Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

09 Juni
2014-06-19 (23:37)

Inbillade jag mig eller blåste det kanske ändå inte lite mindre? Jag öppnade tältet och stirrade ut över havet. Det var inte vindstilla på något vis men känslan jag fick var nog ändå att vinden avtagit en aning, om än bara så lite, men om det bara var önsketänkande var svårt att veta. Kava var redan uppe och förberedde frukosten och med lite nervösa steg närmade jag mig campingbordet för att få domen. Utslaget blev positivt! Vi litar till prognosen, den verkar stämma och enligt den är vindstyrkan precis 20 knop vilket är företagets gränsvärde, sa Kava och tillade att han sett hur rastlös jag var. Jag tror egentligen vinden var något kraftfullare än så för den skulle enligt prognosen varit 23 knop föregående dag men då hade Kava trott på 25 knop och så markant var nog ändå inte skillnaden.

Vi hade gjort slut på vårt sista bröd under gårdagen och till frukost denna morgon kalasade vi på bananpannkakor. Jag åt ohyggliga mängder. Pannkakor i alla dess former råkar vara det kanske allra godaste jag vet och jag drog den gamla skrönan om att jag minsann var en gammal dubbel skolmästare i ugnspannkaksätning vilket är något som tycks kunna imponera på de alltid storätande polynesierna.

Det var dags för mig nu att se om det egna tältet själv så när jag erbjöds hjälp med att packa ner och rulla ihop min borg av tältduk tackade jag vänligt nej och gjorde sedan, skönt nog, inte fiasko utan fick ihop allt i påsen trots den störande vinden som inte alls var till hjälp när man skulle vika ihop tältduken. Kajaken lastades snabbt och snart var vi iväg.

Vi paddlade rakt in i en vägg av vind direkt trots att Ovalau gav oss visst skydd för blåsten. Under gårdagen hade jag snabbt promenerat längs hela den korta stranden på vägen till min andra bushwalk men nu kändes det som en evighet innan vi tagit oss förbi den och då hade paddlingen egentligen inte ens börjat på riktigt. Ute på mer fritt vatten hade vi inte längre bara vinden att tampas med utan nu dök även vågor upp som var stora nog till att skölja över kajaken och dessutom gjorde det hopplöst att hålla rytmen där man gungade fram. Jag fick dusch efter dusch av saltvatten över mig men kämpade på så gott det gick och situationen kändes aldrig obehaglig eller farlig, det var bara ruskigt jobbigt i vinden. Man märkte vilken stabil farkost vi ändå hade; Kava hävdade exempelvis att han aldrig tippat i plurret med en tvåmannakajak (bara singel) och jag började förstå varför.

Detta var mer än något annat ett stentufft fyspass och det stärkte mig faktiskt lite att Kava tvingades till att ta en paus medan jag körde på nonstop hela vägen. Nu är det ju fullt möjligt att det är jobbigare att sitta baktill i kajaken som han men samtidigt saknar jag ju både teknik och armstyrka värd att tala om så en liten fjäder i hatten var det allt ändå! Sträckan från Ovalau till Eukafa tar med normala förutsättningar runt 45 minuter att paddla men vi kämpade på för allt vad vi var värda i 1,5 timme och när man till sist nådde lä ifrån den nya ön kändes det oerhört märkligt att liksom bara glida in paradiset och endast behöva plaska försiktigt med paddeln i vattnet för att komma framåt.

Vår nya ö Eukafa är lite lustigt formad på höjden i tre trappsteg likt en pyramid och väldigt mycket större än Ovalau. Runt nästan hela ön går en superläcker paradisstrand och detta är jag naturligtvis inte den första att upptäcka. En schweizare har leasat en attraktiv bit av ön (inga utlänningar får äga land på Tonga) för att bygga upp en resort av det mindre slaget och byggarbetet tycktes pågå för fullt när vi gled förbi med kajaken. Nytt för Kava var att också marken intill leasats och vi kunde se hur det förbereddes för någon form av byggnation även där.

Knappt hann vi börja dra upp kajaken över stranden till vår tänkta tältplats innan fyra skällande hundar, varav den ena med en fastmonterad plasthink på huvudet, kom rusande mot oss. De följdes strax av ägaren som visade sig vara en australiensare som var mannen bakom leasingavtalet intill schweizarens mark. Denne man hann snabbt och entusiastiskt berätta att han tänkte spendera nio av årets tolv månader på ön tillsammans med hustru och hundar under resten av livet och att detta var paradiset han alltid drömt om. Jobba tänkte han göra i Sydney under årets resterande tre månader inom musikbranschen. Karln kan mycket väl vara en världskändis med tanke på att han tycktes ha råd med precis allt och han pekade glatt ut sin jetski med värstingmotor som han just köpt. Hunden med spannen på huvudet fick också sin förklaring - den hade opererats förra veckan.

Jag märkte på Kava att han inte gillade att hans favoritö exploaterades på det här sättet för han blev tystlåten och skrattade bara lite när han fick se hur jag monterat upp mitt tält som såg fullt beboeligt men lite snett ut. Jag var ändå stolt över hantverket och satt och beundrade det lite för mig själv under tiden jag åt upp lunchomeletten.

Efter maten tog jag en lång egen promenad längs den finaste stranden hittills på Tonga. Borta vid schweizarens domäner stannade jag en stund och småpratade med tapetseraren innan jag fortsatte göra spår i sanden vid vattenbrynet. En utflyktsbåt med tre amerikaner som kommit i land och njöt av paradiset bemöttes med en kort hälsning men i övrigt mest spatserade jag fram i ett rus av lycka över att vi faktiskt kommit iväg ifrån Ovalu innan jag blev helt knäpp av rastlöshet på den lilla obebodda ön. På vägen tillbaka ropade arbetarna på schweizarens domäner mitt namn och tapetseraren ville bjuda mig på det som var kvar av deras lunch men eftersom jag nyss ätit och kände mig mätt tackade jag artigt nej och stack istället tillbaka till tältplatsen för att hämta snorklingskitet.

Australiensaren hade sagt att det var magnifik snorkling intill schweizarens brygga så jag gav korallerna en chans men blev, precis som under veckans tidigare försök, inte särskilt imponerad. Så många har pratat om Tongas underbara snorkelvatten men på den punkten väntar jag fortfarande på leverans. Jag möttes av hundarna igen efter doppet och fick syn på hur Kava stod och snackade med australiensaren som förberedde en jetski-tripp. Femton minuter skulle det ta in till Neiafu och Kava var mäkta imponerad. Strax därefter såg vi australiensaren dra iväg i en helt galen fart så snart han kryssat sig ut genom korallrevet och vi tvivlade inte ett dugg på att det skulle räcka med en kvart in till stan.

Över kvällens korvgryta lade vi upp en plan för nästa dag. Kava föreslog en gemensam bushwalk upp till öns topp vilket jag tyckte lät alldeles utmärkt och därefter en gemensam fisketur eftersom vi båda gärna ville ha en repris på fisken i kokosmjölk med grön curry ifrån tidigare i veckan. Så härligt att den här turen var igång igen på riktigt, nu saknade jag bara lite ström till att ladda läsplattan så att jag skulle kunna skriva dagbok när dödtid uppstod samt på kvällarna i tältet som var rätt tråkiga.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign