Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

26 Maj
2014-06-05 (04:11)

Dagen var efterlängtad på många vis. Under de tre veckorna jag varit på Nya Zeeland hade det hunnit bli riktigt höstlikt och kallt. Dessutom var jag sugen på riktiga utmaningar och äventyr igen snarare än ett så lättrest land som Nya Zeeland som passar en resenär i en annan livssituation bättre. Visserligen är landet absolut världsklass när det gäller natur och action men, ja jag vet inte, det kändes som att det inte riktigt hörde hemma i min resa den här gången trots flera riktigt högklassiga upplevelser med Waitomo Caves, Waiheke Island och Cape Reinga som de absoluta topparna.

Efter att Cookön Pukapuka skickades tillbaka ner i skrivbordslådan av ett flertal orsaker flyttade jag över den avsatta tiden för det stoppet till extra tid på Nya Zeeland samt kanske framförallt en månad på Tonga som inte ens fanns med i ursprungsplanen. Anledningen till att Tonga gavs så mycket utrymme vid bokningen av flygbiljetterna var att jag ville utforska tre olika ögrupper utan att behöva flyga alla sträckor samt att jag ville kunna vara lite flexibel i bokningen av en havskajaktur. Nu var det äntligen dags för Tonga att börja leverera och det var med stor iver jag vandrade genom Aucklands morgonmörker till flygbusshållplatsen.

Ivern dämpades väl kanske något då jag insåg att jag blivit felinformerad av en av Verandahs helgreceptionister om busstiderna och kunde ha sovit minst fyrtio minuter längre istället för att sitta på en busshållplats och titta på soluppgången. När bussen sedan dessutom var mer än tio minuter försenad och ändå inte syntes till långt nere i backen på Queen Street började jag bli orolig för att missa flyget men den dök upp till sist och visade sig skönt nog ta mycket kortare tid till flygplatsen än jag kunde minnas från ankomsten till landet.

Air New Zealand vevade säkerhetsfilmen för Cooköarna även på denna flygning vilket fick mig att le lite extra ombord på planet där jag sedan, med lärdom ifrån fiaskot då jag anlände till Nya Zeeland, fyllde i de obligatoriska dokumenten prickfritt och deklarerade såväl skitiga vandringsskor som min kamera.

Internationella flyg till Tonga landar på ön Tongatapu där huvudstaden Nuku''alofa är belägen. Vid inflygningen över ön noterade jag att den tycktes vara helt platt och ha oändliga prydliga rader med kokospalmer vilket tydde på seriös odling av nötterna. I kön till passkontrollen tyckte jag mig höra någon tala svenska och mötte det svensk/danska paret Per och Denise som precis som jag gör ett varv runt jorden och har en hel månad på Tonga. Per hann berätta att Tonga i många år varit hans drömdestination innan vi upptäckte att vi lustigt nog bokat samma boende. Jag sa åt dem att förvarna chauffören som skulle hämta upp oss för att jag eventuellt kunde fastna en stund i tullen nu när jag hade deklarerat skitiga skor men tjänstemannen som tog hand om min blankett tittade inte ens på den sidan i formuläret utan slängde bara ner det snabbt i en kartong.

Vår chaufför som hette Peter var på plats och plockade även med sig en britt som kommit till Tonga för att hjälpa några polare med att sätta upp en kitesurfingskola innan vi rullade iväg mot Toni''s Guesthouse. Längs vägen märkte jag en stor skillnad jämfört med tidigare öar i Söderhavet i form av att det kändes som om hela den platta ön var bebyggd med enkla hus som alla hade lummiga trädgårdar. Förut hade man vant sig vid att öarna antingen hade all bebyggelse längs kusten eftersom att resten av ön bestod av berg eller också att husen låg uppe på en platå på ön för att vara bättre skyddade mot höga vågor vid oväder. Det var svårt att hålla reda på väderstrecken och vart vi befann oss och det enda jag egentligen visste om stället jag skulle till var att det skulle ligga några kilometer utanför huvudstaden.

Väl framme visades jag till en ganska stor sovsal där de enda andra gästerna var en slovenska och en ryss. Per och Denise begav sig in till stan men jag hade inga direkt brådskande ärenden vid den här tiden på dygnet och lade mig istället på sängen och skrev en stund. Därefter tog jag en kortare rundvandring i huset och mötte vad jag trodde var en väldigt välvuxen kvinna med ett gigantiskt huvud och mycket len röst som bjöd mig på vattenmelon under sin fikarast ifrån städarbetet.

Vädret var ganska mulet och lusten att ta mig på stora upptäcktsfärder därav begränsad men jag kom åtminstone så långt att jag letade upp receptionen i ett annat hus längre ner i gatan för att skriva in mig ordentligt som gäst. Tyvärr hade man stängt ner sitt trådlösa nät och använde istället ett Internet-system med usb-stickor vilket jag inte har en öppning för i min läsplatta så om jag ville få nättillgång skulle jag behöva ta mig in till stan. Jag bokade därför in mig i den shuttle som Toni tillhandahåller mot en mindre slant och promenerade bort till en liten butik som såg ut som en avlång kiosk med galler för där man kunde handla enkla matvaror av en kines över disk. Någonting sade mig att det kunde vara bra att ha ett par paket nödnudlar i väskan som backup i detta land.

Slovenskan Natasa på rummet hade tipsat om det centralt belägna caféet Friends som både påstods ha god mat och snabbt wifi som man dock fick betala för och det var dit jag sökte mig efter att jag fått skjuts av Peter. Sista möjliga tid att bli upphämtad ifrån parkeringsplatsen tvärs över gatan var klockan 21 vilket jag bokade och därefter beställde jag in en mycket välsmakande pasta med svampsås innan jag gick över till surfande. Det brukar vara uppskattat om man ger ifrån sig en livssignal efter en flygning vilket var huvudanledningen till att jag åkt in till stan men när jag gick in på mailen hade jag fått två besked som var väldigt centrala och helt tog över tankeverksamheten och jag kontaktade Matilda för att vidarebefordra nyheterna.

Matilda fick en god och en dålig nyhet sett ur hennes perspektiv. Den goda var att mina flygändringar gått igenom nästan exakt som jag önskat och att jag därmed kommer hem en vecka tidigare. Detta medför massvis med fördelar där möjligheten att träffa henne hela två veckor tidigare än vad som annars skulle vara fallet (och då dessutom på en så härlig plats som i Smögen) naturligtvis är den största. Men också att jag är tillgänglig för en eventuellt arbetsgivare redan i månadsskiftet aug/sep samt att jag sparar in lite pengar genom att stryka planer som skulle varit väldigt dyra och kan lägga de pengarna på annat kul under resan och ändå påstå att jag, utan att avrunda särskilt grovt, varit ute i ett år vilken är en svårförklarligt viktig grej för mig mentalt.

Beskedet jag visste att hon inte skulle bli lika glad över var att den enda havskajakturen som bolaget jag vill paddla med på Tonga kan garantera blir av på grund av tillräckligt många anmälningar under perioden jag är här är ett så kallat tiodagarsäventyr. Paddling ut till avlägsna öar innebär naturligtvis att jag är offline under hela turen och jag vet hur mycket hon avskydde att inte kunna vara i kontakt med mig alls under mina nästan två veckor på segelbåten en månad tidigare. I ärlighetens namn mår inte heller jag utmärkt av det och vet att det inte underlättar om man ska hålla lågan oss emellan glödande men jag har ju åtminstone fördelen att kunna sysselsätta mig med något riktigt kul under tiden. För att vara lite taktisk presenterade jag det vid sitt namn och tryckte på tio dagar. I realiteten är man dock bara ute på havet åtta dagar och kan gå online både på morgonen dag ett och kvällen dag åtta. Ju mer detta äventyr närmade sig skulle jag därmed kunna justera nedåt hur många dagar det skulle gå då vi inte skulle höras vid.

Att höra hur uppriktigt glad hon blev över att vi skulle kunna ses hela två veckor tidigare gjorde verkligen min kväll och det var uppenbart att hon inte hade räknat in detta på förhand. Att bara så plötsligt kunna kapa två veckor ifrån vår gemensamma nedräkning och gå ifrån ca 3,5 månader till mindre än 3 månader tills vi ses medför också att man i princip kan börja räkna veckor istället för månader. En sådan sak har en makalös mental effekt och plötsligt är inte vår gemensamma framtid något diffust långt borta i horisonten utan faktiskt en verklighet man kan börja ta på och planera inför på riktigt. Det var som att gå in i en ny fas för mig och det kändes som en riktigt skön start för tiden på Tonga.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign