Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-06-18 (00:05)
Så var dagen kommen då jag skulle göra livspremiär i havskajak vilket faktiskt var själva huvudorsaken till att jag valt att åka till Tonga när projektet med att ta mig till Cookön Pukapuka förpassades ner i de mörka gömmorna i reseuppslagsbyrålådan. Packningen var redan klar så fokus i väntan på transporten till startplatsen låg på att få i mig lite frukost på hotellet samt checka ut ifrån omvärlden via ett sista kort samtal med Matilda samt statusuppdateringar där så behövdes likt på hemsidan och Facebook om att jag skulle vara okontaktbar i en vecka.
Chauffören som hämtade upp mig var samma herre som tyckt att upphämtningstiden på flygplatsen under gårdagen inte kändes rätt men denna gång var han faktiskt nästan i tid och undrade på vägen hur det hade gått med mitt polisbesök. Jag släpptes av vid ett hus ännu längre in i viken som påstods vara kajakföretagets Adventure Center. Det var väl kanske till att överdriva en aning. Utöver en del kajaker som låg uppslängda på ett träställ var det inte mycket till äventyr över detta hus som såg både öde och lite fallfärdigt ut. Ett par försök att ropa utan resultat fick mig att promenera runt huset och där fick jag kontakt med Kava och en medhjälpare till honom uppe på andra våningen. De höll på med packningsförberedelser och jag ombads komma in i huset för att fixa med min egen ompackning.
När allt var färdigt tog vi den branta trätrappan ner till bryggan och jag tittade på när vår tvåmannakajak lastades med ohyggliga mängder prylar. Vilken fascinerande syn det är att se hur mycket man faktiskt kan lasta in i en kajak och jag började nästan bli orolig att den inte skulle kunna flyta när vi också hoppat i. Kava uppdaterade mig på den senaste väderprognosen som han hade printat ut, instruerade kortfattat om paddlingsteknik och sedan trädde jag på mig flytvästen och det plastskynke men liksom spänner för hålet i den så kallade cockpiten där man sitter för att vatten inte ska komma in. Jag vadade ut i vattnet, hoppade i och sedan bar det äntligen av!
Jag har ingen erfarenhet av riktig kajakpaddling sedan tidigare och var nervös både för att min dåliga teknik skulle stjälpa oss och att armarna skulle bli trötta direkt på grund av samma orsak men hittade in i någon sorts rytm ganska snabbt som inte kändes helt åt skogen. Ifrån min position i fronten kunde jag konstatera att vi styrde rakt ut bland yachterna i Bay of Refuge så här gällde det att se uthållig och proffsig ut så att vi inte skulle bli utskrattade.
Ganska snart kunde jag känna oroväckande trötthetssymptom i armarna och tog en första stretchpaus som snart följdes av fler. Kava bistod då med ett par tekniktips och efter ett tag hittade jag ett bättre rörelsemönster som inte alls var lika tröttsamt för mina armar och kunde förnöjt konstatera att vi tagit oss utom synhåll för eventuella åskådare på båtarna och i hamnen. Bay of Refuge är liksom en vik i en större vik och när det nu började öppna upp sig lite mer och jag dessutom inte längre fokuserade så mycket på tekniken kunde jag njuta mer av omgivningarna. Vava''u-gruppen kan sägas se ut som om någon, som råkat ha grön färg över, stänkt förstrött med en pensel mot en blå duk och sedan tryckt till med den efteråt för att få till en huvudö så framför mig, nu när vi var ute på något öppnare vatten, syntes ett myller av små och stora öar klädda i grönt med stränder ute i kanterna som bröt av mönstret. Men det var inte öarna som drog till sig min uppmärksamhet, det var vattnet.
Kristallklart och växlande i alla tänkbara nyanser från grönt via turkost till blått är det drömmen om de perfekta vattnen som kommer så nära sin fulländning här som kan tänkas vara möjligt. Efter att ha spenderat mer tid i Söderhavet än vad de flesta dödliga varelser någonsin får chansen att göra törs jag ändå, med plåt i rösten, påstå att detta vatten för alltid kommer bli riktigt, ja verkligen riktigt, svårslaget. Därför var det nära en applåd när Kava föreslog att vi skulle ta en paus för att käka chips och beundra omgivningarna. Alldeles perfekta färger och chips - det blir nog inte så mycket bättre i min värld!
Under tiden som jag lät chipsen krasa mellan tänderna berättade Kava legenden om hur Samoadjävulen en gång för länge sedan försökt stjäla toppen av ön till höger om oss men stoppades av Tongadjävulen och då tappade toppen i vattnet vilket skulle vara den lilla ön rakt framför oss. Den flacka toppen på ön till höger och den lilla spetsiga toppen i vattnet rakt framför såg faktiskt ut att höra ihop och medan jag begrundade detta satte vi igång att paddla igen.
Gömd under såväl en keps som solglasögon och lagom fläktad i en lätt bris samt med oregelbundna vattenstänk i ansiktet blev middagshettan aldrig så påfrestande som jag hade fruktat och när vi tog sikte på en ö utan stränder där vattnet under tusentals år gröpt ut klippkanten av ön så att man kunde paddla sig fram till en meter ifrån ön och sedan följa densamma i en öppen tunnel genom ett turkost vatten upplevde jag dagens höjdpunkt. Det var så spektakulärt vackert att jag ville nypa mig i armen och avslutningen på denna sträcka gick verkligen inte av för hackor när urgröpningen förvandlades till en riktig grotta som vi paddlade in i.
Swallows Cave, som grottan kallas, är höjdpunkten på många dagsturer som utgår ifrån Neiafu och det är lätt att förstå varför. Invändigt är grottformationen mer eller mindre likvärdig Cathedral Cave intill Hole in the Rock, som jag besökt i utkanten av Bay of Islands på Nya Zeeland några veckor tidigare, både till format och storlek men sedan slutar likheterna. Inne i Cathedral Cave gick vågorna höga och ingen annan än James Bond skulle våga hoppa av sin farkost men här var vattnet alldeles stilla och bjöd in till ett dopp om man hade haft den möjligheten. Nu satt jag dock fast i en kajak och kunde bara beundra det kristallklara vattnet som gjorde det möjligt att se botten i det femton meter djupa vattnet alldeles perfekt när vi vänt på kajaken och hade solens strålar framför oss som letade sig in genom grottöppningen och skapade den snudd på perfekta färgnyansen som var alldeles reklam-för-tandkrämsblå om man ska försöka sig på en liknelse.
Ifrån Swallows Cave var det bara en kort paddling kvar till ön Falivai där vi skulle slå upp läger för natten ganska nära öns enda samhälle. Kava kände till en alldeles utmärkt plats där man kunde slå upp ett läger i lä för vinden och så snart vi dragit upp kajaken en bit på land monterade han upp ett alldeles nytt campingbord och två stolar samt trollade fram bröd, ost, tomat, gurka, paprika och jordnötssmör ur kajakens gömmor så att vi skulle få i oss en välförtjänt lunch efter nästan tre timmars tappert paddlande.
Efter lunchen var det dags att montera upp tält och befriande nog skulle jag få ett eget. Även tältutrustningen var helt ny och som skönt var fick jag lite hjälp eftersom jag är född dödligt handfallen i situationer som denna. Kava räckte över ett liggunderlag som jag inte ens hann blåsa upp innan jag somnade på det i tältet och när jag vaknade en timme senare tog jag en långsam promenad längs stranden bort mot byn som jag dock aldrig traskade in i.
Tillbaka ifrån promenaden hade Kava också vaknat till och pekade ut öns bästa snorklingsvatten som jag gav ett försök utan att bli särskilt imponerad. Visst skymtade jag en hel del färgglada fiskar och de blå och rosa sjöstjärnorna var riktigt trevliga inslag på havets botten men jag har blivit bortskämd med snorkelvatten och koraller i världsklass på denna resa och upp till den nivån nådde inte denna simtur.
Till kvällsmat fick jag pasta som koktes upp på det alldeles nya campingköket med två gasplattor och denna serverades med hemmagjord pesto. Det stod redan nu klart att maten, båda kvalitativt och kvantitativt skulle vara på en många gånger högre nivå än den jag fått på seglingsturen vilket gladde mig. Under tiden vi åt lade sig mörkret över ön och efter att ha beundrat den vackra solnedgången satt vi och pratade en stund fram tills att tröttheten, med tanke på tuppluren under eftermiddagen, gjorde ett oväntat snabbt inträde.
<- Tillbaka
