Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 Maj
2014-05-29 (08:56)

Med tanke på att jag trots allt druckit en hel del under gårdagen kände jag mig förvånansvärt rörlig och snabbtänkt när jag vaknade på morgonen. Förkylningen som nu hade spökat i några dagar var faktiskt mer besvärande rent fysiskt. Däremot har ju alkohol en förmåga att skaka fram ångestkänslor och de negativa tankarna var tillbaka. Vad gjorde jag här? Borde jag åka hem? Varför kan jag inte nöja mig med en Mallis-semester om året och en Thailandsresa när jag vill slå på stort precis som alla andra? Hur mycket visar Matilda egentligen av hur jobbigt hon tycker det är att bara vänta? Och så vidare...

Läser man i en guidebok om Nya Zeeland får Hamilton alldeles fantastiskt lite utrymme med tanke på att det är en av landets största städer. Försöker man sedan forska vidare i saken och hitta saker att se och göra i staden börjar man snart förstå varför. En botanisk trädgård, en fin promenad längs floden och...ja sedan tycks det inte finnas så mycket mer. Att nattlivet, som Lonely Planet försöker haussa som något värt att utforska, i själva verket inte består av mycket mer än en ganska trevlig pub och en nattklubb för studenter hade jag redan lyckats lista ut och den där flodpromenaden kunde någon annan få förbarma sig över. Efter att ha checkat ut stannade jag istället kvar i uppehållsrummet för att gratissurfa med de trevliga ägarnas goda minne tills dess att det var dags att promenera bort till bussterminalen för att återvända till Auckland.

På bussterminalen kalasade jag på en torr äggsmörgås som jag köpte över disk ifrån en väsande kvinna och sedan klev jag på bussen och nickade till. Jag vaknade av att jag tycktes ha bearbetat rundgången i huvudet och hade nu två idéer som kanske skulle kunna få mitt humör på bättringen. Den ena, mer kortsiktiga, var att sätta det telefonkort som jag fått på köpet när jag tecknade medlemsskap i en vandrarhemsorganisation på Nya Zeeland i arbete och spendera kvällen på att ringa folk som skulle kunna göra mig på bättre humör. Den andra var att börja leka lite med tanken på att förkorta resan något. Inte dramatiskt, bara lite. Det skulle förmodligen innebära att jag skulle kunna träffa Matilda ganska mycket tidigare eftersom jag är bokad på andra saker precis när jag kommer hem i nuläget och samtidigt fungera som en gest gentemot henne som redan offrat så mycket för mig om att här minsann också finns hur mycket vilja som helst att göra saker för vår att vår gemensamma dröm ska slå in. Tanken lockade men jag tänkte först låta den gro lite för att inte ta beslut jag skulle riskera ångra senare. Dessutom var jag rädd att hon skulle tycka jag var löjlig och att jag antingen skulle fullfölja drömmen till 100 procent eller avbryta den.

Bussens ändhållplats var nere vid hamnen i Auckland och där lyckades jag hitta en ofattbart billig buss som tog mig nästan hela vägen till Verandahs Lodge. Att kliva innanför dörren på detta ställe kändes nästan som att komma hem. Jag visste var allt fanns och hur saker fungerade och flera personer som jag lärt känna lite löst när jag bott där tidigare fanns fortfarande kvar i huset vilket ytterligare bidrog till hemkomstkänslan.

På Internet upptäckte jag att min gamle Olympiske vän Lengan skulle ställa upp i Göteborgsvarvet om bara några timmar och bestämde mig för att inleda med att överraska honom med ett lyckoönskningssamtal. Han blev lätt chockad och tackade för stöttningen. Därefter fortsatte jag med ett samtal med farmor som noggrant skrev ner var jag var och vart jag var på väg. Jag kunde känna hur mitt humör direkt stigit av samtalen och återkomsten till Verandahs och såg verkligen fram emot resten av kvällen.

Framgången upphörde dock där. Jag hade inte förvarnat om att jag skulle ringa och folk är väl precis som jag och undviker svara på konstiga nummer. Jag vet inte hur många personer jag försökte nå, många flera gånger, men jag kom aldrig längre än till deras telefonsvarare som sakta men säkert käkade upp den kvarvarande samtalstiden på telefonkortet. Till sist gav jag upp så att jag skulle ha en del tid kvar på kortet för situationer av större nödkaraktär. Insikten om att små saker kan förbättra känslan inombords var dock betydande och dessutom hade jag den andra nya tankeleken att sysselsätta mig med. En vecka mindre skulle innebära två veckors mindre väntan för mig och Matilda. Ruskigt bra payback!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign