Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

15 Juni
2014-06-24 (07:51)

Nu när kajakturen var överstökad behövde jag så snabbt som möjligt få fart på löpträningen igen och på otursdagen när jag hade blivit bestulen hade jag mitt bland allt annat elände upptäckt att mobiltelefonen lagt av för gott. Nu var jag med andra ord utan fungerande klocka att ta med på löprundorna om jag inte kunde skaka liv igen i min gamla pulsklocka som jag inte hade använt sedan i USA. Under gårdagen hade jag gjort ett allvarligt försök att ladda upp denna egensinniga elektronikpryl som helt oväntat hade vaknat till liv efter att ha utsatts för ström i en timme och börjat ladda upp sig på riktigt. Jag tog med mig den ut på en morgonpromenad nyfiken på om den kunde hitta satelliter här på Tonga och för att fördriva tiden plockade jag även med mig läsplattan för att med lite tur kunna hitta ett öppet nät jag skulle kunna låna senare under dagen för att posta min dagbok. Eftersom det var söndag och allting var stängt förväntade jag mig ingen större framgång med den saken men det kunde ju vara värt att testa.

Efter ungefär tjugo minuters promenad, då klockan redan vid två tillfällen hade ställt frågan om jag förflyttat mig några hundra kilometer sedan den sist var i bruk, vaknade den helt oväntat till liv på riktigt! Jag testade den en stund och den egensinniga manicken verkade faktiskt ha fått kontakt med satelliterna och därefter följde nästa positiva överraskning när jag frågade kvinnan som driver caféet Tropicana om hon visste något ställe där jag skulle kunna komma åt wifi på en söndag? Vi håller öppet idag till strax efter lunch, svarade hon! Inte för att jag begriper hur det är möjligt för egentligen är det ju olagligt men uppenbarligen tar polisen inte lika hårt på saken här som på Tongatapu.

Således fann jag mig strax sittandes med en god kopp kaffe framför nätet igen. Jag kände mig rejält i stöten och såg till att boka flygen till och från Nauru eftersom jag hade fått en bekräftelse på att min boendereservation gick att flytta och ett nytt bokningsintyg hade utlovats (vilket krävs för visum). Dessutom tyckte jag mig vara en lösning på spåret beträffande flyget till Tuvalu (som jag nu med säkerhet visste inte gick att ta sig till via Marshallöarna). Genom att först åka lokalbuss på Fiji skulle jag kunna undkomma flygplatsövernattningar, få en billigare flygbiljett och dessutom sedan kunna flyga billigare vidare till Vanuatu men eftersom det fortfarande rörde sig om väldigt mycket pengar ville jag inte gå till beslut för snabbt utan först skulle jag behöva vänta in min senaste kreditkortsräkning så jag visste säkert vad jag hade kvar att röra mig med.

Söndagen var i huvudsak vigd åt stilla dagboksförfattande. Visserligen hade jag lyckats leverera enligt plan på kajakturen där jag faktiskt hade fått ihop sex inlägg vilket var ett mer än målet men det innebar ändå att jag hade halkat efter med ett par dagar som jag gärna önskade ta igen. Glider man förbi en gräns på någonstans över två veckor har jag märkt att det är svårare att minnas detaljer förutom under mycket speciella dagar och dessutom tror jag läsvärdet tappas bort i viss mån om inläggen är alltför inaktuella. Målet var att i första hand arbeta mig ner mot tio dagars eftersläpning igen och skulle jag kunna komma ännu närmare i tiden vore garanterat ingen lyckligare än jag. I skuggan under stort träd hittade jag en perfekt och inspirerande skrivplats med utsikt över de ankrade yachterna i Bay of Refuge och arbetade på flitigt ett tag tills hungern började trycka på en bit in på eftermiddagen.

Förutsättningarna i köket var en aning speciella eftersom det inte fanns några köksredskap att tillgå utöver ett par kastruller samt bestick och tallrikar för att äta med och på. Med andra ord var man nödgad att hålla matlagningen så enkel som möjligt eftersom jag inte ens hade tillgång till en kökskniv. Den självklara lösningen för en backpacker i en situation som denna tycks alltid vara pasta med pastasås. Just här blev dock den saken ännu mer komplicerad eftersom butiksutbudet är så begränsat att pastasås inte finns att tillgå utan en sådan måste man tillaga själv från grunden. Lite utav hönan och ägget alltså eftersom redskapen saknades. Jag fann mig själv äta pasta med ren tomatsås efter att restaurangen på hotellkomplexet öppnat konservburken. Det var smak- och fantasilöst men jag blev åtminstone mätt.

När den kulinariska chocken lagt sig snörade jag på löparskorna med avsikten att utöka distansen jämfört med tidigare rundor och begav mig iväg i riktning mot och förbi The Aquarium, rugbyplanen och kajakföretagets Adventure Center. Längs vägen betade jag av några riktigt mastiga backar och började sedan komma till små byar långt bortom turiststråken där gatorna i huvudsak trafikerades av grisar och höns. Det närmade sig skymningen vilket innebar att många befann sig utomhus och alla barn ropade upphetsat och skrattade när den flåsande svensken passerade förbi. Ibland kändes det faktiskt som att varken barn eller vuxna någonsin sett en joggare förut men stämningen var god och all positiv uppmärksamhet gav mig extra krafter.

Vid vändpunkten hade solen hunnit gå ner och under hela tillbakavägen var jag orolig för hur mörkt det skulle hinna bli innan jag kom tillbaka men det var inte förrän under de två allra sista kilometerna jag behövde vara extra försiktig vid vägkanten för att jag syntes så dåligt. Totalt fick jag ihop tolv kilometers löpning på den blygsamma tiden 1:14 men det fanns ett par långa och väldigt branta backar på rundan där man verkligen stod alldeles stilla som bromsade upp farten rejält. Bortser man från dessa bergsbestigningar höll jag en lagom träningsfart sett till nuvarande form.

Samlingsrummet intill köket hade fyllts upp med nya människor när jag kom tillbaka efter löprundan. Det tycks nästan som att olika, men väldigt trevliga, brittiska par förföljer mig på Tonga och Adam och Anna som nu hade flyttat in i min korridor var inget undantag. De var precis som jag ute på en riktig långresa och hade anlänt samma dag till Tonga efter att ha seglat tillsammans med en skäggig och väldigt tjock sjöbuse från Nya Zeeland som de mött under sina veckor där. Sjöbusen var också på plats och skämtade hela tiden friskt om att det var britterna som haft sönder hans motor så att han nu satt fast här på Vava''u på obestämd tid.

Adam och Anna hade liksom jag hört reklam för ett ställe döpt till Taste of Tonga på den öppna "Channel 26" som alla yachties och affärsverksamheter riktade mot dessa i Neiafu använder sig av för att kommunicera med varandra. Taste of Tonga frestade i reklamen med provsmakning av deras unika kokosnötsost om man kom ut och besökte dem och gjorde en kortare guidad tur och vi bestämde oss för att dela en taxi dit nästa morgon.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign