Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-06-17 (00:55)
Jag sov dåligt. Barnskrik varvades med skällande hundar och galande tuppar i nattens mörker och dessutom var jag orolig över att alarmet på min mobil, som nu verkligen sjöng på sista versen, kanske inte skulle fungera. Denna gamla trotjänare hade spruckit ytterligare och dessutom fungerande inte längre volymknapparna. Fem i halv sex på morgonen, vilket var några minuter innan den skulle gå igång, stängde jag av alarmappen och började trä på mig kläderna som låg ovanpå backpacken. Plånboken låg liksom snett och öppen i shortsfickan men eftersom den var där noterades inte saken så noga utan jag rättade bara till den och funderade istället över varför dörren till rummet som varit stängd när vi lade oss nu var öppen. Jag hade inte hört någon gå ut för att gå på toaletten under natten så den som varit ute i sådana ärenden måste vara en skicklig smygare eftersom jag varit vaken mest hela tiden. När jag lastade ut prylarna ur rummet upptäckte jag också ett tygfodral som påminde lite om en stor plånbok som låg vid fotändan på min säng. Den som varit uppe på natten måste ha trampat på det och trott det var mitt, tänkte jag och lade över det på en stol så att ägaren skulle få syn på det.
Taxin kom på utsatt tid vilket kändes både befriande och lite oväntat. Min förväntan på att saker ska fungera, särskilt om tidsangivelser är inblandade, är verkligen inte hög i detta land! Chauffören var en småtrevlig prick som likt de flesta här pratade en del engelska och allting var egentligen frid och fröjd tills vi kom fram till inrikesflygplatsen och det var dags för mig att betala. Det fanns inga sedlar i plånboken!
Jag blev alldeles iskall inombords. Det borde finnas sedlar där till ett värde av strax under tusenlappen svenska kronor eftersom jag tagit ut pengar föregående dag. Någon har stulit mina pengar, stammade jag fram, finns det en bankomat här? I samma ögonblick fick jag ett litet panikanfall och kände efter en gång till men som tur var fanns kreditkorten kvar på sin plats. Det gjorde saken klart enklare. Jag samlade mig lite och chaffisen körde mig till utrikesflygplatsen där bankomaten skönt nog var i funktion, pengar kom ut och jag skjutsades tillbaka. Uppgjort pris var 30 pengar men nu hade jag bara 20-sedlar och chaffisen körde det klassiska tricket med att låtsas att han inte hade växel. Precis när jag samlade mig för en argumentation slog insikten mig. Minneskortet! Mitt minneskort från resans första fyra månader! Jag hade lagt ner det i plånboken bland sedlarna under gårdagen för att eventuellt skicka över några bilder som jag lovat bort till Anna som var med på Rosa Buss-resan från Quito-Rio. Det var tomt i sedelfacket nu...
Rejält knäckt orkade jag inte ta diskussionen med chauffören utan lät honom köra iväg och vandrade med sänkt huvud in på terminalen. Någon hade alltså helt fräckt under natten smugit runt i rummet och alldeles iskallt sträckt ner handen i min shortsficka bara någon decimeter ifrån där jag låg och sov, kommit åt sedlarna i plånboken och då även fått med sig minneskortet. Pengarna sved en del men kunde vara en vettig läxa åt mig för att jag slappnat av och blivit oförsiktig nu när jag kommit till säkrare länder än i Central- och Sydamerika men alla ovärderliga bildminnen som gått förlorade gjorde mig direkt sorgsen. Detta är mitt livs resa som jag investerat hur mycket som helst i och verkligen försökt dokumentera så bra som möjligt, nu skulle mycket av det jobbet vara förlorat för alltid.
Tid för incheckning och då åkte jag på nästa motgång i form av två kg övervikt på min backpack. Normalt sett hade jag tagit tillbaka väskan och klätt på mig jeansen och bytt till vandringsskorna så hade saken varit ur världen men nu var jag så inne i det här med stölden att när jag fick reda på att prislappen blev 9 pengar (ca 40 spänn) tog jag kostnaden, mumlade något om att detta inte var en bra dag och frågade vem som kunde hjälpa mig att ringa polisen. Inte så mycket för att jag trodde att jag skulle kunna få tillbaka någonting utan eftersom att det annars kunde se ut som att jag var tjuven ifall fler i rummet blivit bestulna. Det plånboksliknande föremålet jag hittade vid min fotända på morgonen fick mig nu nämligen att tro att fler kunde vara drabbade. Jag pekades bort till kvinnan i ett rum bredvid där jag också skulle betala min överviktsavgift.
Lyckligtvis var denna dam bra att ha att göra med. Hon ställde tillräckligt med frågor för att kunna begripa vad som hänt och ringde sedan upp polisen, gav dem en sammanfattning av händelseförloppet och ställde sedan ett antal frågor till mig för polisens räkning. Polisen påstod att de skulle skicka ut en patrull till Sela''s Guesthouse för att kolla upp läget och jag ombads lämna in en skriftlig rapport på polisstationen i Vava''u samma eftermiddag när jag kom fram. Kvinnan hjälpte mig därefter även att ringa Sela''s Guesthouse så att de skulle vara förvarnade om polisen dök upp. Mannen jag pratade med där lät bestört och påstod att något liknande aldrig någonsin hänt förut. Han frågade samma sak som polisen - fanns det skäl att misstänka rumskamraterna? Jag svarade att jag inte visste säkert men min känsla var att någon kommit in i rummet utifrån. Jag hade ett svagt minne av att jag hört det slås i ytterdörren mitt i natten i bakhuvudet och den öppna dörren pekade också på en objuden gäst. Det skulle dessutom vara obehagligt att tro något illa om gänget jag haft riktigt trevligt med över en kopp te precis innan läggdags.
Nu fanns det inte så mycket mer jag kunde göra för stunden och jag försökte koppla bort eländet ett tag. En annan passagerare i väntsalen (som skulle föreställa en gate) tipsade om en bod utanför huvudbyggnaden där man kunde köpa förfriskningar och jag investerade i en stärkande kopp kaffe och lagom till att den var uppdrucken inleddes boardingen. Inrikesflyg på Tonga trafikeras sedan i februari av statligt ägda Real Tonga Airlines och de har köpt in alldeles nya flygplan så någon rädsla för att farkosten som skulle ta mig till Vava''u var skrotfärdig behövde jag inte känna. Eftersom att inte alla som läser förväntas vara fullständigt uppdaterade på Tongas geografi kan det tilläggas att denna ö-nation består av 176 öar (varav 52 bebodda) som i huvudsak är samlade i tre grupperingar. Längst ner i söder finner man Tongatapu-gruppen där 70 procent av landets 100 000 invånare bor och det är där jag hittills tillbringat min tid. Nu skulle jag flyga inrikes och via en mellanlandning i den mellersta ögruppen Ha''apai ta mig till den norra gruppen Vava''u.
Mina flygtider hade ändrats via ett mail några dagar tidigare och precis som väntat dök nya överraskningar upp. När vi gick ner för landning visade det sig att flyget tagit direkt sikte på Vava''u utan den utsatta mellanlandningen och därför var jag framme mer än en halvtimme för tidigt. Det ingick transport från flygplatsen till mitt hotell i kajakpaketet och jag hade meddelat den nya landningstiden men att hoppas på att chauffören dessutom var med på att vi landade halvtimmen för tidigt var det naturligtvis ingen mening med så jag satte mig i skuggan, lutade mig mot ryggsäcken och skrev lite dagbok under tiden jag väntade.
Tiden gick. Först en halvtimme tills dess att jag skulle ha landat och sedan ytterligare en halvtimme. Tonga och tider - det mest omaka par man kan tänka sig. Jag reste på mig och lyckades komma i samspråk med en man som tyckte synd om den väntande svensken och ringde telefonnumret jag hade till kajakbolagets landschef. Han hälsade att en bil skulle vara på väg och en kvart senare dök den upp. Taxichauffören hade ingen egentlig förklaring till förseningen mer än att tidsangivelsen han fått som angav när jag skulle hämtas upp inte kändes rätt. Underbar ursäkt! Han tog mig åtminstone till mitt boende på Hilltop Hotel som också ingick i paketet och pekade dessutom ut polisstationen på vägen så att jag skulle hitta dit.
Precis som namnet säger ligger Hilltop Hotel uppe på en kulle med en alldeles magnifik utsikt över den i yacht-sammanhang direkt legendariska Bay of Refuge. I den i det närmaste perfekt skyddade bukten kunde jag se uppåt ett femtiotal fräsiga yachter ligga ankrade och då ska man ha i åtanke att säsongen egentligen inte startar upp förrän om några veckor, ungefär samtidigt som valarna hittar hit vilket är den andra saken, efter hamnen, som Vava''u är känt för. Mitt singelrum med egen toalett och dusch hade en jättelik säng med ett robust myggnät vilket borgade för riktigt god sömn. I receptionen berättade man att guiden till kajakturen sökt mig tidigare på förmiddagen och skulle återkomma under eftermiddagen för att ge introduktionsbriefen inför kajakturen som förväntades starta nästa morgon.
Eftersom jag hade hygglig koll på var polisstationen låg plockade jag på mig passet och promenerade nedför backen för att ta tag i ärendet direkt. Genvägen jag försökte mig på genom kvarteret fungerade faktiskt och strax hade jag stationen framför mig. Innanför dörren fanns en disk där en trött tjänsteman tittade på mig med en blick som vädjade om att inte sätta honom i arbete. En öppen dörr bakom disken till rummet innanför avslöjade att ett informationsmöte pågick som gav direkta vibbar av morgonbriefen som alltid inledde avsnitten av den klassiska TV-serien Spanarna på Hill Street och jag skulle varit beredd att betala inträde för att se den show som förmodligen pågick därinne när Tongas stolta poliskår diskuterade bortsprungna grisar eller vad annat allvarligt som kan tänkas inträffa i ett fridfullt distrikt med ca 15 000 invånare där alla bor på paradisöar och gör så lite som möjligt.
Mannen bakom disken fortsatte titta något trött på mig och en nickning kändes som ett klartecken till att redogöra för vad jag hade på hjärtat. Efter att ha dragit hela storyn tittade han på mig en stund och det var oklart om han förstått något överhuvdtaget men en kvinna ropades åtminstone ut ifrån mötesrummet och så fick jag dra hela historien igen. Hon gjorde det så enkelt för sig som möjligt och bad mig skriva hela rapporten själv och blev nästan förfärad när jag fyllde upp ett A4 med handskriven text så jag fick ursäkta mig med att jag har lite svårt att fatta mig kort (vilket läsare av denna dagbok säkert begripit sedan länge). Rapporten skulle skickas till Nuku''alofa och jag passade på att skriva ner kvinnans namn och polisnummer så att jag skulle ha något att referera till vid nästa kontakt med polismyndigheten. Att absolut ingenting skulle hända fram tills nästa kontakt med polisen skulle inte ens ge pengarna man satsat tillbaka vid en eventuell oddssättning men jag försökte åtminstone så gott jag kunde.
Något nyfiken på vad som fanns i Neiafu (vilket är namnet på huvudorten i bukten och Vava''us största samhälle) promenerade jag längs med huvudgatan och nere vid kajen där så gick. Alla de klassiska pubarna och caféerna som jag läst om i guideböckerna låg på rad; Bounty Bar, Marina Wine Bar, Bellavista, Tropicana, Mango och Aquarium och på deras uteserveringar satt män och kvinnor i medelåldern och uppåt och tog en öl eller ett glas vin och diskuterade segling. Priserna låg skyhögt över ordinarie Tonga-priser och jag nöjde mig med att köpa två degknyten i en kinesbutik som visade sig vara fyllda med krossade jordnötter och socker. Ingen perfekt lunch kanske men det fick duga.
Tillbaka på hotellet uppe i backen, efter att ha kryssat mig fram mellan bökande grisar och skällande hundar på vägen upp, satte jag mig i receptionen och surfade. Det gäller helt enkelt att passa på när man har gratis nät! Strax meddelades det ifrån receptionisten att jag hade telefon och jag bestämde med min guide Kava som fanns i luren att han skulle komma förbi snarast möjligt så att jag skulle hinna handla på mig eventuella nödvändiga prylar som saknades inför paddlingen. Han dök upp en halvtimme senare och höll en ganska formell men vänlig ton och vi slog oss ned vid ett bord för att gå igenom allt inför den kommande veckan.
Bland ämnena som gicks igenom var en företagspresentation, säkerhet, mat, hygien, packning och sedan när det var dags för mig att ställa några frågor kom det lilla chockbeskedet. Antalet deltagare på turen hade under de sista två veckorna sjunkit ihop från fem personer plus en guide till mig och en guide. Alla andra hade avbokat av olika skäl. Det fanns ju inte mycket jag kunde göra åt den saken nu men själva anledningen till att jag valt den längsta och dyraste turen på Vava''u var ju att jag skulle ha sällskap. Nu blev det fånigt och jag kände mig faktiskt lite lurad. Samtidigt försökte jag se positivt på saken. Enbart jag och en guide innebar ju också att jag kunde styra turen precis som jag ville. Tiden jag skulle hämtas upp nästa morgon spikades och sedan åkte Kava iväg för att fixa de sista förberedelserna inför morgondagens avfärd.
Vid genomgången av packningen hade jag identifierat tre saker som behövdes ordnas och det var en ficklampa, en keps samt en vattenflaska. Jag hade en pannlampa kvar i packningen sedan någon av resorna med Rosa Bussarna och hittade ett paket batterier jag fått av Matilda så den första punkten var snabbt löst. Som vattenflaska fick en vanlig 1,5 liters-flaska med vatten köpt i butik duga och i en av kinesbutikerna hittade jag en billig reklamkeps för mindre än femton spänn som kändes som en fyndlösning.
Kava skulle fixa en vattentät påse som han uppskattade rymde ca åtta kg packning vilket han menade borde motsvara att jag fyllde min lilla ryggsäck med det jag skulle ha med. På så vis skulle ompackningen bli en enkel sak före avfärden. Jag radade upp prylarna på sängen: Tre tunna tröjor varav en långärmad, en vindjacka, två par badshorts, ett par shorts och en tröja att sova i, ett par strumpor, ett par vardagsshorts, två par kallingar (att ha under vid eventuellt bruk av vardagsshorts), pannlampa, vattenflaska, keps, solbrillor, snorklingskit, solkräm, myggmedel, pass och ett kreditkort samt några sedlar i en plastficka och avslutningsvis lite huvudvärkstabletter, plåster, resorb och våtservetter. Som skor tänkte jag bara ha med badskorna jag köpte i Guatemala för detta fula stryktåliga par som var en nödlösning för att ha något på fötterna under djungelvandringen till Tikal har visat sig vara resans absolut främsta investering som använts nästan nonstop i Franska Polynesien samt på Cooköarna och Tonga och de fungerar utmärkt både på land och i vatten.
Med all packning färdig i osedvanligt god tid för att vara mig ringdes Matilda upp för ett sista längre Skype-samtal. Vi skulle visserligen kunna höras som hastigast på morgonen innan jag åkte men det fanns inte så mycket tid då så detta var mer av mitt riktiga farväl innan jag gick offline. Under tiden vi pratade kokte nattvakten på hotellet kaffe åt mig och somnade sedan i en soffa en bit bort så att de ljudliga snarkningarna framkallade små fnitteranfall hos mig mitt under allvaret i avskedet. Sedan efter min seglingstur hade Matilda och jag på något vis hörts dagligen i princip helt utan undantag vilket känns ganska nödvändigt om man ska hålla lågan levande under så extrema förutsättningar som våra så detta skulle bli en prövning för oss båda - det var lärdomen ifrån seglingsveckorna. Jag kunde berätta för henne att jag åtminstone kände mig rejält taggad inför den kommande veckans äventyr trots alla motgångar under dagen då jag blivit bestulen, fått betala för övervikt, åkt på extra taxikostnader, fått vänta en timme på skjuts samt fått reda på att gruppen jag skulle resa med i en vecka bestod av mig själv. Jag antar att jag är rätt knäpp som vägrar tappa modet efter en dag som denna?
<- Tillbaka
