragon vilket verkligen var välbehövligt eftersom det hade blivit kylslaget framåt slutet av eftermiddagen att vara den enda besökande turisten i t-shirt.

När den återvändande bussen återkom till Rotorua hoppade jag av och rusade till McDonalds för att fylla magen med en jättemeny. Detta visade sig vara en liten tabbe eftersom resten av gänget luskat fram att det hölls en matmarknad utomhus i Rotorua på torsdagskvällarna. Medan de traskade runt och letade efter huvudrätter bland stånden blev jag sugen på churros till efterrätt men de var tyvärr slut i det chilenska ståndet.

Vi avslutade kvällen med ett pubbesök. Detta skulle bli min sista afton i gängets sällskap och på en bakgård som klätts in i presenningar för att skydda mot kvällskylan hann vi med ett par öl vardera samtidigt som de senaste dagarna diskuterades och spekulationerna gick varma om vilka öden diverse andra karaktärer mött som bott på Verandahs i Auckland. Mitt uppdrag blev att återkomma med en liten rapport när jag kom tillbaka dit. Detta behov av att skvallra och spekulera då och då om sina medmänniskor, det finns liksom alltid där oavsett var i världen och i vilken situation man befinner sig.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign