Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 Juni
2014-06-15 (00:30)

På Palmerston trodde jag att det skulle bli unikt för resan att väckas av en gris men den gissningen visade sig vara felaktig för denna söndagsmorgon väcktes jag av att jättegrisen Princess brölade och bökade utanför mitt fönster innan solen gått upp. Matilda skrattade lite åt mig på morgonchatten när jag rapporterade om planen att gå i kyrkan ännu en gång i Söderhavet men i ärlighetens namn finns det inte särskilt mycket mer att göra på Tonga en söndag. En tidigare kung instiftade en lag som förbjuder alla former av arbete på veckans vilodag och det enda egentliga undantaget som godtas är för de som arbetar inom hotellnäringen direkt mot turisterna. Tack vare detta fick jag alltså ändå frukost och kunde se fram emot ännu en god middag senare på kvällen.

Jag hade bestämt mig för att satsa på den stora kyrkan i Ohonua vilket är byn intill hamnen på runt tjugo minuters promenadavstånd och jag infann mig i god tid till gudstjänsten som skulle starta klockan 10 samtidigt som en kille slog i kyrkoklockan för allt han var värd. Det höjdes absolut inga ögonbryn när jag klev in i byggnaden och jag fann till min lilla besvikelse att det inte skulle bli särskilt välfyllt men jag var åtminstone ensam turist på plats vilket alltid får upplevelsen att kännas mer äkta och mindre show-betonad.

Informationen jag hade var att gudstjänsten skulle hållas på lokalmål och maximalt pågå i en timme. Utifall att jag hamnat i en församling med en väldigt pratglad präst skulle jag således inte riskera att få sittsår eller drabbas av dödlig tristess för en timme kan man alltid uthärda. Nu var det inte heller något bekymmer eftersom man välsignades med ett flertal mycket vackra sångnummer i många olika och tämligen avancerade stämmor. Även om sången aldrig riktigt kom upp i den magiska nivå som jag upplevt på lunchgudstjänsten två dagar tidigare var underhållningen mycket god och att spana in de stora kvinnornas breda platta hattar och blommiga färgglada klänningar är ju en kulturupplevelse så god som någon.

Efter gudstjänsten kom en gammal kvinna fram och tog mig varmt i händerna likt ett djupt tack för visat intresse. I övrigt väckte jag inte någon större uppståndelse och promenerade själv tillbaka till Hideaway där jag tog en stärkande eftermiddagstupplur i väntan på att den värsta dagshettan skulle lägga sig så att jag kunde bege mig ut på en löprunda under rimliga förhållanden.

Den sega förkylningen jag drog på mig i Raglan på Nya Zeeland hade suttit i hur länge som helst och när jag äntligen blivit fri från den ungefär samtidigt som jag anlände till Tonga hade de lösa hundarna var alldeles för många och på tok för aggressiva för att jag skulle våga ge mig ut på en löprunda. Nu var det dock slut på ursäkter och om jag någonsin skulle få fart på min träning och komma i mara-form var det hög tid att skärpa sig nu med nio veckor kvar till Brisbane Marathon.

Alldeles perfekta väderförutsättningar för löpträning på Nya Zeeland hade fått mig att glömma hur tufft det är att springa i hög luftfuktighet och redan efter tio minuter började mitt löpsteg kännas tungt. Strax före vändningen kom jag till en mycket seg, men inte särskilt brant, backe som aldrig tycktes ta slut och jag vände innan jag kommit till dess topp. Folk längs vägen tittade förundrade på mig. Jag har inte sett en joggare sedan jag anlände till Tonga - motion är definitivt inte något man befattar sig med här - och försökte ta in det häftiga i bansträckningen som ett slags inspiration. Hur många förlägger sina maraförberedelser till en vacker Söderhavsö liksom?

Jag var ute i 40 minuter och med tanke på det slöa tempot kan det inte blivit mycket mer än 6,5 kilometers löpning. Glad ändå över att jag kämpat mig igenom ännu en återstart (för de är alltid värst) glufsade jag i mig kyckling i kokoskräm med ris och sötpotatis. Tyvärr hade jag hoppat in i duschen alldeles för tätt inpå löprundan så jag eftersvettades något vansinnigt och kunde inte riktigt njuta när det bara droppade ifrån hela mig. En stund efter att solen gått ner blev det dock lite bättre och jag kunde börja ladda inför en tuff morgondag som tyvärr inte riktigt skulle bli vad jag hoppats på.

Den internationella trion hade visserligen bokat in sig på en guidad tur som jag skulle kunna hänga med på till ett bra pris men tyvärr valt en grott-runda på norra delen av ön. Jag kände mig något överdoserad på grottor för tillfället och ville mycket hellre uppleva nationalparken lokaliserad mitt på Euas östra del. Eftersom jag lagt om min plan och tänkte lämna ön en dag tidigare för att vara helt säker på att inte missa flyget till min kajaktripp (jag litar verkligen inte ett dugg på färjetiderna till Tongatapu) hade jag tänkt mig en buffertdag i Nuku''alofa. Det innebar att endast en heldag på Eua återstod och jag kunde inte riktigt låta nationalparken brinna inne. Så, jag skulle få ta mig an den på egen hand bäst det gick även om de rekommendationer jag fått var att besöka den med guide eftersom det är väldigt svårt att hitta vägen där. Extra frukost beställdes åtminstone in så jag skulle ha rejält med krafter nästa dag och sedan chattade jag med Matilda fram till läggdags.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign