Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

27 Maj
2014-06-13 (01:53)

Hur ofta firar man sin födelsedag på Tonga? Jag räknar då inte med att någonsin göra det igen och jag tyckte nog att vädergudarna gärna hade fått lov att vara lite snällare emot mig för jag vaknade av ett riktigt hällregn som sedan övergick i ett mer stilla skvalande. Nu skulle en grå himmel naturligtvis aldrig kunna hindra mig ifrån att omedelbart kasta mig över födelsedagens stora höjdpunkt som var ett inbrottssäkert inplastat kuvert jag fått av Matilda (när hon besökte mig på Cooköarna) med stränga order om att låta förbli oöppnat fram tills den stora dagen. Skrivet på kortet i kuvertet var en lång personlig text som jag läste om tre gånger, lade åt sidan och sedan läste en gång till. Det kortet gjorde min dag.

Något stort eller blött firande hade jag inte tänkt mig. Kvällen innan hade Per och Denise bjudit på vad de hade tänkt sig skulle vara ett substitut till gin&tonic men grape råkar ju vara vindruvor på engelska så på grund av deras lilla tankevurpa blev det gin och vindruvsläsk vilket kanske inte är den ultimata kombon? Den lilla förskottsdrinken dög dock gott som firande av min 37-årsdag och under tiden den insöps hade vi gemensamt bokat in oss på Tonis varmt rekommenderade heldagstur runt ön på min födelsedag. Nu höll den tyvärr på att regna inne.

Frukosten på Toni''s Guesthouse var inte särskilt dyr och jag bestämde mig för att ge den ett försök. Några skivor toast med marmelad samt lite frukt plockad i trädgården var tyvärr ingenting man blev varken särskilt mätt eller upphetsad av men det gjorde mig åtminstone inte direkt fattig. Förhoppningen var att regnet skulle lätta under tiden vi åt men ingenting hände egentligen med molntäcket som tydde på en bättring så vi sköt upp turen en timme och under tiden satte jag mig istället i soffgruppen och skrev dagbok.

Vädret lättade faktiskt lite under den här timmen och vi bestämde oss för att ändå chansa och köra dagsturen runt Tongatapu eftersom vissa sprickor syntes i molntäcket och väderprognosen utlovade en lite finare eftermiddag. Förutom jag själv, Per och Denise följde även slovenskan Natasa med som egentligen hade tänkt ta färjan över till Eua men var osäker på om båten hade tak och inte kände för två timmar ute på havet i regn. Turen kördes av Toni himself som är en ex-britt bosatt på Tonga i mer än trettio år och han får verkligen sägas vara urtypen för de sedan länge utvandrade britter till tredje världen som man inte så sällan stöter på. Den koloniala överlägsenheten lyser hela tiden igenom, humorn är sofistikerad och personen som sådan väldigt dryg men samtidigt finns det massor av intressant kunskap och erfarenhet att ta del av om man lyssnar och ställer rätt frågor (de som visar att man lyssnat).

Inledningsvis gav vi oss av inåt landet och jag som under gårdagen trott att nästan hela ön var bebodd eftersom det var känslan man fick vid transporten från flygplatsen insåg snart att det fanns stora områden med fruktplantager utan hus och människor. Gång på gång stannade Toni bilen och pekade ut olika sorters plantor och odlingar samt förklarade vad det han pekade på användes till. Första riktiga stoppet var en snabbis vid en liten natursensation för på Tongatupu finns nämligen världens absolut enda flerhövdade kokospalm. Denna mutant till kokosnötträd delar sig i tre högt uppe i toppen och det ser faktiskt ut som att en fjärde stickling kan vara på gång att bryta ut ur stammen.

Färden gick vidare genom oändliga mängder plantager som inte så sällan även användes som boskapsbetesmark om det var kokospalmer som odlades och vi kom så småningom till en by känd för den stora mängden fladdermöss som tar sin plats i träden. Verkligen ett stanna-ta-en-bild-rulla-stopp. Längs denna vägsträcka noterade jag att gravarna här inte tycktes placeras i trädgårdarna som på Cooköarna och Toni bekräftade på en fråga om saken att Tonga inte delar denna något morbida tradition.

Det var dock framförallt tre iakttagelser som kändes mer relevanta än någonting annat. Tonga må ha en kung men det är kineserna, kyrkan och klimatet som styr och ställer här. Var och varannan asfalterad väg eller sjukhusbyggnad är sponsrad av Kina och som i motprestation förväntar sig Kina Tongas röst i FN. Visst har också en del andra nationer sponsrat de senaste årens uppbyggnad av landet, likt Japan för att ha stöd för sin avskyvärda valjakt, men det är Kina som regerar och nästan all affärsverksamhet på ön drivs av flitiga affärsorienterade kineser medan lokalborna tycks försöka göra så lite som möjligt. Den cyniska bild man har av bistånd till tredje världen blir verkligen bekräftad på en plats som denna där alla vägar är byggda av Kina för det är verkligen aldrig så att hjälp kommer ovillkorad på denna planet.

Kyrkan är som sagt den andra maktfaktorn. Det är där pengarna finns, inte minst i mormonkyrkorna. Lilla Tongatapu med ca 70 000 invånare har osannolika 46 mormonkyrkor med tillhörande skolbyggnad och basketbollplan i toppskick. Därtill vimlar det av Philadelphiakyrkor och Katolska kyrkor i en sådan utsträckning att man aldrig slutar förvånas.

Värst av allt är dock vittnesmålen om de senaste årens klimatförändring. Förr kunde fruktträden och växterna vila under delar av året men årstiderna och temperaturen har förvridits de sista tio åren och levande ting som bär frukt gör det numera året om. Det faktum att plantorna aldrig får vila gör att frukterna krymper ihop och blir små eller missbildade. Vi fick se exempel på saken på flera ställen och tydligast visar bananplantorna upp detta beteende. Obehagligt!

Det finns inte särskilt mycket kunskap om turism här och ett tydligt exempel på den saken var Abel Tasmans landstigningsplats som märkts ut med en enkel sten med lite text. Efter att någon klottrat på denna har det utfärdats en order om att ta bort klottret och metoden som använts är att slarvigt måla över hela stenen med vit färg så att texten omöjligen går att läsa. I de flesta andra länder skulle allt annat än en gyllene plakett vara otänkbart för att märka ut en sådan plats. Efter denna icke-sevärdhet stannade vi också till vid Ha''atafu Beach - öns kanske finaste strand men absolut ingenting jättemärkvärdigt och mitt fokus hamnade snart på att få mormonskolelever i gröna skoluniformer som skulle ha ett teoripass på stranden att ställa upp på ett foto.

Houma blowholes, som vi tog sikte på efter stranden, är ett häftigt naturfenomen längs kusten som följer ett oregelbundet tidsmönster. Vågorna som slår in mot detta klippiga parti av kustremsan trycker vattnet genom små ihåligheter i korallbergväggen och skapar ett tryck som skjuter upp vattenkaskader med ett visslande läte rakt upp i luften, ibland så högt som 18 meter. Som alltid var det tröstlöst att försöka få till ett bra foto av ett naturfenomen med oregelbundet tidsmönster. Man kunde stå beredd med fingret mot avtryckaren i minuter utan att något hände och knappt hann man sedan sänka kameran förrän vattnet forsade upp i luften. Det kändes som att havet hånade mig på min födelsedag och jag vände därför ryggen till det och tröstshoppade ett lokalt halsband som symboliserade lycka och familj av en souvenirförsäljare. Förhoppningsvis kunde det ge mig en skjuts på vägen under året som nu komma skall för det är där mitt fokus säkert kommer hamna så snart strapatserna i Oceanien är över.

Lunchen intogs på Toni''s beachhouse varifrån man har en alldeles vidunderlig havsutsikt och dessutom tillgång till en mysig strand nedanför den grönskande slänten. Jag beställde en ost- och skinkomelett och konstaterade att med en större resebudget är det definitivt i detta mysiga hus man ska bo på Tongatapu även om det kanske ligger lite väl avsides ifrån Nuku''alofa.

Inte särskilt långt ifrån Tongatapus högsta punkt finns den ganska häftiga naturliga korallbron Hufangalupe som är ganska svår att få knäppa en bra bild av eftersom man då måste balansera i en tämligen igenvuxen sluttning och objektet liksom saknar referenspunkter vilket gör det lite intetsägande på bild. Efter fotoförsöken gick vi istället upp på de branta klipporna som stupar 25 meter rakt ner i havet. Om vågorna går riktigt höga kan de dock nå hela vägen upp och en besökare spolades plötsligt bort från platsen, störtade ner i havet och åts upp av hajarna nedanför för inte så länge sedan så jag tog ett rejält fegis-avstånd till kanten.

Ha''amonga''a Maui har kallats för Söderhavets Stonehenge vilket ju är till att överdriva ganska rejält men denna stenport har en härligt mystisk historia och tros ha stått på sin plats sedan 1200-talet. Senare års studier har påvisat en kalenderfunktion där nyckelpunkter på stenmonumentet hamnar i centrum vid soluppgången på årets kortaste och längsta dag. De två vertikala stenarna är fem meter höga och väger nästan 40 ton vardera och den horisontella stenen som skapar porten är nästan sex meter lång så det är inget litet monument man bara fnyser åt men kanske inte heller det mest minnesvärda man skådat på resan efter alla dessa Maya- och Inkastenar.

De sista stoppen på denna långa och nästan överdrivet informativa dagstur var vid ett antal pyramidliknande gravplatser där det fina folket på nivån precis utanför kungen och hans familj begravs och sedan avslutade vi med att även besöka James Cooks landstigningsplats. Det spelar fasen ingen roll vart man än tar sig i Söderhavet - den gode James tycks alltid ha varit där några hundra år tidigare!

Solen hann faktiskt gå ner ungefär lagom till att turen tog slut och precis som kvällen innan beställde jag en shuttle in till stan av Tonis hantlangare Mone för att få i mig en liten bit mat samt sköta kontakterna med omvärlden. Det blev en bit paj att äta på Friends Café och så snart jag kommit online bjöd Matilda mig på ett av sina allra bästa av de många hundratals olika sorters leenden hon har i repertoaren och önskade mig grattis på födelsedagen. Jag tackade för det och för födelsedagskortet och skickade sedan över mina nya flygtider som jag fått från British Airways så att hon skulle få järnkoll på vart hon har mig och när jag kommer hem. Ankomst till Sverige den 25:e Aug och ankomst till Smögen den 26:e Aug - jag skulle varken våga eller vilja dröja en dag längre än så...

Mone var lite försenad med bilen som skulle hämta upp mig och bad om ursäkt. Det gjorde absolut ingenting. Tillbaka på Toni''s Guesthouse fanns ändå inte så mycket mer att göra än att sova och när det väl blev dags för den saken kunde jag summera livets mest exotiska födelsedag som innehållit att från flerhövdade kokospalmer till Söderhavets svar på Stonehenge. Vilket år jag haft med uthållighetstester som Vätternrundan och Ironman Sweden, resande i Nord-, Central- och Sydamerika samt Söderhavet, en stor förälskelse och möten med massor av spännande människor. Få år, om något, kan matcha det här tänkte jag och hoppades på att även det år som nyss inletts skulle föra med sig minnesvärda ögonblick.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign