Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

08 Juni
2014-06-19 (23:35)

Vinden tog tag i tältet och jag vaknade med ett ryck, tacksam över att Kava hjälpt till med att montera upp det för då skulle det nog hålla ihop bättre. Jag kunde inte ens sträcka mig för att nå läsplattan och kolla vad klockan var, så ont gjorde det i ryggen men efter att ha vaggat lite på kroppen lyckades jag välta över på sidan och strax därefter släppte den värsta smärtan. Tydligen var vi inte längre komna än en bit efter midnatt fastän jag hade trott att gryningen var på ingång. Det var lika bra att krypa till korset och blåsa upp liggunderlaget för detta tycktes bli en mycket lång natt.

Därefter vaknade jag varje timme med ryggont, dock inte lika smärtsam som första gången, av att vinden rev och slet i tältet. Jag visste vad det skulle innebära - en allvarsam Kava som till frukosten meddelade att vi inte skulle kunna göra någon utflykt alls med kajaken på grund av att de yttre förutsättningarna var för riskabla. Detta visade sig vara en korrekt gissning när morgonen äntligen kom och nu var jag faktiskt strandad på riktigt på en obebodd ö i Söderhavet på obestämd tid. Den hittills mycket exakta väderprognosen utlovade nämligen även vindstyrkor under morgondagen i gränstrakten av vad företaget satt som övre gräns för att släppa ut kajaken i vattnet så i värsta fall skulle ju allt kunna eskalera emot ett riktigt antiklimax.

Det sägs ju att mannens lycka går via magen och när Kava utvecklade sitt frukostkoncept genom att bjuda på vad han kallade för French Toast blev jag genast mer positiv till hela situationen. Jag har ingen aning om det är allmänt vedertaget att en French Toast är en skiva vitt bröd som steks en kort stund i en blandning av ägg och kanel och serveras med banan, papaya och konservburksananas som tillbehör men det smakade åtminstone oväntat gott och fyllde upp magen. Kombinerat med kaffe fyllde det väl kanske tillochmed på lite väl mycket för jag insåg efter en stund att det var dags för nummer två för första gången sedan kajakutflykten inleddes vilket säkerligen många undrar över hur man hanterar på en utflykt likt denna?

Glöm glamour, kristallklara vatten, palmer och vackra stränder för en stund för i detta läge är det back to basic som gäller. Med i kajaken fanns en metallspade som man greppade med allvarsam min i ena handen och så var det toalettpapper som gällde i den andra handen innan man traskade in i djungeln för att gräva sig en grop, tömma ut ondskan, fylla igen och sedan återvända till paradiset.

Folk säger ju att man måste bada mycket när man är i Söderhavet men jag tycker egentligen att det är såväl blött som ganska tråkigt så fort man kylt ner kroppen. För att inte göra folk besvikna tar jag mig dock ett dopp då och då och sedan snorklingsutrustningen inhandlades på Rarotonga har jag åtminstone något att sysselsätta mig med i vätan förutsatt att det finns sevärdheter under ytan värda att studera. Även om Kava sagt att snorklingen runt Ovalau inte skulle vara något märkvärdigt kunde jag ju alltid ge den ett försök trots att vattnet därtill var strömt och vågigt. Det fanns faktiskt en del koraller och lite fisk en bit ut i vattnet att titta på men det blev lite frustrerande att hela tiden dras iväg med strömmen och jag tröttnade rätt snabbt på sysselsättningen och trippade tillbaka upp på stranden utan att trampa på de tjocka gröngrå havsgurkorna som alltid ligger och jäser på botten nära strandkanten

Jag hade inte sett mig så mycket omkring på ön under gårdagen så det fick bli dagens andra projekt och när Kava ställde sig för att försöka fiska ifrån stranden med sin lina vilket i mina ögon såg dödfött laddade jag för en kort egen bushwalk för att se om jag kunde lyckas hitta något intressant. Först promenerade jag dock längs strandkanten hela vägen tills korallsandstranden övergick i en klippformation som jag försökte runda ute i vattnet men havsbottnen där var stenig och förrädiskt hal så detta lilla projekt avbröts så snart jag lyckats få en liten skymt av vad som fanns runt udden vilket egentligen bara var mer klippor.

Istället provade jag den branta grusbacken upp mot vad som tycktes vara öns högsta punkt. Badskorna må vara ett fyndköp utan dess like men för lite knivigare trekking är de inte helt optimala och jag fick passa mig när de vid flera tillfällen började glida nedför i det hala gruset. Uppe på kullens topp var tyvärr vegetationen ganska tät och det var svårare än jag trott att hitta en bra utsiktsplats. Dessutom var jag lite rädd för fallande kokosnötter eftersom det var gott om sådana träd så jag fortsatte rätt snart tillbaka i samma riktning som jag kommit ifrån parallellt med stranden fast högre upp och inne i skogen. Det enda jag fick ut av rundan var en känsla för öns storlek (ännu mindre än jag hade trott) för i övrigt hittade jag ingenting av intresse och när det blev ännu snårigare letade jag mig ut igen till stranden på ett ställe där det inte var lika brant att ta sig fram som i passagen där jag tagit mig in.

Efter två ganska menlösa försök att fördriva tiden på en ö som inte hade särskilt mycket mer att erbjuda än en otroligt fin strand käkade vi mackor till lunch och sedan satte jag mig i så mycket lä för vinden jag kunde för att skriva dagbok en stund. Batteriet tog dock slut och eftersom Kava hade gått och tagit en middagstupplur kunde jag inte be honom om att få testa solcellsladdaren han hade med sig utan fick sysselsätta mig med något annat. Det hade varit det perfekta tillfället för en bok i skugga och lä om jag bara varit klok nog att ta med en på turen men det är ju alltid lätt att vara efterklok.

Det fick bli en andra bushwalk och nu följde jag istället den mindre och inte riktigt lika fina stranden åt det andra hållet ifrån tältlägret. Tidvattnet hade börjat komma in vilket snabbt hade smalnat av strandremsan man kunde gå längs innan den täta vegetationen tog vid. På ett par ställen fanns urgröpningar in bland träden i skogen som lokalbor på utflykt tycktes använda eftersom gamla sopor och rester från eldstäder vittnade om att folk faktiskt kom hit ibland, kanske för hemliga kärleksmöten?

Där stranden tog slut fanns även här en stig som jag följde utan att hitta något direkt hyperintressant. Rätt snabbt kom man fram till kanten på andra sidan ön och tittade ut i det vackra, men på denna sidan alldeles vilda, turkosa vattnet. När man såg vågorna på denna sida som inte låg i lä för vinden var det inte svårt att förstå varför vi inte kunde bege oss ut med kajaken och lite dyster till sinnes vandrade jag tillbaka till vår tältläger. Rastlös själ fast på öde ö där verkligen ingenting vettigt finns att göra om man inte älskar att simma i rejält strömt vatten eller ligga och sola på en strand i kraftig blåst. Ingen bra kombo!

Jag satte mig i lä, stirrade ut över havet och funderade på framtiden i form av livet efter hemkomsten till Sverige och vad den skulle föra med sig i ett par timmar. Kava tittade bekymrat på svensken som helt uppenbart var uttråkad och lånade ut sin laddare men det visade sig att min iPad fullständigt käkade upp den och när jag var uppe på 20 procents batteri höll laddaren på att dö helt. Vi behövde den för att ha Kavas mobiltelefon uppladdad ifall en nödsituation uppstod och jag sparade på den nya batterikapaciteten till kvällen för att kunna skriva en stund i tältet samt ligga och stirra på en bild av Matilda som jag saknade något oerhört att inte ha daglig kontakt med. Dessutom behövde jag klockan till alla gånger man vaknade under natten.

Den polynesiska fetman är spridd över hela Söderhavet och en av de faktorer man brukar peka på som en tungt bidragande orsak till problemet, utöver polynesiernas oerhörda aptit, är att folk äter alldeles för mycket Corned Beef vilket är kött på konservburk som tillverkas i Australien/Nya Zeeland och sedan skeppas långt bort ifrån de civiliserade middagsborden. Jag hade aldrig testat detta kött förut så när Kava berättade att vi skulle ha det till kvällsmat nedrört i en grönsakspytt som han tänkte fräsa upp blev jag nyfiken. Matlusten avtog dock rätt snabbt när jag fick se de röda trådiga köttslamsorna i konservburken som inte ändrade färg det minsta i stekpannan. Det gick att äta men var på gränsen och när Kava berättade att många lata lokalbor äter köttet direkt ifrån burken utan tillbehör blev jag direkt äcklad. Fortfarande, när jag stängt tältduken om mig och gjort slut på batteriet ner till 5 procent på läsplattan, kunde jag känna smaken av de röda slamsorna i min mun trots en extra lång tandborstsession där jag låg och oroade mig för att vinden som ryckte i tältet skulle vara lika ihärdig när jag vaknade nästa morgon.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign