Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

23 Maj
2014-06-03 (02:06)

Lyckligtvis vaknade jag av mig själv utan alarm i precis lagom tid ett tjugotal minuter innan avfärden och kunde triumferande släpa ut min packning till bilen klockan sju på morgonen så att vi eventuellt skulle hinna med en omväg på hur många timmar som helst för att titta på gamla stenar och träd. En märklig prioritering men jag var faktiskt rätt entusiastisk till detta sidospår! Elana uttryckte något i stil med att hon ibland glömmer att inte alla andra människor går upp klockan 04:30 på morgonen men verkade åtminstone nöjd med att jag var redo att starta upp dagen.

Egentligen var det gårdagens busschaffis som var skurken som låg bakom att vi satt där i bilen så okristligt tidigt. Han hade talat sig varm för sevärdheten Waiere Boulders som är en liten naturpark i en dalgång som inte varit tillgänglig för allmänheten i mer än ett tiotal år och endast funnits med i en guidebok som Lonely Planet sedan 2008. Dalen är fylld av jättelika basaltblock (bergart av vulkaniskt ursprung) och något liknande i denna stenart skall inte finnas någon annanstans i världen. För att ta oss dit behövde vi köra en del inåt landet från norrspetsens östra kust och den sista vägsträckan gick på en mycket öde och väldigt stenig grusväg som aldrig tycktes ta slut.

Det fanns naturligtvis inga andra människor på plats vid den här tiden på morgonen och frågan var om någon annan skulle komma hit på hela dagen heller. Inträde betalades i en honesty-box och sedan följde man en mycket fint gjord led ner i dalen samt under och över de jättelika stenbumlingarna. Om det bor troll någonstans på den här planeten så är det här, sa jag till Elana, för det var verkligen så man upplevde platsen när vi balanserade oss fram i ett effektivt tempo men ändå hann med att knäppa en och en annan bild. Eftersom vi var så snabba jämfört med de utsatta tiderna för leden tog vi även den halvjobbiga avstickaren upp ur dalen till en utsiktsplattform som gav en fin överblick av området.

Tillbaka i bilen skämtade jag lite om att vi åtminstone inte fått punktering ännu på den steniga grusvägen och det var kanske till att flörta för mycket med ödet för en stund senare började vi höra ett märkligt ljud ifrån bilens vänstra front. Vi trodde båda att det var en sten som fastnat på något vis och stötte emot någonstans men eftersom ljudet inte upphörde började vi bli oroliga efter en stund och saktade ner farten för att försöka hitta en plats där vi vågade parkera bilen och se efter vad som lät. På vägen till Waiere Boulders hade det enda mötet vi fått längs grusvägen varit med en jättelik timmerlastbil som kommit i hög fart på den svängiga smala vägen och förorsakat en hastig inbromsning och om fler sådana fanns i området skulle bilen kunna bli till mos med en korkad parkering.

Till slut hittade vi en strategisk sväng som man såg på långt avstånd från båda håll och jag öppnade dörren för att kika ut utan att egentligen förvänta mig att se något märkvärdigt. Det tog någon sekund för hjärnan att registrera vad ögonen såg vilket var ett däck som var fullständigt söndermosat och i princip endast i trasor. Inte för att jag sett så många punkteringar i livet men den här var ju det klart värsta jag skådat och hur vi kunnat köra flera hundra meter på det utan att fatta att det var en punktering övergick mitt förstånd.

Vi gick ut ur bilen och ställde oss och stirrade på eländet. Förmodligen skulle även själva hjulet vara totalkvaddat och detta skulle då kunna bli en riktigt dyr historia. Vi hade avstått ifrån en tilläggsförsäkring på bilen eftersom Elana sade sig ha en extremt förmånlig försäkring via sitt VISA-kort och det var man ju tacksam över i det här läget. Nästa konstaterande var att ingen av oss kunde hantera ett däckbyte på en bil, eller rättare sagt, ingen av oss hade någonsin för egen maskin bytt däck på en bil. Elana tog därför fram sin mobil för att ringa efter hjälp men suckade strax uppgivet att hon inte hade täckning på denna öde plats. Det började kännas riktigt jobbigt nu...

Bara att hoppas på att vi har tur och någon kommer förbi längs denna öde väg som kan hjälpa oss, suckade Elana, men knappt hade hon släppt sucken förrän vi hörde motorbuller på avstånd. Ett bra lag har tur, skrattade jag och förberedde invinkningen av hjälp. Timmerlastbilen stannade som skönt var och blicken man fick ifrån grovarbetarkillen i 30-årsårsåldern sade allt om vad han tycker om tafatta storstadsbor men han kastade sig åtminstone över domkraften och det miniatyr-reservdäck vi hade med oss och var färdig med däckbytet innan man nästan hade hunnit blinka.

Vi tackade så varmt vi kunde och vår räddare vägrade såklart ädelt att ta emot något som tack för hjälpen. Hans råd var att vi skulle ta oss till orten Kaikohe ett par mil bort för att uppsöka en av de två små verkstäderna där och köpa ett nytt däck och det lät naturligtvis vettigt. Vår Nissan kördes försiktigt ut till huvudvägen och sedan låg vi och puttrade i låg fart med en bil som var helt snett balanserad med ett så litet framdäck.

På första däckfirman fick vi det glädjande beskedet att hjulet tycktes vara utan skador men de hade tyvärr inget däck i rätt storlek. Istället provade vi nästa ställe och fick där förklarat för oss att den storlek vi sökte var mycket ovanlig och nog bara kunde köpas i Auckland. Efter en stunds resonemang litade vi på mannen som gav rådet att vi skulle sätta på ett däck som var i nästan rätt storlek - det borde duga för de knappa tio dagar som återstod av Elanas bilhyra och så kom det sig att vi ändå rullade därifrån med fyra däck på bilen.

Jag var nu dödligt hungrig efter all dramatik, inte minst eftersom jag inte hade hunnit med någon frukost och vi tog sikte på den Subway vi hade passerat i Kaikohe. I försöken att hitta en parkeringsplats kom vi dock istället till en supermarket där jag köpte rostbiff och potatissallad över disk vilket fick bli min lunch som intogs i bilen.

På däckfirman hade vi blivit avrådda å det bestämdaste ifrån att ta hela den långa vägloop vi tänkt oss via de uråldriga och största kauriträden om Elana skulle hinna fram till Raglan i någorlunda rimlig tid. Med tanke på att ett par timmar gått förlorade till punkteringsstrulet var vi också beredda att ge upp de gamla träden, problemen hade helt enkelt sugit ur lite av musten i upptäckarlusten. Därför körde vi istället tillbaka till huvudvägen och tog sikte på Auckland. Elana sammanfattade våra äventyr med att det var skönt att jag inte hade visat mig vara en seriemördare och vi enades istället om att det hade varit tre kul dagar vi tillbringat tillsammans med den här punkteringen som en skön och minnesvärd dramatisk finish.

Vi rullade in i Auckland vid tre på eftermiddagen och efter en avskedskram och några lyckoönskningar rullade Elana vidare söderut mot Raglan. Hon skulle förhoppningsvis hinna dit i tid innan mörkret och sedan ha en heldag till att surfa dagen efter. I repan tittade Campbell nästan lite uppgivet på mig och tycktes undra när han skulle bli fri från denna Mr Eriksson som han i vanlig ordning försökte checka in mig som. Han undrade om bilturen med kanadensiskan som han varit delaktig i att sätta samman blivit bra och jag kunde ju inte påstå annat än att jag haft kul och trivts i sällskapet. Det var verkligen ett magic moment, sa han och syftade då på hur konstellationen satts samman med hans inblandning på precis denna plats för ett antal dagar sedan.

På Verandah Lodge var allting sig likt. Italienaren från Bari hälsade mig välkommen tillbaka där han satt i eftermiddagssolen och tog en cigarett med utsikt över hela centrala Auckland och när jag fäst klisterlappar med namn på mina kylvaror sprang jag även på den lysande brittiska pianospelerskan och en skön argentinsk trio som jag pratat med tidigare. Jag är lite allergisk mot tvättmaskiner på hostel och lämnar mycket hellre in min tvättpåse på tvätteri även om det blir lite dyrare så jag skyndade iväg med en välfylld påse längs Ponsonby Street för att hinna till tvätteriet före stängningstid och slogs med häpnad när asiatiskan som tog emot smutskläderna kom ihåg mitt namn och kunde slå in mig som kund i systemet utan hjälp. Jag har bevisligen tillbringat alldeles för mycket tid i den här staden!

Det blev en mycket lugn och stilla kväll. Jag skrev dagbok och körde Skype på plattan i uppehållsrummet med Matilda vilket inte är optimalt men lusten att promenera själv till Internetcaféet i dessa kvarter en mörk fredagskväll var ytterst måttlig och vi bokade istället in att höras under bättre förutsättningar nästa morgon.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign