Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

31 Maj
2014-06-15 (00:29)

Efter gårdagens uppmjukning var det dags att sätta vandringsskorna i arbete. I väntan på att någon eventuellt skulle dyka upp som var villig att dela på kostnaden för en guide i nationalparken på Eua tänkte jag ta mig an höjdpunkterna längst ner i söder på ön. Här sades det vara någorlunda enkelt att hitta men inte desto mindre intressant för den sakens skull. Huvudmålet för dagen var Lakufa''anga - Southern Legends Hike - men på vägen dit hade jag också tänkt svalka mig vid Ha''aluma Beach som påstås vara det bästa ön har att erbjuda på temat strand.

För att förenkla beskrivningen av Eua geografiskt kan man säga att ön är formad som en miniatyr av Gotland med spetsarna i norr och i söder ungefär 20 km ifrån varandra. Som mest mäter ön 8 km från öster till väster. Under gårdagen hade jag i huvudsak vandrat fram och tillbaka på huvudgatan som går på en platå en bit in på land och det var till denna huvudgata jag först skulle behöva ta mig till ifrån Hideaway som ligger längs västkusten. Istället för att ta till vänster (norrut) provade jag nu vägen åt höger som enligt en handritad karta jag fotograferat (glöm flashiga turistkartor, detta är off the beaten track på Tonga) skulle göra en böj inåt land och genskjuta huvudvägen.

Döm om min förvåning när det första mötet jag får efter bara ett par minuter är den internationella trion (den med taiwanesiskan jag korsförhörde på båten). Under hela gårdagen hade jag inte sett det minsta spår av en turist och nu hann jag knappt utanför dörren innan det small till. Gänget letade efter Hideaway för att lägga en bokning av en guidad tur om två dagar och jag förklarade entusiastiskt vägen. Nu borde mitt guide-problem vara löst! Jag fick också bekräftat att jag var på rätt väg och med glada steg följde jag vägen som övergick från asfalt till dålig grusväg och sedan började stiga brant uppför.

Precis där min lilla kostig anslöt till huvudvägen låg en kinesbutik i vilken jag köpte på mig en flaska vatten som stoppades ner i min lilla ryggsäck. Ifrån punkten där jag nu befann mig var det uppskattningsvis en mil till stranden och halva den sträckan hade jag redan gått fram och tillbaka under gårdagen så nu var min plan att lifta. Jag har egentligen lovat mamma att inte göra det men jag ger mig själv tillåtelse till saken om det görs på små fredliga öar utan publika transportmedel där lokalbefolkningen själva rekommenderar färdsättet. Jag hann inte ens lyfta tummen i vädret innan en bil stannade till. Chauffören var en av de tjocka lokalborna med en koppling till Hideaway som jag redan pratat med ett par gånger när han hängt på verandan vid mitt boende så det kändes tryggt och bra. Tyvärr skulle han bara några kilometer åt mitt håll men jag hann knappt ens hoppa ur hans bil innan en ny bil med flak stannade till, även denna gång utan att jag vinkat. Flaket var fyllt med människor i alla möjliga åldrar och de flesta var på väg till plantagerna nere i syd. Det passade mig perfekt och jag blev avsläppt dryga halvmilen senare vid avfartsvägen till stranden.

En äldre asiat och hans cykel lämnade också flaket samtidigt som jag. Asiaten försökte kommunicera med mig i ett par minuter utan att någon av oss kunde begripa den andre men till sist lyckades jag vinka iväg honom med ett glatt farväl och han försvann då rakt in i skogen med sin cykel på en stig som jag skulle vilja påstå egentligen inte fanns där. För min del väntade nu tio minuters brant vandring nedför längs en uppenbarligen sällan trafikerad grusväg och på slutet fick jag balansera mig fram på stenar över gyttjepölar innan skogen slutade tvärt och Ha''aluma Beach tog vid.

Stranden som sådan var absolut vacker men kändes kanske lite karg och definitivt helt bortglömd. Givetvis var ingen annan människa där än jag men jag bestämde mig ändå för ett svalkande dopp. Jag hade läst att det var strömt och förrädiskt samt att man skulle hålla sig i de små naturliga sandstrandspoolerna nära kanten och i ärlighetens namn kunde jag inte begripa hur man skulle kunna ta sig längre ut. Stora vågor sköljde in över de massiva stenblocken ute i vattnet och på vägen tillbaka bildade de ett sug som skapade en balansaktsutmaning när man trippade fram över den ojämna botten. Jag fick åtminstone till ett dopp och soltorkade sedan en stund samt spanade in utsikten mot den lilla ön Kalau innan vandringskläderna drogs på igen. Det är svårt att få bort korallsand från kroppen och jag var rädd för skoskav senare under dagen till följd av detta men det var inte så mycket mer att göra åt saken än att försöka borsta av sig så gott det gick.

Vandringen tillbaka uppför backen fick mig att flåsa högt för en stund innan den plats nåddes där jag och asiaten blivit avsläppta. Huvudvägen gjorde en lätt böj här åt vänster för att följa sydkusten en bit inåt landet och det var den sträckan jag nu gjorde mig beredd att vandra. Inga människor bor egentligen längs den här vägen men däremot äger väldigt många av öborna odlingsmark här och med lite tur skulle jag kunna vinka in en plantagetransport och slippa gå delar av den uppskattningsvis timmeslånga transportsträckan.

Det gick en kvart utan att någon bil kom förbi men att vandra genom odlingsområdena var både grönskande vackert och intressant så det gick absolut inte någon nöd på mig. Det var inte öde heller utan jag träffade flera människor längs med vägen som pysslade om sina rotfruktsodlingar, bananplantor eller clementinträd. Ofta var det barnen som var ute och lekte vid vägkanten medan föräldrarna befann sig längre in på odlingen för att röja och skörda bland plantorna.

Så hörde jag en bil komma ikapp mig bakifrån. Jag var rätt säker på att den skulle stanna för att fråga om jag ville ha skjuts eller om jag var vilse så jag brydde mig aldrig om att vinka och det visade sig att jag hade rätt. I förarsätet satt en mycket stor man med tämligen vildvuxet skägg som på bullrig engelska undrade om jag var på väg till korallträdgården och ville ha skjuts dit. Ja och gärna, svarade jag och hoppade in i bilen. Mannen skulle åka och hälsa på sin bror som tydligen bor själv i en sporadisk hydda vid slutet av vägen under delar av året eftersom han inte har bil och transportfordon sällan kommer hela vägen ut dit. När jag berättade att jag var svensk på en direkt fråga om saken sken han upp som en sol och jag förväntade mig den sedvanliga kommentaren om att han gillade ABBA eller Volvo.

Inte alls. Vikingar, hojtade han! Ni är vikingar! Jag älskar vikingar! Därefter fick jag en lång föreläsning genom skägget på bullrig engelska om hur han irriterade sig på att Columbus fick äran för att ha upptäckt Amerika istället för Leif Eriksson samt hur vi brukade plundra och skrämma slag på britterna. När jag kunde fylla på med hur vikingarna också tagit sig nedför floderna i Ryssland nickade han ivrigt och berättade att han läste precis allt han kunde komma över i ämnet. Jag kom mig aldrig för att fråga varför en tjock skäggig man på en avskild ö på Tonga kommit att snöa in på detta oväntade spår innan det var dags att hoppa av där en grind markerade att det var slut på vägen för biltrafik. Mellan ett antal bananplantor kunde jag skymta hans brors lilla ruckel (som snarare var att betrakta som en fallfärdig hydda) dit han backade in bilen och kom på mig själv med att önska att jag fått höra entusiasmen när han berättade för brorsan att han nyss mött en vikingaättling längs vägen.

Vid den svårpasserade grinden nära Euas allra yttersta sydspets stod en skylt sponsrad av ett hjälpprogram ifrån Nya Zeeland som sammanfattade The Southern Legends Hike och dess fyra stora höjdpunkter. Eftersom jag haft sådant flyt med att få lift nästan hela vägen till ledens startpunkt hade jag rejält med energi och kände mig grymt taggad att ta mig an omgivningarna. Jag stövlade på i ett lagom tempo och följde nu Euas obebodda östra kust genom ett litet skogsområde och kom sedan ut i ett parti med högt gräs och utsikt ut över havet. Vyerna var storslagna och alldeles magnifika. En bit bort kunde jag se vildhästarna som beskrivits som en av ledens höjdpunkter men de var tyvärr överraskande skygga för så fort jag närmade mig dem genom det höga gräset för att ta ett foto med det blå havet i bakgrunden backade de undan. På sätt och vis påminde miljön mig om vissa partier av Påskön med platåer av högt gräs, vilda hästar och det blå havet i bakgrunden.

Jag gav upp hästarna och vandrade istället vidare genom det höga gräset tills jag kom fram till det som kallas för korallträdgården. Märkliga stenformationer, som ibland nästan ser ut som gamla övergivna och förfallna fästningar, tornar upp sig i gräslandskapet och skapar något som upplevs som en skulpturträdgård. Stenarna är gamla korallrev som tidigare befunnit sig på havets botten innan vulkanisk aktivitet förflyttade landmassorna och skapade Eua.

Ledens fyra höjdpunkter kom verkligen på rad nu. Det är ingen slump att denna vandringsled har ordet legender i namnet och den kanske mest betydande av dem är berättelsen om en familj på sju personer som levde under mycket svåra tider och förhållanden på Eua. Det enda som fanns att äta på ön var de torra och hårda fa-frukterna. Med tiden började även dessa ta slut och familjen svalt så kraftigt att föräldrarna beslutade sig för att ta sina liv för att det skulle bli färre munnar att mätta och kastade sig därför utför Lakufa''anga-klipporna. Fa-frukterna fortsatte dock att sina och ett efter ett av barnen valde samma öde för att försöka rädda sina syskon när de själva höll på att svälta ihjäl. Till sist hade dock hela familjen kastat sig över klippkanten och i århundraden besökte Eua-borna Lakufa''anga-klipporna för att offra fa-frukter som de kastade i vattnet samtidigt som de läste ett speciellt poem och det påstods då att de sju sköldpaddor som familjemedlemmarna inkarnerats till kom simmande i havet för att äta upp frukterna.

Lakufa''anga-klipporna är en mäktig syn med klippor som stupar brant ner i havet och i en mer civiliserad del av världen skulle det vimla av förbudsskyltar och varningsstaket vilket en höjdrädd person som jag uppskattar stort. Jag tog mig så nära klippkanten som kändes säkert, fotograferade lite och såg sjöfåglarna som seglade in mot sina bon byggda på små urholkningar i klippkanten innan jag backade undan och återvände till stigen i det höga gräset. Miljön var nu densamma ett tag på stigen norrut med branta klippor ner i havet på min högersida och korallskulpturer i gräset där jag gick samt en tjock tropisk skog på vänstersidan. Mycket vackert och ett paradis för en riktig fotograf.

Den sista stora sevärdheten längs leden hade sagts vara svårare att upptäcka men lyckligtvis fanns en skylt som visade mig in i skogen och en text som sa att jag skulle vandra uppför stigen i fyrahundra meter för att få en riktig överraskning. Nu visste jag ju ungefär vad som väntade så när jag kom upp till utsiktsplatsen blev jag inte oerhört häpen men likväl imponerad. Naturen hade skapat en gigantisk imponerande stenbro som havsvattnet forsade igenom. Bron påminde om, men var större än, den jag sett på Tongatapu på min födelsedag och fick verkligen "The famous Hole in the Rock" i Bay of Islands på Nya Zeeland att te sig som något töntigt.

Legenden berättar att Li''anga huo ''a Maui, som den naturliga stenbron kallas, skapades av den uråldriga guden Maui när han stod på centrala Eua och kastade sitt spjut som urholkade klippan. Det riktigt häftiga var att när man vandrade ner igen och fortsatte längs leden gick man över den gigantiska stenbron utan att märka saken och den enda ledtråden till att man befann sig på bron var ljudet av vågorna som forsade genom hålet i klippan.

Stigen jag följde genom gräset blev smalare och smalare efter bron men jag fortsatte att följa den genom små skogspartier och tillbaka ut igen på grässlätterna. Ibland såg jag häftiga träd, underliga blommor och ständigt tycktes jag ha sällskap av vackra fjärilar i alla tänkbara färger. Det här är en sjukt vacker ö, sammanfattade jag när stigen tycktes ta slut och jag slog mig ner i gräset för att mumsa på ett paket chokladkex till lunch innan jag vände på klacken och tog samma väg tillbaka. Under hela vandringen på leden hade jag bara sett två personer på stort avstånd som spanade ut över Lakufa''anga-klipporna långt bakom mig men jag mötte dem aldrig på vägen tillbaka.

Tillbaka vid ledens startpunkt kunde jag känna att en viss trötthet började smyga sig på mig och jag hoppades på lite tur så att jag skulle slippa vandra alla de uppskattningsvis tre timmarna tillbaka till mitt boende. Jag visste ju att ett flertal personer jobbade på plantagerna denna lördag eftersom jag och vikingafarbrorn stannat till hos många av dem för lite småprat så det var bara till att traska på så borde förr eller senare någon med ett motorfordon dyka upp som förbarmade sig över den vandrande svensken. Inledningsvis gick det dock inte särskilt bra. Det var riktigt glest mellan de parkerade bilarna längs med vägen och under den första dryga halvtimmen såg jag bara tre övergivna bilar och hörde endast ljud ifrån arbetande människor på långt avstånd. Solen hade dessutom flyttat sig så att det knappt fanns någon skugga längs med vägen och mitt vatten började sina oroväckande snabbt. I värsta fall skulle detta kunna bli en riktigt lång dag men jag var åtminstone inte vilse och visste att det fanns bebyggelse på ungefär en och en halv timmes promenadavstånd.

Första mötet med människor på tillbakavägen blev till en liten höjdpunkt. Det var ett äldre par som varit och skördat clementiner och de gav mig två frukter ur en överfylld hink. Färskare än så blir det inte och fruktköttet hade så mycket smak att jag blev alldeles rusig och fick nya krafter. De sa att de skulle börja köra tillbaka om en timme så hade jag inte hittat en transport tills dess lovade de att plocka upp mig vilket kändes som en skön garanti att ha med sig. Bara några minuter senare hörde jag dock det efterlängtade ljudet av en bil bakom mig. Det var inte någon av de bilar jag sett parkerade längs med vägen utan den måste stått gömd inne i skogen. Självklart stannade den till och jag hoppade upp på flaket där två grabbar med varsin rejäl machete redan satt och pustade efter en hård arbetsdag.

Killarna berättade att den storväxta chauffören var någon slags doktor och att de var på väg tillbaka hem vilket innebar att jag hade skjutsen tillbaka till bebyggelsen säkrad. De andra två passagerarna släpptes av och doktorn ropade in mig till att ta plats bredvid honom i förarsätet. Han berättade att han kommer från Eua men sedan en tid tillbaka bor och praktiserar på Tongatapu. Besöket på ön var bara över helgen för att hälsa på vänner samt titta till hustruns boskap vilket han just avklarat innan han plockade upp mig. Nu skulle han köra några ärenden men kunde skjutsa mig hela vägen till starten på min avfartsväg om jag bara orkade med ett par stopp på vägen.

Vi tog en sväng bort till doktorns barndomshem där han hämtade upp ett gevär som lastades ombord. Jag ställde inga frågor. Sedan svängde vi in till Tongas högsta skogschef som bjöd mig på ett glas saft och skämtade om att min doktorschaufför är Tongas mest aktiva och betydelsefulla drugdealer. Därefter släpptes jag av och tog den långa böjda nedförsbacken tillbaka till Hideaway och avslutade på så vis ännu en innehållsrik femtimmars-utflykt. Vilken fantastisk dag jag haft där allting klaffat och vilken underbar ö detta visat sig vara. Storslagen natur, vänliga människor, märkliga möten och så var det ju det här med den goda maten...

Fantasin brast nämligen en smula och jag kunde fortfarande inte riktigt släppa smakminnet av krubbet ifrån gårdagen så det fick bli friterad kyckling i sötsur sås för andra kvällen i rad. På många sätt kändes det skönt att det var lördagskväll för efter två rejäla dagar till fots skulle det bli riktigt härligt att få en vilodag. Söndagar är heliga överallt i Söderhavet men ingenstans tar man dem på lika stort allvar som på Tonga som tillochmed har lagstiftat emot arbete på denna veckans vilodag. Jag tänkte därför helt enkelt göra som alla andra här - gå i kyrkan och ta det lugnt och sedan möjligen synda med en löprunda om jag kände att lusten och orken fanns en bit in på eftermiddagen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign