Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

19 Maj
2014-05-30 (13:03)

Kan det verkligen finnas en liten tropisk paradisö med hela 30 vingårdar endast en kort färjetur ifrån en miljonstad? Jag kände mig ytterst skeptisk på förhand men hade ändå bestämt mig för att viga dagen åt att utforska saken. Skulle uppgiften stämma vore det ju hur läckert som helst!

Tanken var egentligen att komma iväg tidigt så att jag skulle kunna få till en lång dag på ön och ha ordentligt med tid till att utforska vad som lät som en otroligt spännande plats men nätet var fortfarande öppet på Verandahs och jag fastnade naturligtvis med Matilda på chatten och hade svårt att slita mig så jag kom inte loss förrän det var läggdags för henne...

Osäker på var jag skulle hoppa på bussen gjordes istället valet att promenera ner till hamnen vilket försenade mig ännu mer och jag missade en båt med ungefär tio minuter och skulle behöva vänta i ytterligare en timme på avgången 11:00 till Waiheke. Något rådvill började jag överlägga med kvinnan i turistinformationen i hamnen och hon tipsade då om en vintur med Ananda Tours som skulle avgå en timme senare än vanligt denna dag och matcha min båt. Det var, tillade hon, inte realistiskt att jag skulle hinna med så oerhört mycket på Waiheke på egen hand men hon gick i god för att turen var utmärkt och jag tog henne på orden.

Jag och två indienättade brittiskor hämtades upp på Waihekes färjeterminal av en kvinna fylld av entusiasm som uppenbarligen älskade sin ö och det tog på sin höjd fem minuter att komma till insikten att det här var en maximal fullträff! Vilket väder! Vilken ö! Vilket härligt sällskap! Det allra första stoppet vi gjorde med bilen var vid en utsiktsplats och omedelbart kunde man skaffa sig en känsla för vilken otroligt vacker och alldeles unik ö detta är med alldeles svindlande vackra vyer, bildsköna kullar, det ständigt närvarande havet samt små vin- och olivodlingar precis överallt.

Waiheke förde länge en mycket slumrande tillvaro med mark att köpa till vrakpriser men så en dag 1978 fick man för sig att testa på att odla vin på platsen och sedan dess är ingenting sig likt. Klimatet visade sig nämligen vara helt perfekt för röda druvor som Syrah, Merlot och Malbec så till skillnad från Nya Zeelands vinindustri i övrigt är det i första hand rött vin som gäller här. Trettio olika vingårdar, alla inriktade på kvalitet och nischmarknader snarare än kvantitet, trängs idag på ön tillsammans med caféer, gourmetrestauranger samt lyxiga semesterkåkar för några av landets storfräsare. Ön har ungefär 8000 invånare och en knapp fjärdedel av dem dagspendlar med färjan till Auckland medan resten är sysselsatta inom turism- och vinindustrin.

Vårt första vingårdsstopp var på lilla Kennedy Point Vineyard som är Waihekes enda certifierade ekologiska vinproducent som tillochmed fotstampar vissa av sina druvor. Precis som många andra tillverkare på ön har de även ägor söderut på Nya Zeeland för att kunna komplettera med ett sortiment av vita viner och vi inledde först med ett ganska gott Chardonnay. Sedan började det hetta till! Kennedy Point, egentligen en liten obetydlig nischaktör i ett mycket avlägset hörn av världen, lyckades nämligen vinna det absolut första priset i världens mest betydande tävlingsprovning för Syrah-viner för bara ett par år sedan och ville naturligtvis låta oss testa ett av deras Syrah-vin (dock ej från årgången som tog hem det prestigefyllda priset). Inte dumt alls!

Det skulle dock bli ännu bättre. Jag hade frågat vår guide om det skulle ges möjlighet att prova Malbec-viner eftersom jag var nyfiken på skillnaden efter allt mitt Malbec-drickande i Argentina och hon fick personalen på gården till att göra ett undantag och öppna upp en 300-kronorsflaska som var något av det bästa jag druckit. Med välfyllda Malbec-glas i händerna fick vi därefter en guidad visning ute på ett av fälten samt i tillverknings- och lagringslokalerna. En av brittiskorna blev så rusig av upplevelsen att hon köpte på sig en flaska av detta Malbec och jag önskade själv att budgeten hade rymt sådana utsvävningar.

Stonyridge Vineyard, som är ett ganska tungt namn i Japan, var nästa vingårdsstopp och där fick vi uppleva alldeles sensationella omgivningar. Ägaren hade från början lagt ett trädäck med magiska utsiktsvyer till att hålla sina yoga-klasser på men insåg vilken otrolig uteplats för vinprovning han skapat och integrerade uteplatsen med restaurangen. Intill trädäcket finns 120 olivträd planterade som tydligen bar rekordmycket, ja helt sjukt mycket, frukt för säsongen och just höll på att skördas. Guidningen kompletterades här upp av en mycket talför fransyska som också gav oss en uppskattad insyn i hur det är att jobba på en vingård i detta land.

Precis som på förra stället fick vi inleda med föga märkvärdiga vita viner ifrån samarbetspartners söderöver (Sauvignon Blanc och Chardonnay) innan vi gick på de röda läckerheterna. Först fick vi ett ganska bra druvblandningsvin och sedan lyckades guiden återigen få till en mycket uppskattad Malbec-provning av en ännu dyrare flaska. Den här var dock inte riktigt lika bra som på förra vingården men hade däremot en så skarp lila kulör olik något annat vin jag någonsin sett att det ändå blev mycket minnesvärt.

Längs passagerna mellan vingårdarna höll vår huvudguide ständig låda och kunde berätta kuriosa som att öns supermarket Countdown säljer mer vin än någon annan Countdown (vilket är en av landets stora kedjor) på hela Nya Zeeland. Hon frågade också nu om vi kände för att sticka in en olivoljeprovning som variation mellan vinerna vilket vi var överens om lät spännande. På Rangihou Estate här på Waiheke anses det nämligen inom branschen att man är snudd på världsledande (topp 20) i olivolje-kvalitet och vi hann med att prova tre olika olivoljor samt lite vanliga oliver och honung under tiden som denna tillverkningsprocess beskrevs. Självklart är det en helt egen vetenskap att få till perfekt "Extra Virgin Olive Oil"...

En av brittiskorna hade varit på Waiheke förut och lade en tung röst på att vi skulle ta en kombinerad lunch och vinprovning på Mudbrick Vineyard & Restaurant. Medan vår lunchbeställning förbereddes provade vi viner hos en karaktärsstark herre som kunde ord som paraply och dammsugare på svenska. Han inledde med att bjuda på ett vitt vin ifrån en druva som jag inte är så bekant med. Viognier, som i princip är den enda vita druvan som tycks funka på Waiheke, vilket visade sig vara ett alldeles lysande alternativ till ett Chardonnay och blev till en omedelbar favorit i gruppen.

Vi fortsatte med att prova oss igenom ett par väldigt peppriga röda druvblandningar innan vi slog oss ner till bords. Brittiskorna och jag tog in en flaska av den nya favoriten Viognier som vi nyss provat till den gemensamma gourmetmåltid som beställts in. På den mysiga uteserveringen delade vi bland annat på dumplings, friterad kyckling med en massa goda såser och en väl tilltagen ostbricka. Vilken flärd och lyx (mil bortom ris och bönor i halvsunkiga hostelkök som det kanske blivit lite för mycket av under den senaste tiden i ivern att hålla ekonomin på resan i schack)!

Det började bli stressigt nu om vi skulle hinna med tänkt färja tillbaka till Auckland men vi gav oss ändå på att besöka vingården Cable Bay vars terrass uppe på en höjd med utsikt över havet var så inbjudande i den sena eftermiddagssolen att man fick direkt ångest över att vi inte hade mer tid. Vinet var riktigt bra här. Först bjöds vi på ännu ett alldeles lysande glas Viognier och sedan ett välsmakande Syrah med mycket karaktär innan en avslutande druvblandning blev till en mindre besvikelse.

Nu var det bråttom! Guiden skickade snabbt in oss i bilen och körde den sista kilometern till hamnen. Det påstods att det skulle ringas i en klocka som en sista varning någon minut innan färjan gick och eftersom vi inte hört den ljuda och det borde vara någon minut kvar tog jag lite foton ifrån kajen samtidigt som brittiskorna betalade för den guidade turen. Precis när jag skulle äntra landgången fick jag dock häpet se hur färjan lämnade kajen och en i personalen bad om ursäkt till mig ifrån båten som sakta gled iväg. Jag kunde hoppat och fixat biffen men blev så paff att ögonblicket gick förlorat. Vår guide kom springande och ursäktade sig. Detta var första gången på de senaste sju åren någon av hennes kunder missat färjan (det hade hänt en gång tidigare). Jag tyckte nog inte det var hennes fel - båten hade trots allt gått ett par minuter för tidigt och vi hade drivit på att köra en avslutande provning även om tiden var knapp.

Eftersom jag hade läsplattan med kunde jag fördriva den oplanerade väntetiden på en timme med att skriva dagbok samtidigt som jag nyktrade till en smula och hade egentligen tänkt fortsätta med den sysselsättningen ombord på båten men stötte då på två yngre skåningar som jag satt och snackade skit med. Mörkret hade hunnit lägga sig över Auckland innan vi kom i hamn och efter att jag tagit farväl av brittiskorna var jag glad över att hitta samma billiga buss tillbaka till Verandahs som efter återkomsten ifrån min roadtrip.

Längs den sista promenadsträckan tillbaka kom jag på att det vore klokt att ta ut pengar inför starten av nästa roadtrip under morgondagen och stoppade in kortet i en automat. Det började pipa högt direkt och när signalen avbröts efter en halv minut kom det upp en ursäktstext på displayen som gick ut på att mitt kort käkats upp vilket man bad så hemskt mycket om ursäkt för innan den slog om till en text som meddelade att maskinen var ur funktion. Häpen över att detta nu faktiskt hänt mig för andra gången på resan vandrade jag de sista meterna till Verandahs där jag köpte en Internetkod för att försöka kunna jaga rätt på telefonnummer att ringa.

Det vore löjligt att påstå att det var en kris eftersom jag har två andra kreditkort med på resan men det var definitivt inte bra. Detta är mitt enda kort som inte tar ut svenska avgifter för bankomatuttag utomlands (ICA Banken är unika i det sammanhanget) och dessutom mitt enda MasterCard (fungerar faktiskt på en del ställen i världen där VISA inte fungerar). Tajmingen var dessutom usel precis som förra gången eftersom jag skulle åka iväg tidigt nästa morgon och jag hade inte den blekaste aning om vart jag eventuellt skulle hämta mitt kort eftersom det inte fanns en anslutande bank likt på Påskön.

Jag fotograferade av en massa telefonnummer på banken BNZs hemsidor, tackade sedan min lyckliga stjärna för att jag sparat på lite samtalsminuter på det lokala telefonkortet och satte igång med att börja ringa. Efter en massa väntetid fick jag tag i en fysisk person som trodde sig kunna läsa av bankomaten men ännu inte kunde se på fellistan att mitt kort skulle ha blivit uppkäkat. Han försäkrade dock att systemet var stensäkert och bad mig återkomma om en timme. Jag valde då att inte blocka kortet utan bara ändra inställningarna för det så att det ej gick att använda mer än i Norden vilket ej går att slå av manuellt via inloggning på nätet.

Istället gick jag och fixade lite rostat bröd i köket till kvällsmat och hamnade i samtal med en nyanländ kanadensiska som planerade sticka över till Waiheke nästa dag. Jag bjöd henne på alla tips jag hade och hade inte en tanke på att detta möte skulle kunna ha betydelse för min fortsatta vecka - det var liksom bara ett vanligt artigt standardsamtal mellan två resenärer av den typ som man har flera gånger per dag i min situation.

Nästa samtal med BNZ gick inte mycket bättre. Man kunde fortfarande inte se mitt namn på fellistan trots att det nu gått nästan två timmar sedan kortet käkats upp och det skulle egentligen max ta en halvtimme. Visst, stensäkert system, försäkrades det igen. För att fördriva tiden gick jag tillbaka till automaten och dubbelkollade adressen så att jag inte angett fel (eller tagit fel på bank, finns en som heter ANZ här också). Då fick jag till min förtvivlan se att automaten inte längre var ur funktion. Tänk om den spottat ut mitt kort! Nu började jag känna att jag kanske borde spärra det. ICA-banken ringdes upp men de gav rådet att vara kall och tyckte spärren av Oceanien var tillräcklig - man skulle inte ens kunna handla över Internet härifrån nu om kortet kom i fel händer utan det skulle krävas en samarbetspartner i Norden.

Tre timmar efter att kortet hade förlorats var det den stora snackisen på Verandahs samt tydligen även på BNZs supportkontor för när jag nu ringde dem igen tycktes alla som jag slussades mellan ha koll på ärendet. Däremot var de inte längre lika stöddiga över sitt ofelbara system och började i försvar antyda att jag kanske inte var vid mina sinnes fulla bruk och hade inbillat mig allting. Det blev nästan för mycket för mig men precis när jag var på väg att ge upp kopplades jag äntligen till rätt person som vidtog action. Hon mejlade det fristående bolag som skötte maskinen att kolla den omedelbart nästa morgon och om mitt kort upphittades skulle det lämnas in till bankkontoret på andra ändan av gatan.

Vilken dag! Så mycket vackert, så mycket gott och så mycket dramatik! Jag har väl sällan gått till sängs mer utpumpad. Här har man gått och beklagat sig över att Auckland är befriat ifrån action och så blir det värsta ketchupeffekten helt plötsligt! Jag hade inte ens hunnit med att känna efter om ångestklumpen i magen fortfarande fanns där och skönt var väl det. Dessutom hade jag för första gången på resan besökt en plats där jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo och jag skrev med entusiasm till Matilda att jag en gång skulle vilja visa henne denna alldeles unika ö som tyvärr ligger lite väl långt bort för en spontan härlig långweekend.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign