Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-05-28 (07:02)
Mitt äventyr i sällskap med den chokladkaksätande italienaren Cristian, den coollugna skotten Peter och IT-experten Cee skulle avslutas här i den stinkande staden Rotorua. Så snart frukosten var avklarad packade vi ihop våra prylar och checkade ut. Jag placerade mig på parkeringsplatsen bakom vårt hostel för att vinka farväl men det visade sig att roadtripfordonet hade helt andra planer. Bakluckan gick omöjligen att stänga! Knivar, skruvmejslar, diverse olika sorters tänger och spray fick se dagens ljus men det dröjde ändå säkert en timme innan man åtminstone lyckats laga luckan provisoriskt. Då passade jag på att ställa upp grabbarna på ett led vid ett staket för att knäppa en minnesbild innan vi skakade hand och växlade kontaktuppgifter. Därefter vände jag på klacken och lämnade den sköna trion bakom mig. Vår gemensamma resa slutade helt enkelt här.
De skulle vidare söderut mot Wellington med någon eventuell avstickare längs vägen och sedan ner till Christchurch på den andra ön. Mina återstående absoluta måsten på denna ö nu när Waitomo bockats av låg dock norr om Auckland och det var dit jag nu riktade mitt fokus. Tyvärr var Verandahs i Auckland fullbokat denna kväll och jag hade därför bestämt mig för en mycket kort mellanlandning i staden Hamilton längs vägen istället. Min buss dit gick dock inte förrän en bit in på eftermiddagen så nu hade jag några timmar att slå ihjäl i centrala Rotorua som egentligen inte har någonting intressant att erbjuda alls.
Det blev en inledande fika på Starbucks, mest för att komma åt nätet en stund. Koden jag fick tillsammans med kaffet räckte dock bara i en halvtimme och eftersom jag hade en del research att ta tag i förflyttade jag mig till biblioteket där jag fick en dagskod att surfa på för en billig peng. Tiden rinner alltid iväg lite för fort för mig när jag sitter på nätet och när jag kom på att jag nog borde handla lite kompletterande matvaror till kvällsmaten samt frukosten nästkommande dag började det bli en aning stressigt. Jag visste dock var det fanns en stormarknad och lyckades utöver maten plocka på mig ett par öl och en flaska vin i farten innan jag stressade vidare till mitt hostel för att hämta ut packningen och sedan vidare till busshållplatsen.
Bussresan var händelselös och för att fördriva tiden smuttade jag lite på ölen jag just köpt samtidigt som jag försökte skriva dagbok. Jag hade haft sinnesnärvaro nog till att kopiera en bild på en karta så att jag skulle hitta till mitt hostel, problemet var bara att busshållplatsen låg utanför kartytan så det dröjde ett tag tills jag var på väg i rätt riktning och dessutom var det en bra bit att gå så jag fick pausa några gånger på vägen och ställa ifrån mig väskorna. Detta boende är ett av de billigare centrala alternativen i Hamilton men har lite tveksamma betyg på bokningssidorna. Dock hade jag läst mellan raderna i nyligen skrivna omdömen på exempelvis Tripadvisor att stället blivit mycket bättre med de nya ägarna och detta visade sig stämma alldeles utmärkt. Det fanns verkligen ingenting att klaga på. Rent och fräscht och dessutom för ovanlighetens skull i Nya Zeeland gratis Internet!
Det här med fritt Internet samtidigt som jag var ensam igen efter några dagar i härligt sällskap visade sig vara förrädiskt. Snart kom jag på mig själv med att falla tillbaka i de negativa tankespiralerna som jag kämpat en del med tidigare i veckan. Youtube-klipp med smörsånger om hjärta och smärta i hörlurarna varvades med vindrickande eftersom jag inte kunde hålla mig ifrån att öppna vinflaskan jag köpt tidigare under dagen. Det kändes inte alls bra och jag längtade något oerhört efter Matilda samtidigt som jag genomfors av oro över att hon skulle ledsna på att vänta på mig hemmavid. Till sist gav dock alkoholen en något dövande effekt. För att stanna i ett säkert tillstånd utan alltför mycket tankeverksamhet bestämde jag mig för en utgång. Det var ju trots allt fredagskväll och Hamilton påstås ha ett hyggligt nattliv. Det har dessutom varit osannolikt lite av den varan de senaste månaderna.
Jag bodde på Victoria Street och den information jag hade var att detta var den enda gata där saker hände i Hamilton. Efter en promenad på tio minuter hittade jag till en ganska livlig bar där jag hann med två öl innan stället stängde ner. En av dörrvakterna pekade då ut en nattklubb på andra sidan gatan där jag fyllde på med ytterligare en drink innan jag lämnade stället (som var fyllt av en masa studenter som var femton år yngre än mig) så att jag inte skulle bli för berusad och få svårt att hitta till mitt hostel. På vägen tillbaka kände jag hur alkoholen började få mer och mer effekt och gjorde vad jag kunde för att skynda på stegen. Försöken att smyga in i min sovsal gick nog inget vidare men jag lyckades åtminstone både hitta tillbaka och döva känslorna ett tag. Att allting skulle komma ikapp mig igen var rätt givet och nu var bara frågan när det skulle bli riktigt jobbigt nästa gång?
<- Tillbaka
