Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-06-23 (05:16)
Det var nästan så det gick att höra hur Matilda suckade ljudligt på andra sidan jordklotet när jag skrev att vi fick vänta med att köra Skype tills solen hade gått upp eftersom jag inte vågade väcka hotellets nattvakt som låg och snarkade ljudligt i receptionen. Själv hade jag vaknat utsövd och uppspelt över att vi skulle kunna köra ett ordentligt samtal för första gången på en dryg vecka och det fanns massor att gå igenom om bara snarkningarna kunde tystna någon gång.
Snarkningarna upphörde mycket riktigt strax efter att solen gått upp och jag fick tillochmed den tidigare snarkande vakten att koka kaffe åt mig under tiden som samtalet pågick. När vi var färdiga passade jag även på att ringa upp mina föräldrar efter att ha packat och burit undan väskorna ifrån rummet. Personalen hade nämligen försäkrat mig att jag fick lov att stanna kvar och gratissurfa en stund och det gäller ju att passa på när man har en bra uppkoppling i ett land som Tonga för man vet verkligen inte när nästa tillfälle ges.
Under tiden nära och kära sov hemmavid kunde jag ta mig an det flygpussel jag behöver lägga i Söderhavet för att ta mig så ekonomiskt som möjligt till önskade destinationer. Det visade sig att Our Airline, vilket är det i det närmaste okända flygbolaget som tar sig an flygningar till Nauru, hade ändrat om i sitt program under tiden som jag varit ute och paddlat kajak så skulle jag ta mig dit ifrån Kiribati behövde jag matcha rätt med ett flyg som bara går en gång varannan vecka samt styra om en boendebokning som jag efter många om och men fått till på Nauru. Ständigt detta pusslande! Dessutom hade en vild tanke väckts om att även ta mig till öriket Tuvalu men efter att Our Airline ändrat i sina flygtider blev allt liksom snett och det tycktes omöjligt att lösa pusslet på ett ekonomiskt vis.
När jag gav upp vid lunchtid på grund av hunger hade jag ännu inte fått till en ekonomiskt hållbar lösning men hade åtminstone fått helt klart för mig vad som gällde med Nauru. Det enda sättet att komma dit var med ett flyg ifrån Kiribati den 14 juli och det enda alternativen för att komma därifrån var antingen att flyga till Fiji den 20 juli eller till Marshallöarna den 21 juli. Historiskt sett hade det gått ett flyg ifrån Marshallöarna till Tuvalu vilket hade varit synnerligen optimalt men nu verkade det nedlagt och kunde jag bara få den saken konfirmerad var jag redo att boka flygen Kiribati-Nauru samt Nauru-Fiji.
Sen var det ju den här saken med tak över huvudet också. Det fanns inte på världskartan att jag skulle ha råd att bo kvar på Hilltop Hotel så med väskor både fram och bak på kroppen tog jag mig ut i hettan och började spana. Jag hade sedan tidigare identifierat ett backpackerställe som fick gälla som huvudmålet i boendesökandet men det visade sig att det var stängt för renovering och inte skulle öppna förrän nästa tisdag. Istället tipsade kvinnan där om ett hotellkomplex längre bort längs gatan med ett konstigt namn som hon kallade för Pua Hotel eller något i den stilen som skulle ha prisvärda budgetboenden. Jag gick och gick i riktningen hon pekat utan att hitta rätt och svetten började rinna i pannan och över min rygg.
Efter en evighet kom jag fram till en gräsplan där en lokal rugbymatch spelades inför en stor publik och utanför grindarna kunde jag börja fråga folk om hjälp. Namnet på hotellet tycktes obekant för de flesta men till sist var det en herre som kunde förklara vägen på ett ungefär för en annan som lovat mig skjuts i sin skrangliga bil. När han skulle slå igen sin främre bildörr vars ruta på passagerarsidan på något vis stöttades upp av en trädgren gick hela rutan i totalt kras och det var verkligen tur att jag satt baktill i detta ruckel till bil så att jag inte skadades av glassplittret.
Mannen körde tillbaka mig längs vägen jag kommit ifrån och jag släpptes av vid välbekanta The Aquarium där jag ätit pizza föregående kväll med en vag kommentar om att hotellet skulle ligga här någonstans. Jag tackade för hjälpen. Restaurangen var inte öppen och något hotell syntes inte till men på ett kontor för segelbåtsuthyrning fick jag hjälp med en ny vägbeskrivning och till sist hittade jag det överraskande stora hotellkomplexet som låg undanskymt i en nedförsbacke mot vattnet. Namnet var outtalbart eftersom stället döpts till Puataukanave International Hotel och känslan var att stället inte alls var särskilt internationellt utan snarare byggt av myndigheterna för bidragspengar utan eftertanke. Det kändes som att hamna på ett jättelikt boende i gamla öst eller i Nordkorea där allting var helt öde och liksom rätt men ändå helt fel. Det vimlade exempelvis av personal men några gäster syntes inte till och det tog mer än en timme att checka in eftersom diverse formulär skulle fyllas i och en manager hade gett sig iväg till rugbymatchen (som jag kommit förbi) med min rumsnyckel.
Under tiden jag väntade på nyckeln åt jag en kombinerad frukost/lunch i komplexets egna restaurang som kallades The Lobster House. Jag räknade till en personalstyrka på åtta personer och jag räknade gästerna till en - jag själv! Återigen så märkligt. Priset för ett enkelrum i en undanskymd byggnad var dock detsamma som jag skulle fått betala för en säng i sovsal på backpackerboendet och det fanns också tillgång till ett enklare kök så jag klagade inte på något vis. De enda andra gästerna som syntes till var ett syskonpar ifrån Taiwan vilket gladde mig för man vet att man har hittat det billigaste alternativet på orten när de unga asiaterna bor på samma ställe. Trots deras svaga engelska är de nämligen alltid mästerliga på att snoka sig fram till budgetboendena med hjälp av välskrivna guideböcker.
Med dagens enda huvuduppgift avklarad i form av att söka upp ett tak över huvudet tog jag en dusch följt av en tupplur och stövlade sedan iväg för att köpa mat till morgondagen eftersom allting skulle vara stängt på söndagen. Efter detta småpratade jag med asiaterna som hade samma preliminära plan som jag vilket var att ta sig med färjan som borde gå i början av nästa vecka till ögruppen Ha''apai. Ingen hade naturligtvis kunnat ge dem några säkra besked om avgångsdatum - säkerligen beroende på att ingen riktigt visste men det allmänna rådet var att fråga sig omkring nere i hamnen på måndagen då färjan tidigast skulle kunna tänkas gå. De flesta trodde dock att det var tisdagen som gällde och det var också till den dagen jag betalt för boendet så det passade mig alldeles utmärkt.
I kvällsmörkret letade jag mig sedan ner till The Aquarium som jag visste hade ett skakigt wifi som man fick nyttja om man köpte något och över en öl avrapporterades senaste nytt om mina planer till Matilda hemma i Sverige. Smart nog hade jag fått med mig pannlampan som jag sedan kunde lysa mig tillbaka med i mörkret utan att bli överkörd längs vägen. Det var fortfarande tolv dagar tills jag skulle flyga ut ur landet ifrån Tongatapu och jag kände ingen större stress att få ordning på min resrutt ännu utan saker fick helt enkelt ta den tid de tog och just nu verkade jag bli sittande i hjärtat av mytomspunna Bay of Refuge på ett märkligt hotellkomplex i några dagar. Man kan ha det värre!
<- Tillbaka
