Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-06-22 (02:23)
Så utsövd som jag vaknade hade jag inte känt mig på evigheter och dessutom mådde ryggen utmärkt - en oplanerad natt på en resort hade med andra ord gjort mig gott. Inte blev tillståndet heller sämre av att Kava stekte upp ohyggliga mängder pannkakor till frukost vilket sedan tvingade mig till att ligga och jäsa i flera timmar i hängmattan. Man kan drabbas av värre öden!
Idyllen avbröts av ett märkligt och helt oförklarligt fräsande bubbel-läte ifrån vattnet bara några meter utanför strandkanten. Strax därefter såg jag Kavas polare komma springande med en stor harpun i händerna tätt följd av Kava som hade greppat ett långt spett. Jag tog rygg på dem ut på bryggan för att ta reda på vad som försiggick. Tydligen hade lätet skapats av ett stort stim trevallys som ofta passerade ön någon gång under förmiddagen men den här gången var vi för sent ute för att hinna få någon fisk.
Kajakturens avslutande festkväll skulle äga rum på ön Taunga som var mindre än en timmes paddling bort men eftersom Kava hävdade att det inte fanns något kul att göra där i övrigt hade vi bestämt att vi skulle dröja oss kvar på Euniki så länge som möjligt och därför kunde jag fortsätta ta det riktigt lugnt och valde att strosa iväg längs stranden så långt bort man kunde komma, bada samt att ligga ytterligare lite i hängmattan som mina tre tidsdödaraktiviteter fram till lunchen då jag i sista stund lyckades avstyra tonfisk på burk och istället bjöds på en potatis- och äggsallad.
En stund efter maten fyllde vi upp kajaken, tog farväl av Kavas polare och paddlade iväg. Vattnet var så stilla nu jämfört med för några dagar sedan och det var inte längre tal om vågor som slog över vår farkost. Vi rundade Taunga och lade till på den smala mitten av den långsträckta ön. Lägerplatsen var som vanligt väl skyddad för vinden men tyvärr inte lika optimal för tältande som de tidigare ställena där vi slagit läger eftersom gräset var högt och fyllt med en massa nedfallna grenar och stora stenar som man fick rensa bort bäst det gick. Detta upprörde naturligtvis all världens småkryp och min tältduk invaderades av små spindlar, tusenfotingar och myror som försökte ta sig in i tältet.
Precis som Kava sagt var omgivningen rätt tråkig och saken blev inte direkt bättre av att det var molnigt. Det fanns stränder på båda sidor om den smala landfåra på kanske tjugofem meter där vi slagit läger men dessa såg inte så inbjudande ut och dessutom kände jag mig ren efter en dusch precis innan vi lämnat resorten så jag upplevde av detta skäl ingen större lust att få tillbaka saltet på kroppen precis innan vi skulle på fest. Därför slappade jag bara i tältet med lite dagboksskrivande medan Kava promenerade bort till byn för att säkerställa att festförberedelserna var under kontroll. När han kom tillbaka bytte jag om och plockade med mig kameran samt en av fotoramarna med polarna som jag hade kommit ihåg att få med mig i kajaken för detta speciella tillfälle och så vandrade vi stilla genom skogen på den sumpiga stigen bort till byn.
Jag var lite besviken över att byfesten alldeles nyss förvandlats till att Kava och jag plötsligt själva skulle äta en festmåltid - så hade saken verkligen inte förespeglats under veckan som gått men jag försökte ändå att se på det hela positivt och redan när vi kom fram till byn fick jag annat att tänka på. Barnen lekte vid strandkanten, på bryggan och ute i havet och det var en sådan härlig sommarkvällskänsla med den där speciella magin som bara kan uppstå i skymningen. När det är lite knapert ekonomiskt gäller det att hitta smarta lösningar och som flythjälp för kidsen som inte kunde simma fungerade exempelvis två tomma vattendunkar alldeles utmärkt som simhjälpmedel.
Vår festmåltid hade dukats upp i ett mörkt rum inne i ett litet hus i byn. Alla rätterna var seafood och många av dem var tillverkade i en så kallad umu vilket är en underjordisk ugn. Min favorit var dock den råa fisken som serverades i ett kokosskal. I övrigt bjöds vi på ostron, bläckfisk, samt fisk i diverse olika bladpaket som tillbringat tid i umun. Mycket av maten smakade ganska olikt allt jag någonsin provat på förut och en del var på gränsen till vidrigt medan annat var riktigt gott. Helt klart en spännande smakresa!
Proppmätta bjöds vi sedan in att ta del av männens kava-stund. Denna dryck är det traditionella substitutet till alkohol på Tonga och de enda två ingredienserna är torkad kava som blandats ut med vatten. Slutprodukten är en gulaktig dryck som alltså inte innehåller någon alkohol men däremot sägs ha en effekt av välmående och viss berusning samtidigt som den gör konsumenten sömnig. Traditionen bjuder att alla byns män samlas varje kväll för att dricka och umgås och hela ceremonin påminner mycket om den bushbeer-kultur som jag och Matilda utforskade på ön Atiu på Cooköarna.
Byn vi besökte hade ett femtiotal invånare fördelade på ca tio familjer och i byggnaden som fungerade som ett slags allmänning fanns kvällens kava upphälld och redo i två stora plasthinkar. Innan jag slog mig ner överräckte jag bilden på mig och polarna till byäldsten som tog saken mycket allvarligt och han blickade flera gånger oroligt mot väggen där han tänkte fästa upp fotot eftersom den var fylld med dokumentation och tavlor som berörde byinformation och utvecklingsplaner. Till sist tog min guide tag i saken och fäste fotot högt upp nära taket på en lös spik. Byäldsten försäkrade att kortet skulle hänga kvar ifall någon av mina vänner kom för att inspektera och jag antydde att det kunde ske mycket snart utan att vara helt precis med tidsangivelserna.
Seden på Tonga är precis som i Sverige att man tar av sig skorna inomhus. Därefter sitter man på golvet i en cirkel i skräddarställning vilket inte tillhör min osmidiga kropps specialiteter. Lyckligtvis tillhandahölls jag själva sitsen ifrån en plaststolsrad i en vänthall vilket gav mig visst stöd och faktiskt fuskade även några av byborna med samma sitthjälp. Kavan hälls upp med slev i en urgröpt kokosnöt och sedan halsar man hela innehållet som jag upplevde som strävt mot tungan och rätt smaklöst - ungefär som om man blandat mjöl med vatten liksom.
Det var rätt få av byborna som pratade engelska så jag var inte särskilt med i samtalet men det var ändå intressant att iaktta dem där de satt och rökte som borstbindare och skvallrade om allt möjligt, samt ungefär var tionde minut tog sig en halv kokosnöt kava. Jag var med på nästan alla omgångar eftersom jag aldrig kände av någon berusning. Av experter på området hade jag fått rådet att som nybörjare aldrig vara med på mer än tio rundor så bara för att vara obstinat såg jag till att det blev elva innan jag meddelade Kava att jag kände för att dra mig tillbaka till tälten.
Vi tackade för oss och nog hade jag trott att jag skulle känna av någon form av berusning under promenaden tillbaka till vår tältplats alternativt en onaturlig trötthet men så var inte fallet och jag hade faktiskt svårare än vanligt att somna i tältet denna allra sista campingkväll ute i Vava''us övärld. Trots många fina äventyr såg jag fram emot att komma tillbaka till Neiafu och sova i en riktig säng samt återuppta kontakten med omvärlden. Det kändes som att jag var rätt mätt på den här kajakturen nu och kvällen hade blivit till en alldeles lagom final.
<- Tillbaka
