Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

Cape Town Del 1/2
2007-10-15 (16:21)




Vad säger man när orden inte räcker till?

Vad säger man när orden inte räcker till? 2006 var på många sätt fantastiskt och det var med tämligen stora förväntningar man stövlade in i 2007. Men, saker blir sällan som man tror. Först fick någon oidentifierad jeppe för sig att förflytta min nya tjänst till den vänstra armhålan på andra sidan Engelska Kanalen och trots seriösa försök kunde jag aldrig uppbringa entusiasm över att bli deporterad till misär. Sedan var det någon annan lirare med himmelska kontakter som beslöt sig för konstant regn på min korta sommarsemester. Kräftgången fortsatte, MFF var ett sjunkande skepp och under hösten svek tom hälsan mig när jag slet som aldrig förr på dubbla jobb. Det gick liksom aldrig att få kontroll över detta förlorade år. Let''s just forget it.

Tur då att man bevisligen satt inne med ett positivt saldo på karmakontot. Varje gång jag slog huvudet i väggen fanns det vänner där som stöttade och muntrade upp (ni vet vilka ni är). Just det, vad säger man när orden inte räcker till? Kram kanske?

Den gemensamma nämnaren för de ljusa stunderna detta år har varit bortaplan. Kambodja/Laos, Almåsa, Båstad, Varberg, Norrköping, Göteborg. Kuliga platser, kuliga stunder - men hemmaplan... Usch! Det är när det känns som mest surt man måste ta tag i saker. Byta jobb, boka en resa - en förändring kommer inte alltid av sig själv. Ett av dessa initiativ tankte jag berätta mer om här. För drygt två veckor sedan uppstod en veckas lucka i kalendern och efter att ha flackat mellan Havanna, Cypern och Chicago på resesajterna shoppade jag sådär lagom spontant på mig en t/r-biljett till Kapstaden. Eftersom jag tvingats ställa in resan till NZ i januari pga nytt jobb fanns en uppsparad resekassa som likaväl kunde brännas. Varför inte Sydafrika?

11 Okt (tor)

Mellanlandning i Frankfurt. Det var här allting började för snart åtta år sedan men jag är inte här för att sluta cirkeln. Den gången hade jag råkat ramla in i ett arbetsplatspraktikprogram och under två månader agerade jag som bister tysk bankman på Svenska Handelsbanken i Frankfurt. För att vara effektiv och slippa maila 20 pers individuellt började jag skicka gruppmail med rapporter om livet som en marscherande tysk. Nu, ganska många år senare, har detta växt till rätt seriös verksamhet och man kan lägga på en nolla på antalet läsare och ändå hamna i underkant. Reglerna kan de flesta vid det här laget: 1) Inga reply-to-all 2) Frivillig läsning 3) Gärna feedback.

12 Okt (fre)

De tände lyset 03.30. Vi var en herrans massa meter över havet någonstans utanför Namibias kust och min enda tanke var "släck fort som fan". Den långa blonda spetsnästa tyskan i sätet bredvid visade sig vara inne i helt andra tankegångar och blev plötsligt väldigt talför. Efter att hon pratat oavbrutet med mig i 30 min försökte jag bli otrevlig genom att spela onödigt dryg men det visade sig bara få motsatt effekt och hon tryckte nästan visitkort, telefonnummer och Kapstadsrekommendationer ner i halsen på mig. Kvinnan sitter och stöter allvarligt på mig kl 04:00 på morgonen innan jag ens hunnit borsta tänderna! Jag lät den insikten sjunka in och försökte vända den till något positivt. Det kan finnas något att hämta i Tyskland. Hellre det än i Grimsby! Eller?

Jag har på senare år utvecklat en i det närmaste pervers relation till det här med byråkrati och hade extrema förväntningar på resmålet. Afrika sägs vimla av stolta människor som älskar att göra sitt jobb by the manual utan att låta en oväsentlig faktor som tidsåtgång spela in. På flygplatsen när jag skulle hämta ut min hyrbil (att vara utan bil som turist i Sydafrika är otänkbart) fick jag för första gången stifta bekantskap med lite afrikansk byråkrati. Trots att det bara fanns två personer i kön framför mig tog det kvinnan i luckan en dryg timme att skaka fram en kärra åt mr Alfredsson. Till synes jobbade hon konstant hela tiden med att prata i telefon, skriva på och skriva under formulär, faxa, kopiera, det är liksom bara det att ingenting blir producerat ändå!

Så över till det som jag vet att många läsare sett som höjdpunkten i den här utgåvan av reserapporteringen: Rickard i vänstertrafik! Jag är väl av den åsikten att om saker måste göras kan de likväl göras ordentligt. Att sätta sig på fel sida i bilen och köra på fel sida av vägen i en tremiljonersstad där man aldrig varit förut är väl trots allt rätt hardcore? Försökte plugga in kartan/vägbeskrivningen innan jag tryckte på gasen. Verkade som att jag skulle ligga rätt mycket till höger och mitt centrala boende som jag tidigare glatt mig åt kändes nu som en onödigt entusiastisk satsning. I snigelfart segade min Toyota Corolla (så heter de väl? - begriper inte det här med bilar som ni vet...) sig ut från parkeringsplatsen. Jag lyckas hålla till vänster den mesta delen av tiden och klarade av ett par svängar samt möten med andra fordon innan jag nådde motorvägen. Väl där får jag en liten blackout och befinner mig utan att jag riktigt vet vad som hänt på en avfartsväg tillbaka mot flygplatsen igen. Tar ett extra varv där inne (gott med träning!) och glider ut på motorvägen igen. Surfar rakt in i storstadens rusningstrafik men med tungan rätt i mun tar jag mig en bra bit in i staden innan jag inte hinner skifta fil i tid och hamnar på fel avfartsväg. Dags att köra på känsla mot resmålet och navigera med instinkt, att stanna och kolla på kartan är inget alternativ då det är trafikanter av alla de slag överallt. Det är helt uppenbart att jag befinner mig centralt, skyskrapor och sånt inpå bildörrarna. Provar en vänstersväng här och en högersväng där, en högersväng till (det här går ju fint!) och sen en till och sedan får jag syn på en skylt till linbanan upp till Taffelberget (Table Mountain). Varför inte Taffelberget tänker jag, hade visserligen tänkt vänta ett par dagar innan jag begav mig dit men det kunde ju faktiskt avklaras nu också!

Det är tidigt på morgonen när jag anländer till Taffelberget som dagens första turist. Slår till med ett klädombyte på parkeringsplatsen vilket får fart på de stolta parkeringsvakterna. Det är helt uppenbart att de inte är vana vid skandinaver i bara kallingarna på sin arbetsplats! Deras nervositet är uppfriskande och jag drar ut lite extra på skiftet från jeans till shorts.?

Shoppade en enkelbiljett med linbanan (fanns en tanke just då om att jag kanske skulle vandra ner de ca 1 000 meterna eftersom många turister verkade se detta som en liten highlight enligt ständiga följeslagaren Lonely Planet). Taffelberget är en av de stora turistatraktionerna, inte bara i Kapstaden utan faktiskt i hela Afrika. Detta med rätta. Utsikten är vidunderlig. Tog en gångled på 45 min där uppe på toppen och kom på mig själv med att fotografera flora och fauna, Alfredsson börjar onekligen bli gammal men vill gärna lägga en del av skulden på ett par amerikanska fotografer jag slog följe med som drog med sig undertecknad i sin extrema fotograferingsiver. Sedan satte jag mig ner på en bänk och njöt av det fina vädret, av utsikten och av mina två hårdinplastade trekantsmackor (this used to be a part of the British Empire...).

Kapstadsborna hävdar att det är något magiskt med detta berg. Jag är beredd att hålla med. Satt där och funderade på att allting var fantastiskt utom kvinnorna som vandrade förbi. Den där makten som huserar i berget måste ha hörsammat min önskan för plötsligt hör jag en klar norsk stämma och som på en gåsarad dyker det upp en hel turistgrupp med blonda norskor. Jag bara gapade, vi är bortskämda, vi nordbor!

Därefter slog tröttheten emot mig som en hammare. Lyckligtvis gick det att köpa en enkelbiljett nedåt även från toppen och väl nere fann jag efter en stunds kartstudier till min stora glädje att mitt boende ligger väldigt nära. Jag borde köra i vänstertrafik på ren feeling oftare! Checkade in på mitt Guesthouse och höll sedan låg profil under resten av dagen med undantag av en liten spatsertur ner till city för ett restaurangbesök samt shopping på en supermarket. Man har ju som Findusanställd blivit rätt yrkesskadad med åren så jag skyndade naturligtvis snabbt till frysdisken (inte särskilt stor och dominerad av McCain och Private Label). Hemmavid noterade jag förresten i förra veckan på mitt kära Hemköp att vi tappar space på färdigmaten till Dafgård - it''s a sign - knappt hinner jag avisera att jag lämnar innan imperiet faller samman...

13 Okt (lör)

Tidig uppstigning, frukost och sedan rätt ut i vänstertrafiken. Med hjälp av den vänliga personalen på mitt guesthouse hade jag lagt upp en heldags superrutt ner mot Godahoppsudden och tillbaka.

Första väsentliga stoppet var Boulders Bay - känt för den stora pingvinkolonin. Mitt resesällskap från fotbolls VM 2002 (Rickman) brukar ofta hävda att pingviner är världens fräckaste djur och jag är beredd att hålla med trots att de luktar väldigt illa. Knäppte en del häftiga bilder och tog någon videosnutt innan färden gick vidare.

Ju längre söderut man kommer på udden desto mer anmärkningsvärt blir landskapet. Strax före naturreservatet satte jag dock hjärtat i halsgropen då jag höll på att köra över två babianer (apor på vägen och vänstertrafik - detta är nästan lite för mkt) och efter detta tordes jag inte riktigt njuta lika mkt av utsikten utan fokuserade mer på vägen.

Väl framme parkerade jag bilen och vandrade upp till fyren Cape Point. Återigen - vad säger man när orden inte räcker till? Wow? Utsikten längs kustremsan, valar på avstånd ute i det eviga havet som härskar hela vägen ner till Antarktis, kalasväder med rosa panna som foljd. Motiga 2007 kändes väldigt avlägset just där. Från parkeringsplatsen fanns en väg till Godahoppsudden skyltad och man kan ju bara inte låta bli att ta den dryga halvtimmens vandring dit när man befinner sig så nära. En ruvande struts på en bits avstånd längs stigen men annars inga större djur, bara småödlor längs vägen.

Det kändes faktiskt rätt stort att bestiga det lilla berget och skåda över platsen vars historiska betydelse för sjöfarten inte ens en kan ifrågasattas av en akademiker (även om de gärna argumenterar kring vattnets betydelse för sjöfarten). Här möts Atlanten och Indiska Oceanen, väl här var Ostindiefararna "halvvägs till Asien" och i de här vattnen ligger skeppsvraken lika tätt som soldyrkarna på Ribban en vacker sommardag.

På återfärden mot Kapstaden stannade jag till i ett par kustbyar samt njöt av körningen genom den gamla vinregionen Constantia (jag sparar dock vingårdarna till lite senare på resan). Strax söder om Kapstaden stannade jag till på en spektakular kustbelägen rastplats och insöp lite afrikansk solnedgång.

Eftersom det var lördagskväll hade jag egentligen planerat att utforska utelivet i stan men när jag väl kom tillbaka till mitt Guesthouse var jag så trött att det inte fanns något annat alternativ än sömn.

En del till av den här reserapporteringen hade jag tänkt mig. Troligen kommer den ut på torsdag kväll och täcker då sön-tor. Sms fungerar och om ni har frågor hinner jag kanske besvara dem på mail, man vet dock aldrig säkert hur mkt online man kommer att vara. Tills dess - lev väl!

Rickard

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign