Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

18 Juni
2014-06-27 (06:29)

På Tropicana skrattade servitrisen när jag dök upp eftersom jag hela tiden sagt att jag skulle ta färjan föregående kväll. Sedan hällde hon upp en kopp svart kaffe till mig utan att fråga - då vet man med säkerhet att man hängt kvar för länge på samma ställe. Gick allt som det skulle borde jag dock lyckas vara långt borta från denna plats nästa morgon men så mycket hade jag hunnit lära mig om Tonga som att man aldrig någonsin kan ta en tidsuppgift för given.

För andra dagen i rad checkade jag sedan ut ifrån det märkliga hotellkomplexet som på så många vis är typiskt för Tonga eftersom det under en tänkt perfekt fasad spricker lite varstans utan att någon skulle drömma om att göra en extra arbetsinsats för att rätta till dessa små brister. Dörrhandtaget i mitt rum var exempelvis felmonterat så att man fick vrida på fel håll för att öppna och i den ena av de två duscharna (inte båda) var det kallvattenkranen som skulle slås på om man ville ha varmvatten. Just den här typen av småsaker precis överallt gör det till en ständig underhållning och en konstant utmaning att ta sig runt i det på ytan så enkla Söderhavskungadömet. Så fort man släpper koncentrationen eller inte ställer rätt frågor sitter man nämligen fast någonstans utan ett veta när man kan komma vidare.

Oddsen på att jag skulle få ut den där polisrapporten var skyhöga och vare sig den eller kommissarien syntes till när jag gjorde ett första förmiddagsförsök. Jag blev istället ombedd att komma tillbaka om en timme och satte mig på Bellavista för att käka pannkakor och nöjessurfa en stund. När timmen var över fick jag ett nytt negativt besked hos polisen som meddelade att kommissarien skulle vara tillbaka om fyra, kanske fem timmar. Jag provade ett nytt tonläge, sa att jag var upprörd och att det var bråttom. Det var ett sista desperat försök för att ro i hamn ett omöjligt sidoprojekt och senare under eftermiddagen skulle jag få se om jag hade lyckats med föreställningen.

Dagen var att betrakta som en bonusdag och för att slå ihjäl eftermiddagen bestämde jag mig för att försöka få till det omfattande fotoalbumet för Cooköarna. Det enda någorlunda pålitliga Internetcaféet i Neiafu är Tropicana men även där är datorerna långsamma och uppkopplingen ska man bara inte prata om. Enbart att exportera mina drygt 500 bilder från kameran och läsplattan till datorn tog långt över en timme. Sen skulle jag välja ut de ögonblick som bäst illustrerade sex alldeles fantastiska veckor vilket blev 140 bilder och därefter väntade uppladdning och kommentarsskrivning. Hela projektet tog smått osannolika 5,5 timmar och själva uppladdningen till Facebook pågick i evigheter. Länge såg det ut som att uppläsningen inte skulle hinna gå färdigt innan caféet stängde men när jag under sista halvtimmen var den enda kvarvarande kunden gick det mycket snabbare och jag fixade butiksstängningstiden med mindre än fem minuters marginal.

Ännu en triumf följde. Jag trodde inte mina ögon när ett brunt kuvert med mitt namn överräcktes till mig på polisstationen och jag bad receptionisten att hälsa till kommissarien och tacka. Det gick nästan för bra nu och kanske blev jag lite övermodig som beställde in en currykyckling på hotellkomplexets restaurang till kvällsmat. Jag borde lärt mig att inte chansa på kyckling i en restaurang med få gäster samma kväll som jag ska åka en nattfärja men var väl rusig av alla dagens framgångar?

Just som jag satt och svalde de sista kycklingbitarna med läcker utsikt över Bay of Refuge upptäckte jag att färjan ju redan låg inne, två timmar innan den borde vara på plats! Hade den legat där länge? Jag visste inte säkert och tyckte det var märkligt att jag inte hört båttutan men fick en väldig fart att betala för mig och skynda ner till hamnen med mina väskor. På vägen dit mötte jag kvinnan som driver poolbaren på hotellkomplexet och ser ut som en exakt kopia av Julie Walters som spelar Rosie - en av mamman Donnas (Meryl Streeps) väninnor - i filmen Mamma Mia. Hon konstaterade lite sorgset att Neiafu skulle bli en profil fattigare utan mig (jag tycktes alltid springa på henne vart jag än gick) och önskade en trevlig resa.

Det visade sig att båten just lagt till och lastades av för fullt. Visserligen var den tidigare ankommen än planerat men nere i hamnen försäkrade man mig att tidigare utsatt avgångstid gällde och jag stod och njöt av underhållningen i skymningen en bra stund då allt ifrån en levande jätteoxe till monstruöst stora timmerstockar forslades ut ifrån fraktfartygets innandömen. Båten såg klart sjöduglig ut ändå. Inombords hade jag varit lite orolig för den saken med tanke på jättekatastrofen 2009 då MV Princess Ashika sjönk längs rutten mellan Nuku''alofa och Vava''u och 74 personer miste livet. Sedan dess skall såväl rutiner som båtar dock ha blivit avsevärt bättre och dessutom såg det ut att bli bra väder till sjöss. Jag kunde alltså släppa denna lilla oro.

När fartyget tömts började jag höra mig för om var man kunde köpa biljetter. En kvick liten grabb ledde mig till en kvinna som satt på en tunna i folkmassan och skrev ut biljetter för hand vid ett provisoriskt bord tillverkat av tomma trälådor. Det kändes verkligen härligt att äntligen bli ägare till en biljett och dessutom ha en exakt avgångstid att förhålla mig till även om jag skulle få vänta i nästan tre timmar till. Den lilla grabben började bli påträngande och följde varje steg jag tog men jag blev inte klok på om han var ute efter att tjäna pengar eller bara var nyfiken. Jag hade inga småsedlar att skänka och började ignorera honom när han gick igång med att hänfört stämma upp i visor om Kristus och Vår Herre. Har jag inte hittat min väg till frälsningen tidigare kändes inte heller det här som rätt tillfälle.

För att trötta ut lillkillen och vila slog jag mig ner på timmerstockarna men kände strax hur magen började göra uppror. Det är verkligen inte vad man vill känna inför en nattfärja på Tonga vars båtar är ökända för usla toaletter - vissa går så långt att de hävdar att de är de värsta på planeten men det tror jag inte riktigt på. Osäker på var jag skulle kunna hitta en tillförlitlig toalett i närheten promenerade jag hela vägen tillbaka till Puataukanave International Hotel och smög in på komplexet bakvägen utan att någon såg mig.

På vägen tillbaka till hamnen, lastad med all min packning, sprang jag självklart på Rosie-kopian igen som satt och sörplade drinkar på Bounty Bars uteservering. Är du säker på att du kommer iväg, skrålade hon och jag skrattade, lättad över att ha hittat en lösning på mitt akut påkomna problem. Framme igen vid timmerstockarna på kajen var det mycket färre människor i rörelse och den efterhängsna lillgrabben syntes skönt nog inte till. Det var fortfarande en timme tills jag skulle få gå ombord så jag satte mig i godan ro och författade på ett dagboksinlägg. Tillfällen som detta är de optimala författarstunderna eftersom de dödar tid med sanslös effektivitet.

Magen hade dock inte lagt sig till ro ännu och snart var paniken där igen. Den här gången frågade jag biljettkassörskan om det fanns en toalett i närheten och hon berättade då att de nyss låst upp en i hamnen. Jag förväntade mig något superofräscht och fick hotellstandard! Värsta positiva överraskningen! Nu gällde det bara att magen skulle hålla ihop resten av natten för fler positiva toalettöverraskningar likt denna var inte att vänta.

Lagom tills dess att jag var klar släpptes folk ombord. Några andra turister syntes inte till och knappt några lokalbor heller. Alla har tjatat om överfulla och lortiga båtar och jag hade förväntat mig en mycket obekväm plats på däck samt minimalt med sömn. Uppenbarligen är dock denna fraktbåt så okänd att inte ens lokalborna bokar in sig på den för vi var på sin höjd ett femtiotal passagerare och jag fick ett helt tremanna-säte i en tyst sal alldeles för mig själv. I en krokig position med ena armen omslingrad om min ryggsäck där värdesakerna fanns gav jag mig på att försöka sova. Det borde gå. Positionen jag sov i på seglingen var minst lika obekväm.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign