Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-06-21 (03:08)
En riktig grötfrukost är ju verkligen inte något man får i sig varje dag! Först fick jag dock för mig att det var välling Kava tänkte tillaga och då var jag såklart desto mer skeptisk men när budskapet gick fram att det faktiskt var gröt det rörde sig om förvreds skepticismen till entusiasm och det smakade både riktigt bra och omväxlande. Vi behövde ju dessutom en rejäl grund nu när både vandring och fiske väntade.
Då frukosten var ett minne blott var tanken att vi skulle ta oss an den pyramidliknande ön till fots. Inledningsvis följde vi stranden men i andra riktningen än jag hade förflyttat mig under gårdagen eftersom den delen av ön är mycket mer utsatt för vinden och hur mycket miljön än påminner om paradiset är den ju inte så trevlig att uppleva om det blåser upp sand i ögonen hela tiden. Just där stranden tog slut gick en knappt synlig stig uppför en brant backe och Kava halade fram sin machete som han viftade med för att visa att jag skulle följa honom. Detta var en ny trekking-upplevelse för mina badskor och ganska problematiskt inledningsvis innan vi kommit uppför branten och nått den andra platån.
Här var vegetationen ännu tätare och den gamla stigen så svårfunnen att Kava tog fel flera gånger så att vi fick vända eller försöka gena oss tillbaka på rätt väg. Det kändes skönt att jag inte försökt mig på att hitta denna väg på egen hand för det skulle aldrig någonsin gått vägen. Dessutom saknade jag en machete vilket visade sig var ett verktyg som var guld värt att ha, inte så mycket för att slå sig fram i vegetationen som för att vid upprepade tillfällen hugga ner stora spindelnät som spärrade vår väg med en riktigt obehaglig spindelsort sittandes i nätet med en stor vit bula på ryggen som såg ut som en jättevårta. Urk! Jag lider inte av direkt spindelfobi men de där såg verkligen vidriga ut.
Tonga är liksom Nya Zeeland annars lyckligt befriat ifrån farliga djur och man skojar även här om att Australien har välsignats med all världens ondska på området. Den enda saken Kava tidigare varnat mig för under bushwalks, förutom att jag aldrig fick lov att gå barfota, var för de stora gula getingarna och när han nu plötsligt började skrika och pekade mot ett getingbo förstod jag direkt att det gällde att lägga benen på ryggen och komma undan snarast möjligt för att undvika getingstick. Jag fick en väldigt fart på mitt håll och såg säkert mycket komisk ut. Efter en stund ropade Kava att kusten var klar och vi tog en omväg förbi de argsinta djuren som faktiskt hade lyckats sticka Kava.
Vi hamnade på fel väg ytterligare ett par gånger innan rätt stig upp på öns tredje och högsta platå hittades. Väl uppe slog vi oss ner på varsitt jättelikt stenblock och Kava berättade legenden om prinsessan ifrån Nuku''alofa som varit otroligt vacker men vuxit upp i en tid då Tonga var osäkert och kungen hade fruktat för hennes liv. Han hade sökt över hela ö-riket efter en säker plats för henne och till sist hittat till Eukafa där han byggt en fästning här uppe på öns topp där prinsessan kunde vistas i säkerhet. En ryktbar kvinnojägare fick dock nys om prinsessan och hade under ett obevakat tillfälle lyckats ta sig till ön och klättra in i det ointagliga fortet via ett träd, förfört prinsessan och sedan lämnat märken på hennes kropp som kungen upptäckte.
I vredesmod hade kungen beordrat sina män att straffa prinsessan som av misstag då omkom och det sades att den uppenbara ruin inne i skogen vi nu satt på var resterna av fästningen och prinsessans grav. Platsen har aldrig grävts ut professionellt men legenden påstår att prinsessans kropp grävdes upp av hennes släktingar från Samoa där hon istället återbegravdes. Under tiden Kava berättade legenden satt han och filade sin machete mot de stora stenblocken som omöjligt hamnat på platsen utan en människoinsats. Inga skyltar eller liknande finns uppsatta och att hugga i förmodat arkeologiskt material är kanske inte direkt vad en guide skulle göra hemmavid men så förstår man inte riktigt konceptet med turism här på Tonga heller.
Ifrån prinsessans grav tog vi oss till en alldeles hisnande utsiktsplats med ett direkt galet stup varifrån man kunde se långt ut över ögruppen. Poängen med att bygga ett fort här var uppenbar, på tre sidor stupade det så brant att det verkligen bara fanns en väg upp och så snart jag fått de obligatoriska bilderna knäppta hade jag bråttom att backa tillbaka ifrån kanten.
På vägen ner hade jag det inte helt enkelt i mina badskor och var nära att falla ett par gånger då skorna gled iväg i en riktning jag inte riktigt hade tänkt mig. Den klart märkligaste händelsen var annars när Kava stannade till och tuttade eld på ett snårigt buskparti och sedan bara vandrade vidare trots att lågorna stod höga i skogen. Jag frågade om vi inte skulle vänta tills elden konsumerat upp tillräckligt av buskaget som täckte stigen och sedan släcka men han försäkrade att jag inte skulle oroa mig och att naturen skulle sköta den saken. Det är ju klart, det är lite fuktigare här i skog och mark än hemmavid men upplevdes ändå märkligt att lämna värsta majbrasan i skogen vind för våg.
Tillbaka vid lägerplatsen beklagade sig Kava över huvudvärk och jag frågade om getingsticket kunde vara boven i dramat men han trodde mer på att han druckit för lite vatten under det sista dygnet, inte minst med tanke på den tuffa paddlingen vi tagit oss an under gårdagen. Så som jag fått för mig att vi planerat dagen skulle vi begett oss ut för att fiska nu men han försvann in i sitt tält och jag ville ogärna störa guiden om han inte mådde bra. Efter någon timme då jag istället fördrivit tiden med lite bad och strandhäng dök Kava upp igen och fixade en enklare lunch och sedan meddelades det att det var dags för paddling och fiske.
Vi paddlade iväg och ett vägval som jag i efterhand skulle undra mycket över gjordes då vi tog den långa vägen runt ön. Knappt hade vi hunnit komma ut på lite friare vatten förrän det nappade och under tiden Kava halade in en liten snapper fick jag paddla själv för allt vad tyglarna höll så att vi inte drev rakt in i korallrevet. Det blåste fortfarande en hel del och var ganska strömt men framförallt märkte man att det börjat gå ännu högre vågor. Vi fortsatte allt längre ut mot öppet vatten för att runda revet och det blev bara mer och mer kämpigt. Efter ett tag undrade jag både om revet aldrig skulle ta slut och om Kava blivit tokig av huvudvärken.
När vi till sist lyckades runda revet undrade jag istället varför jag hade önskat att det skulle ta slut för nu utsattes vi med full kraft av vågorna. Bakom mig hörde jag Kava ropa att de var 3,5 meter höga och jag kunde inte begripa vad vi skulle här och göra, kunde dessa fiskevatten vara så mycket bättre? Sen kom jag på att australiensaren pratat om en idyllisk bukt på baksidan av ön där han satt ut hummer-fällor och trodde att vi kunde vara på väg mot den eftersom där också skulle vara rikligt med fisk men vi bara fortsatte rakt ut på det öppna vattnet och verkade ta sikte på en annan ö.
Kajaken kändes fortfarande stabil och säker men det var som att åka bergochdalbana på vågorna som ofta slog in över mig och hela tiden störde rytmen. Jag var verkligen helt slut och tyckte aldrig att ön, som vi nu helt uppenbart siktade på, kom närmare och jag vet egentligen inte hur länge kampen mot strömmen, vinden och vågorna pågick. Samtidigt var det faktiskt ett skitkul stentufft träningspass och jag grävde djupt i mig själv efter de där urkrafterna jag hade nyttjat så många gånger under det föregående året på diverse olika distansutmaningar.
Till sist kom vi in på lugnare vatten och kunde dra upp kajaken bredvid bryggan till resorten Treasure Island på ön Euniki. En riktigt räddhågsen hund, som först hade skällt på oss ifrån strandkanten men sprang och gömde sig så snart vi kom i land, agerade välkomstkommitté tillsammans med en polare till Kava som kom ifrån samma by. Kava slängde över en burk jordnötter till mig och försvann sedan iväg med polaren in bland palmerna medan jag pustade ut på bryggan.
Kava hade pekat ut ett snorklingsområde nästan precis intill bryggan som han påstod var mycket bra och i det närmaste pliktskyldigt gav jag det ett försök medan han snackade med sin polare. Det var ett klokt val. Efter bara några simtag blev det hastigt djupare och jag fick en otrolig vägg av koraller på min vänstersida och simmade in i jättelika stim av färgglada fiskar. Korallerna var i många fall neongula och självlysande blå och flera av fiskarna jag såg var nya arter som inte förekommit tidigare i veckan. Häftigast av dem var en märklig avlång helt gul fisk vars simsätt tycktes vara att vagga sig fram.
Det var väldigt strömt och jag drogs vidare framåt. Mitt fokus började övergå till botten istället för den häftiga korallväggen och samtidigt som jag bestämde mig för att vända innan jag drivit för långt ut till havs tror jag att jag fick syn på en stor bläckfisk som hade gömt sig under en sten men vars långa armar stack ut och avslöjade den. Anledningen till att jag inte stannade kvar och utforskade saken noggrannare var den svartvitrandiga varelsen strax intill stenen med en längd på långt över en meter som lyfte på huvudet och började titta på mig. En orm, definitivt en orm. Jag är livrädd för ormar och började paniksimma en stund motströms.
Enligt Kava finns inga landlevande ormar på Tonga men de som finns i vattnet är giftiga. De attackerar dock bara om man stör dem men kanske hade ormen upplevt mitt fula nylle uppe vid ytan som stötande? Lugnet återkom i viss mån efter en stund men jag vågade inte titta bakåt och kan inte minnas vad jag såg i vattnet under återvägen utan minns bara hur jag tittade upp då och då för att se hur långt kvar det var till bryggan. Helskinnad tillbaka pustade jag kort. Kava hade återvänt och bekräftade att havsormarna här är zebrarandiga. Han ville inleda paddlingen tillbaka och jag skulle ändå inte våga hoppa i vattnet igen utan var direkt med på noterna.
Paddlingen tillbaka till Eukafa skulle gå i vågornas, strömmens och vindens riktning och borde gå mycket enklare. När vi hoppade i kajaken frågade Kava om det var ok att vi tog nästa natt här på Euniki eftersom hans polare erbjudit oss en gratisnatt på resorten och det hade jag naturligtvis ingenting emot. Efter någon minuts paddling frågade jag nyfiket om det fanns något i min paddlingsteknik min guide skulle vilja justera och då började han asgarva. Värsta sågningen! Här har man suttit och tyckt att det kanske inte såg så pjåkigt ut ändå och så möts man av denna reaktion...
Vi gled verkligen fram på vågorna och återfärden gick våldsamt snabbt men så tog vi också den närmare vägen som jag inte för min värld kunde begripa varför vi inte valt förra gången. Måhända var det för strömt i andra riktningen? Fiskarna fortsatte dock att utebli trots några extra varv i det lugnare turkosa vattnet i lagunen utanför Eukafa och jag undrade högt och lite oroligt om min tur kanske hade försvunnit vilket jag aldrig fick något svar på.
Den sena eftermiddagen blev lite av en seg transportsträcka. Kava drog sig tillbaka till sitt tält med huvudvärken och jag gick egentligen bara fram och tillbaka i sanden och gjorde upp ett djupt spår med mina badskor vid strandkanten medan tidvattnet kom allt längre upp och till sist började äta upp fåran jag skapat i sanden. Under tiden fortsatte framtidsfunderingarna som börjat tränga sig på under dagarna på Ovalau. Sammanfattningsvis kan man väl säga att slutsatsen var att jag nog måste vända tillbaka till mitt gamla yrke i några år till men inget hindrar mig ju ifrån att sätta upp ett hobbybolag som pysslar med resor eller turism vid sidan om. Jag har tankar och idéer på alla möjliga områden ifrån weekend-, äventyrs- och träningsresor till mer lokalt baserad verksamhet som ett rundtursbolag eller vandrarhem men först måste jag nog ha en mer stabil grund att stå på. Den här resan kommer till att ha urholkat sparkapitalet och att göra det jag vet att jag behärskar borde vara det säkraste och bästa sättet att komma på fötter igen.
Det låter som världens enklaste slutsats men kändes ändå som en stor sak för mig för när jag inledde den här resan var framtiden ett helt oskrivet kort och jag gick i tankar om såväl yrkes- som landsbyte för att utvecklas. Nu har jag dock fått ett kvitto på att det jag sysslar med för stunden (träffa spännande människor och uppleva nya platser och kulturer) är det jag absolut brinner mest för och kan börja fila på affärsidéer på det området i lugn o ro i en vanlig vardagsmiljö där jag nu råkar hamna i Sverige vilket förhoppningsvis ska kunna bli på samma ort som Matilda så snart som möjligt. Nöjd med att till sist fått till en punkt i denna tankeloop gick jag tillbaka till den för dagen mycket lågmälda Kava som förberedde kvällsmaten.
Eftersom vi inte fått någon stor fisk var alternativen begränsade och tyvärr skulle det bli en repris på grönsaksröran med corned beef men den lilla snappern kastades först i hel i stekpannan och delades sedan i varsin del på mitten för att ätas som förrättssnack medan Kava hackade grönsaker. När det var dags för huvudrätten kände jag det röda trådiga burkköttet svälla i munnen och började sortera bort de största slamsorna på tallriken. Jag klarade det bara inte. För första gången på kajakturen tog jag inte heller mer mat och Kava började ursäkta sig så att det blev pinsamt och jag gjorde vad jag kunde för att få honom att upphöra med den saken. Det var, om någon, jag som skulle be om ursäkt, sa jag.
För första gången sedan min läsplatta nästan käkade upp Kavas solcellsladdare hade han lyckats ladda upp den på max och jag fick låna den en kort stund för att få upp batteriet på plattan tillräckligt till att kunna skriva en kort stund senare på kvällen i tältet. Förmodligen skulle jag kunna ladda upp den ordentligt under morgondagen på resorten så nu behövde jag mest batteri nog till att den skulle räcka över natten och detta fick vi till innan var och en gick hem till sitt i tälten.
<- Tillbaka
