Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

02 Juni
2014-06-16 (07:38)

Ny vecka och nya möjligheter. Inte för att jag särskilt ofta har stenkoll på vilken veckodag det är. Veckodagen saknar nämligen betydelse när man är ute och reser på detta vis med undantag av söndagar då mycket, eller allt likt på Tonga, är stängt. Denna dag väntade Eua-vistelsens sannolikt allra tuffaste vandringsutmaning och som en liten lärdom ifrån de två tidigare dagarna jag varit ute och promenerat på ön hade jag beställt in extra frukost i form av scrambled eggs och korv som ett komplement till den sedvanliga toasten med marmelad.

Lokupo Forest and Coastal Trek rankas som en av Söderhavets absolut bästa heldagsvandringar och går genom nationalparken på Eua. För delen där man tar sig ner för klipporna till en öde strand rekommenderas guide men resten ska egentligen kunna göras på egen hand förutsatt att man hittar vägen. Just detta är ett rätt stort bekymmer eftersom delar av stigen nästan är helt igenvuxen och de färgband man ibland försökt sätta upp i träden för att visa vägen plockas ner av lokalborna som inte förstår syftet med dem. Så kan det vara här på Tonga - konceptet turism är mycket underutvecklat och tycks svårgreppbart för de flesta.

Vandringen i sin helhet beräknas ta sju timmar men eftersom jag hade tänkt kapa bort delen med klipporna och dessutom brukar gå fortare än de tidsangivelser som anges räknade jag med fyra till fem timmar. På själva leden då. Därtill ytterligare två timmars promenad för att ta mig dit och tillbaka. Med andra ord gjorde jag rätt i att försöka komma iväg så fort som möjligt efter frukosten för att ha marginal nog till att göra lite felnavigeringar och ändå hinna tillbaka i god tid före solnedgången. Personalen på mitt boende var noga underrättade om mina planer så att en eventuell sökpatrull åtminstone skulle leta på rätt del av ön. De hade dessutom varit behjälpliga med handritade kartor och muntliga vägbeskrivningar så nu var det upp till mig att leverera.

Jag skulle inte se det som ett fiasko om jag inte hittade hela vägen men däremot skulle jag bli besviken om jag inte stötte på den väldigt ljudliga men något skygga kokin som är en helt unik papegojart som endast lever på Eua. Jag hade fått för mig att den var liten och röd och lovade mig själv att stanna till för att lyssna då och då och spana upp i träden. Att lifta till starten var inte aktuellt. Min genväg upp till huvudvägen trafikeras inte av bilar och sträckan jag skulle vandra längs huvudvägen fram till nationalparksavfarten endast runt en kilometer. Därefter väntade en ganska lång passage fram till parken men inte heller på den förväntade jag mig någon biltrafik.

Den ungefär timmeslånga vandringen till starten var händelselös med undantag av ett stopp för vatteninköp i kinesbutiken. Samtidigt som jag kom fram till startgrinden i parken blev jag ikappkörd av en bil och ut hoppade en asiat med ett monster till machete i högerhanden. Han var dock ytterst trevlig men oförklarligt vag i beskrivningen av vad han tänkte företa sig i skogen. Något nervös tittade jag därför mer över axeln för att se vart han tog vägen än på omgivningarna under de första tio minuterna på stigen men sedan såg jag honom vända rakt in i buskagen och kunde börja koncentrera mig på mitt.

Vid ett ställe intill ett oväntat hus mitt inne i skogen såg det ut som att stigen kanske delade sig men enligt min karta skulle det dröja ett rätt bra tag tills så skedde så jag valde det som såg ut att vara huvudleden och blev mycket förvånad när jag kom fram till en skylt som förkunnade att jag nått Hafukällorna. Så typiskt Tonga! En skylt till källorna ifrån huvudvägen och en skylt vid den påstådda sevärdheten men absolut inget i övrigt längs den långa vägen som hjälper en hitta vägen. Lite vatten porlade nedför i en bäck och anledningen till uppståndelsen med detta var med säkerhet bristen på sötvattenskällor i övrigt i landet men detta var absolut inget man kunde gå igång på. En notering på min karta (som för övrigt visade att det var mycket längre till källorna än vad jag hade gått) sa att jag skulle balansera mig över vattnet på ett smalt stenfundament som såg väldigt halt ut och jag tvekade en lång stund innan jag tog mig samman och traskade över utan missöden.

Därefter skulle jag ta den påstått dåligt markerade stigen rakt uppför en tätbevuxen brant backe. Jag kunde ana mig till stigen de första tio meterna men sedan var det bara hopplöst. Efter en kvarts snubbelnummer över rötter, oändligt antal klistriga spindelnät i ansiktet och halvt livsfarligt glidande i lera nedför backen gav jag upp försöken att hitta rätt väg. Det var ingen katastrof på något vis - detta var endast en avstickare ifrån den ordinarie leden som ledde till källan jag faktiskt hittat och lite senare till ett gammalt anmärkningsvärt Ovavaträd (vad nu det kunde vara) innan jag ändå skulle blivit tvungen att vända tillbaka.

Ordinarie led gick alltså längs den alternativa stigen ifrån huset som jag gick tillbaka till och därefter väntade en ganska lång vandring uppför om informationen jag hade stämde. Efter att ha traskat tillbaka (via ännu en tjusig balansakt över minivattenfallet i bäcken) kom jag in i ett skogsparti som om det inte vore för ett och ett annat palmträd som syntes insprängt i vegetationen kunde varit hämtad ifrån södra Sverige med omväxlande löv- och barrträd, ormbunkar som såg ut som de i skogarna hemmavid och glatt kvittrande fåglar. Jag höll inte koll på tiden men det kändes som att jag traskade på genom detta skogsparti i en evighet innan jag kom upp till något som liknade en topp. Av någon anledning blev jag nyfiken på en avfartsväg till höger och bestämde mig för en liten avstickare vilket gav riktigt bra betalt eftersom jag hamnade vid öns parabolstation med ganska bra utsikt över den hyggligt stora skogen, Tongas största faktiskt! Nu fick jag också klart för mig att det fortfarande var långt till den östra kusten och att högersvängen jag skulle göra enligt den handritade kartan strax innan den därför inte var aktuell på ett bra tag ännu.

En lång nedförsbacke i vad jag upplevde som en jättelik grönskande glänta utan särskilt många träd tog vid och sedan kom jag in i en mer tropisk regnskog. Fjärilarna blev fler än tidigare och vid några tillfällen kunde jag höra vad som eventuellt var kokin - den unika papegojan. Därefter fick jag något av en chock när ledens första markering dök upp i form av ett rött band i ett träd vid en stigkorsning som tydligt markerade att jag skulle fortsätta framåt. Det gjorde jag också. Jag gick och gick, gick lite till och sedan gick jag ytterligare en bit.

När man börjar bli lite trött tar man lättare ologiska och något korkade beslut. Jag blev till sist direkt less på att bara gå rakt fram på en smal nästan igenvuxen stig (i en visserligen trevlig skog) så när vad som faktiskt tycktes vara en bilväg helt oväntat korsade min väg fick jag för mig att ta höger fastän det förmodligen inte var dags ännu. Vägen jag kommit ifrån markerades med en pil i väggruset ifall jag någon gång under dagen skulle återvända till korsningen och jag var fånigt nöjd över att vara på väg i ett annat väderstreck för en stund. Den handritade kartan antydde nämligen att jag borde kunna genskjuta leden senare och kanske var jag tillochmed redan nu på rätt väg? Om det senare var fallet skulle jag ta den tredje stigen åt vänster ifrån min bilväg där naturligtvis inga bilar syntes till.

Det gick stigar åt vänster så kanske var jag rätt på det ändå? Framme vid den tredje fanns en grind som spärrade av vägen dit jag kommit ifrån samt en skylt som jag vände mig om för att läsa på när grinden passerats. Jag förväntade mig att det skulle stå något om naturparksområdet men istället var meddelandet att det var ett ett ytterst förbjudet område som inte under några omständigheter fick beträdas utan tillstånd och om man hade ett sådant gällde det strängeligen att bära skyddskläder! Vad i hela? Vad var det där egentligen och hur hade jag lyckats hamna där? Att jag var fel och vilse var ju svårt att argumentera emot och nu vågade jag inte ens gå tillbaka. Antingen kunde jag fortsätta enligt plan och ta vägen till vänster eller kapitulera och ta bilvägen rakt fram som förr eller senare borde ta mig till civilisationen. Äventyraren inom mig ropade vänster. Jag kunde fortfarande vara på någorlunda rätt väg och tyckte mig ha hygglig koll på väderstrecken. Vänster blev det!

Stigen var lite lerig och tycktes ha någorlunda färska spår. Samtidigt som jag upptäckte att den delade sig i ett stort V framför mig hörde jag skrän ifrån träden precis intill mig som måste komma ifrån papegojor. Så här nära hade jag inte hört dem tidigare och träden stod inte så tätt så chansen var god att få syn på fåglarna. Någon minuts väntan gav resultat. Två stora skränande och flaxande filurer i blått, grönt och möjligen lite rött passerade förbi några meter ovanför mitt huvud. Inga små röda saker så som jag fått för mig att dessa kokis skulle se ut men åtminstone papegojor! Fina sådana dessutom!

Utan större analys tog jag vägen som gick lite åt höger. Den borde vara mest i riktning mot mitt slutmål som var två påstått mäktiga utsiktsplatser. Stigen blev smalare och smalare och till sist kom jag fram till en hydda som kändes bebodd och något syn-, hörsel- eller luktintryck fick mig att tro att någon var hemma. Jag smög försiktigt tillbaka och testade istället den vänstra vägen. Även denna smalnade av och slutade tvärt vid en odling. Inifrån plantaget hörde jag barnröster och valde att smyga därifrån också för det kändes olustigt och märkligt att tränga sig på.

Den tredje vägen åt vänster hade alltså varit en återvändsgränd. Jag var vilse utan någon annan egentlig möjlighet än att följa bilvägen och efter en bit på denna övergick skogen i plantageområden och ganska snart träffade jag på arbetare som jag försökte fråga om vägen till utsiktsplatserna men de ville ha det till att de var ordentligt långt borta och pekade i alla möjliga riktningar. Jag kom till ännu en grupp arbetare och fick samma svar där. Det började kännas tröstlöst, jag kände mig trött, visst skoskav började göra sig påmint och just då kom en bil med släp körande bakifrån som plockade upp arbetarna jag nyss försökt ta hjälp av.

Snabbt bestämde jag mig för att tigga skjuts och hopade upp på flaket där det var trångt om plats. Totalt var vi ungefär femton personer som samsades om ytan och alla utom jag hade varsin köttig machete i handen. Dessutom fick man akta sig för att trampa på tre hundar som sträckte ut sig på flaket. Stämningen var dock god och mina nyfunna passagerarkamrater verkade ta min närvaro med ro som om det inte var första gången de plockade upp en förvirrad turist i skogen. Under tiden på flaket hann jag tänka att det första intryck som Tongaborna på Tongatapu gett mig av att folk tycktes vara lata inte alls verkade stämma här på Eua. Folk sliter nog på rätt bra ute på fruktfälten ändå och kanske är latheten främst ett huvudstadsfenomen?

Vägen gick bara rakt fram och efter en bra bit passerade vi backpackerstället där jag träffat på hunden två dagar tidigare. Hur i hela friden kunde vi vara där? Jag måste ha traskat i en jättelik halvcirkel och kanske gått fel långt innan jag markerade med en pil i gruset? Strax därefter var vi ute på huvudvägen och bilen tog av mot norr precis som jag önskade och körde mig nästan hela sträckan till starten på genvägen. Därifrån gick jag sedan den sista biten och kom tillbaka till Hideaway efter mitt kortaste vandringsäventyr på Eua hittills på ca fyra timmar istället för det längsta som det här borde blivit. Tjejen i receptionen tittade misstänksamt på mig och jag fick erkänna direkt att jag inte hade hittat vägen precis som hon varnat mig för. När hon hörde om vart och hur jag hittat ut ur nationalparken blev hon dock desto mer häpen och hävdade att detta var en ny variant hon inte hört talas om tidigare.

Min tröst fick bli en sista kvällsmåltid ifrån detta kök som jag blivit lite barnsligt förälskad i. Avslutningsmåltiden var currykyckling och det blev ytterligare lite plåster på såren när jag upptäckte på nätet att det faktiskt var koki-papegojan jag sett i träden. Ingen aning om varför jag fått för mig att dessa skulle vara små och röda men nu kändes vandringen åtminstone inte helt misslyckad. En sista natt i enkelrum i lyxen på Hideaway väntade och sedan var det dags för en återgång till mer normala backpackerförhållanden.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign