Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 Juni
2014-06-16 (07:39)

Löprundan två dagar tidigare fick inte bli den enda på Eua, det hade jag lovat mig själv och dessutom passade det utmärkt att få till ännu en under denna avresedag då det ändå fanns ett antal timmar att slå ihjäl i väntan på färjan tillbaka till Nuku''alofa på Tongatapu som skulle gå någon gång under eftermiddagen, när exakt visste såklart ingen mer säkert än så. I receptionen försäkrade jag mig om att jag fick behålla rummet en timme extra så att jag hann duscha efter rundan och dessutom kollade jag ännu en gång att de verkligen hade koll på att jag skulle transporteras till färjan. Därefter bar det av!

På något vis kände jag mig piggare och starkare av att ha varit så fysiskt aktiv under dagarna på Eua istället för trötthet som kanske vore en mer väntad reaktion. Tanken var att jag skulle springa i en timme oavsett hur pigg eller trött jag var och lite oväntat blev det här en runda som jag fick tvinga mig till att avbryta efter den planerade tiden! För oj vad bra det kändes plötsligt! Luften var inte alls lika fuktig som förra gången och benen var så otroligt mycket lättare. Backen som bara två dagar tidigare varit en direkt mardröm vars slut jag aldrig lyckades ta mig till avklarades med en axelryckning och jag kom upp på en grönskande platå med underbar utsikt över havet innan jag vände tillbaka.

Jag sprang och fantiserade om stadsmaror och tuffa bergslopp över långa distanser och kunde se mig själv klara nästan vad som helst - det var liksom bara så lätt och härligt att springa. Väl tillbaka eftersvettades jag en stund, duschade och packade ihop mina sista prylar och parkerade mig sedan på restaurangverandan för att nätsurfa i några timmar i väntan på transporten till färjan. Mitt surfande sökte sig inte helt oväntat till Brisbane Marathons hemsida och innan jag visste ordet av hade jag anmält mig. Tärningen var kastad! Inte så oväntat kanske...

En bra bit in på eftermiddagen fick jag besked om att färjan enligt ett färskt bud ifrån hamnen väntades avgå klockan 16 och jag transporterades dit i bil. Biljett inhandlades av en man som klev runt i en tät reflexoverall i sommarvärmen. Hans biljettkassa var en resväska fylld med lösa sedlar och det kändes skönt att inte vara hans controller eller revisor för kollen på läget var på sin höjd måttlig och prissättningen verkade bero på humöret för stunden. Magen kurrade en del och i den provisoriska hamnkiosken fanns bara chips och kex men när jag frågade om mat halades det fram en färdiglagad currykyckling i en plastförpackning för tolv spänn som låg gömd under disken. Den såg direkt livsfarlig ut men till det fina priset kunde det vara värt att chansa. Kycklingen var i princip bara brosk och ben vilket äcklade mig men gömd under den låg avlånga stänger av ett potatissubstitut som var fullt ätligt tillsammans med såsen så det fick bli min lunch.

De två grabbarna ifrån den internationella trion dök upp och skulle tydligen med färjan medan de hade lämnat kvar taiwanesiskan på ön. Jag hade varit svältfödd på sällskap under de sista dagarna så det var skönt att ha lite folk att hänga med. Tillsammans bevittnade vi en riktigt otrevlig underhållning som skulle fått hängivna djurvänner hemmavid att svimma. Två stora grisar som man inte ens brytt sig om att bedöva eller sätta i ett sömnigt töcken gallskrek så det skar ända in i märgen när de med sina ben fastbundna i varandra fumligt lastades upp på en gaffeltruck som skulle köra dem ombord på färjan. Eftersom grisarna var fullt medvetna och väldigt okomfortabla med situationen rörde de på sig och ramlade av gaffeltrucken gång på gång så att de skrikande fick lastas på igen. Jag hoppas inte behöva se något liknande fler gånger.

Båten kom iväg nästan exakt klockan 16 och vi var tillbaka i hamnen i Nuku''alofa strax efter klockan 18 då skymningen redan tagit huvudstaden i sitt grepp. Skjuts till Toni''s Guesthouse var bokad och bekräftad men när jag kom i land kunde jag varken se Mone eller Peter som brukar köra åt Toni så jag ställde mig och väntade i mörkret. Tiden gick och mer och mer folk droppade av ifrån kajen efter att de fått sin last ifrån båten. Skönt nog var grabbarna ifrån den internationella trion kvar tillsammans med sin värd de skulle bo hos och när klockan blev 19 och jag hade väntat i 40 minuter fick jag låna en av deras telefoner och ringde upp ett annat mer centralt guesthouse som de tipsade om för att säkerställa att de hade plats innan jag fick hjälp med att pruta ner priset på en taxi och åkte iväg.

Sela''s Guesthouse visade sig vara en liten fullträff med minst lika god standard som Toni''s Guesthouse till ett lägre pris på gångavstånd ifrån centrala Nuku''alofa och dessutom med betal-wifi som nådde till min säng men dock endast var påslaget under en begränsad tid av dygnet. Klockan hade hunnit bli rätt mycket men jag hade ingen lust att bege mig ut i mörkret för att leta efter mat så jag gick till sängs något hungrig och skrev ett syrligt mail till Toni där jag klargjorde att jag inte var imponerad innan jag chattade med Matilda. Vi bestämde att vi skulle köra Skype nästa morgon eftersom jag planerade gå till Friends och köpa mig en rejäl frukost och jag avslutade sedan med lite dagbok tills ögonlocken inte ville vara öppna mer.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign