Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

30 Maj
2014-06-14 (00:06)

Jag lärde mig snabbt att man inte fick vara ensam till frukosten på Eua. Tre jamande giriga katter cirkulerade oavbrutet runt mitt bord och den mest våghalsiga av dem var snabb att hoppa upp i mitt knä så fort tillfälle gavs för att befinna sig närmare maten. Den lyckade faktiskt också röva bort en av mina toasthalvor när jag vände blicken åt läsplattan där Matilda fanns. Hungriga katter som är vana vid att bli matade av turister är kanske ingen större sensation men att det också springer runt grisar vid matborden är kanske desto ovanligare? Den ena av dessa grisar är en riktig bjässe som lyssnar till det föga lämpliga namnet Princess och första gången denna ädla dam gjorda en raid förbi bänkraderna höll jag nästan på att kissa på mig av chocken men likt med så mycket annat vänjer man sig snart och redan fram mot slutet av frukosten kände jag mig någorlunda bekväm med jättegrisens plötsliga uppdykanden bland stolar och bord.

När nätverket slutade fungera var det också en tydlig signal till mig att jag borde sysselsätta mig med något annat än att nöjessurfa. Jag har liksom inte kommit till Tonga bara för att vara online och här på Eua hade jag tänkt mig att vara ordentligt fysisk aktiv. Det finns massor med spännande natur att utforska på ön men denna första heldag hade jag faktiskt tänkt mig att helt fokusera på vardagslivet på ön samt försöka orientera mig.

Med denna plan i bakhuvudet snörade jag på mig mina sneakers istället för vandringsskorna som jag lätt får skoskav av. Tanken var alltså att jag skulle hålla mig på asfalts- och grusvägar och direkt utanför porten fanns ett första vägval att göra, vänster eller höger? Jag ville nog få det till att jag anlänt med upphämtningstransporten ifrån hamnen åt vänster och följde jag bara den riktningen borde jag nå det lilla samhället på tjugo, max trettio minuter.

Det engelska paret på mitt boende hade hävdat att det var otroligt enkelt att lifta på ön men just den här dagen var jag inte ett dugg intresserad av den saken eftersom jag ville uppleva vardagslivet till fots och inte hade siktat in mig på någon särskild plats på ön. Under de första minuterna gjorde jag små avstickare från stigen ner mot havet när det tycktes finnas upptrampade stigar och hittade på så vis bland annat en enklare strand. Någon trafik var det inte tal om - på vägen till byn såg jag en bil men däremot massor med grisar som hoppade in och ut ur buskagen. De tycktes föga intresserade av människor och jag vande mig rätt snart vid dessa filurer som ofta var lite större än jag var helt bekväm med och inte så sällan kom störtande ut ur buskagen så att jag hoppade till högt.

Värmen var ganska påträngande och när jag kom fram till byn kunde jag notera att ingen annan tycktes vara korkad nog att vara ute och gå i hettan. Folk hälsade glatt, ofta med ett "bye" som tycktes vara en mer igenkänd glosa än "hello", inte minst bland barnen. Byn som ska föreställa öns huvudort hyser utöver en ganska stor kyrka även en bank och en liten bokhandel som egentligen bara har papper och pennor till försäljning. Vad de tre personerna sysselsätter sig med i butiken om dagarna övergår helt mitt förstånd men folk här är inte direkt kända för att stressa med arbetsuppgifterna.

Nere i hamnen, som varit så livlig föregående eftermiddag när jag anlände, var det nu helt stilla och öde. Två tonårsgrabbar frågade vart jag var på väg och jag svarade att jag inte hade någon aning vilket gjorde dem mäkta förbryllade. Jag hittade en bleknad skylt vid kajen med en karta över ön som knappt gick att tyda. Uppenbarligen var den tänkt att studeras av besökande turister och jag fotograferade den med läsplattan. En av sakerna som märktes ut var öns huvudgata som tycktes gå centralt uppe på en platå på Eua och följde jag den söderut skulle jag komma till en hel räcka med små byar längs med vägen samt en påstådd turistinformation vars existens jag tvivlade starkt på. Det kändes som att jag hade en plan således och med långsamma steg tog jag mig uppför backen för att inte helt svettas bort i värmen.

Väl uppe på platån tog jag av mot söder och hittade strax en liten kinesbutik där jag köpte på mig en välbehövlig flaska vatten och en inplastad korv med bröd som förhoppningsvis hade tillverkats samma dag. Det fick duga som lunch. Ifrån en sidogata kunde jag höra sagolikt vacker sång och nyfikenheten fick mig att satsa på en kortare avstickare vilket visade sig vara ett mycket bra beslut. Sången kom inifrån en enklare liten kyrkobyggnad och jag ställde mig vid tomtens staket för att lyssna. Strax kom en yngre söt tjej ur ur kyrkobyggnaden och bjöd in mig till att komma in och lyssna vilket jag tackade ja till.

Det var en tillställning helt olik vad jag tidigare upplevt i Söderhavet. Först hade jag trott att detta bara var kyrkokörsövning men ganska snart fick jag klart för mig att det var en middagsgudstjänst som genomfördes under största allvar med ett flertal intressanta och, för mig, helt nya ritualer. Män och kvinnor huserade i olika delar av kyrkan, merparten av tiden i bedjande position mot kyrkbänkarna och till synes om möjligt med ryggarna vända mot varandra. Det fanns en präst som hade någon form av ledande roll i gudstjänsten men han hördes sällan och istället växlade ansvaret för bönen mellan de olika deltagarna i riten. Mellan varje ljudlig bön kom ett oerhört vackert sångsvar ifrån hela församlingen och för mig som åskådare, tillika utan språkförståelse, var det omöjligt att greppa om respektive böneutropare körde på spontant eller om det fanns en förbestämd ordning gällande vem som tog till orda. Men det var sången som etsade sig fast i minnet. Kraftfull men ändå innerlig på ett sätt som fick håret på mina armar att ställa sig i givakt. Det här var genuint, fyllt av inlevelse och själ och samtidigt vackert på ett vis som fick mig att tänka på ord som gudasänt och änglar.

Nästan religiös vandrade jag ut från den enkla kyrkan tillbaka ut i dagsljuset för att återuppta min vandring. Sången ekade fortfarande i mitt huvud då jag kom ut från den första byn och fick ta mig an en bit väg i uppförsbacke mellan två plantager innan jag kom in i nästa by. Därefter låg byarna på rad och endast skyltarna som välkomnade mig till nästa by gav en ledtråd om att jag lämnat den föregående. Jag fick en känsla av att vandra genom ett levande museum där vardagslivet på Tonga demonstrerades och jag kom fram till att folk tycks ha det bra här. Husen är visserligen oftast väldigt enkla och på gränsen till ruckel men med tanke på att temperaturen bara i undantagsfall går under 20 grader behövs inte heller något mer avancerat. Nästan alla hus har en stor välskött trädgård med en häck av underbara färgglada och väldoftande hibiskusar eller liknande. Barnen som är för små för att gå i skolan leker i trädgårdarna och ropar naturligtvis glatt om man dyker upp som ett annorlunda inslag längs med vägen. Överallt myllrar det av fritt strövande grisar, tuppar, getabockar och hundar som alla tycks helt orädda för det fåtal fordon som passerar.

Jag kom förbi ett par skolor där barnen hade rast och de modigaste ungdomarna försökte sig på att ropa med någon enklare fras på engelska som de kände sig bekväma med. Några små kinesägda butiker passerade också revy samt givetvis en evinnerlig mängd kyrkor. En skylt förkunnade att jag kommit fram till turistinformationen men den såg oerhört igenbommad ut och istället tog jag sikte på det enkla hostel där jag visste att belgaren jag sällskapat med under gårdagen skulle bo. Jag hade tänkt höra mig för i huset om någon var sugen att dela på kostnaden för en guidad tur under de kommande dagarna men stället var helt öde med undantag av en hund som följde varje steg jag tog. Jag provade ropa på folk utan framgång och satte mig sedan ner och väntade i en kvart innan jag gav upp.

När jag reste mig upp för att gå fick jag, inte helt oväntat, sällskap av hunden. Inledningsvis höll den sig ett tiotal meter bakom mig men ganska snart tyckte den att vi var att betrakta som bästa vänner och spatserade därför bredvid mig. Min plan var nu att börja röra mig tillbaka och jag hoppades på att så småningom kunna hitta den genväg tillbaka till Hideaway som jag sett utritad på den fotograferade kartan. Hunden var kanske inte den kaxigaste som mött dagens ljus för så fort den blev utskälld och i något fall tillochmed attackerad av andra hundar längs vägen försökte den söka skydd bakom mig (som om inte jag var minst lika rädd för de främmande hundarna).

Jag frågade en del personer om hjälp med att hitta den närmaste vägen men vände mig nog tyvärr inte till folk med särskilt brett förråd av engelska glosor och det slutade med att jag fick gå hela den långa vägen tillbaka. Hunden tycktes lika glad för det. Den var nu nästan två timmars människopromenad hemifrån men fortfarande lika fylld av energi som vid starten och tycktes nästan besviken när jag svängde in på Hideaway. Själv tyckte jag det fick räcka efter ett fem timmar långt äventyr där jag hållit mig promenerande minst fyra av dem. Jag hade inte hjärta nog till att jaga bort min vandringskamrat men personalen löste saken åt mig under tiden jag var på toaletten. De tyckte uppenbarligen att katter och grisar fick räcka som sällskapsdjur på tomten.

Precis som kvällen innan beställde jag kvällsmat på stället och den här gången var det om möjligt ännu godare. Friterad kyckling i sötsur sås kan jag inte minnas när jag åt sist och jag var så entusiastisk att jag var tvungen att skicka över en bild av maten till Matilda på chatten. Det brittiska paret skulle åka nästa morgon och inga nya gäster väntades de närmaste dagarna så jag skulle vara helt ensam på plats vilket ju faktiskt kändes lite märkligt. Dessutom var det synd på så vis att jag hade velat göra någon guidad tur i sällskap med folk för att hålla nere kostnaderna - som det såg ut nu skulle jag bli tvungen att guida mig själv under hela övistelsen och riktigt så hade jag inte tänkt mig detta stopp.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign