Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

19 Juni
2014-06-28 (11:21)

Det sägs att ett av de verkligt stora äventyren i Söderhavet är att ta en fraktbåt till destinationer långt bortom de ordinarie turiststråken. Att sova ute på däck mitt ute i den mörka kalla oceanen under den perfekta stjärnhimmeln, dela historier med polynesiska medresenärer och besättningsmän samt lägga till vid idylliska paradisöar som bara får enstaka besök per månad ifrån den stora världen utanför. Jag kan medge att beskrivningen både kittlar och lockar och från början var min plan också att försöka lyckas hitta en sådan fraktbåtsrutt. Huvudplanen var de norra Cooköarna och reservplanen var något med utgångspunkt ifrån Samoa men istället kom jag att hamna på Tonga och färjan jag nu befann mig på var det närmaste drömmen om friheten på en fraktbåt jag skulle kunna tänkas komma på den här resan.

Men när jag nu faktiskt hade hittat ett säte ombord som man nästan kunde sträcka ut sig på (bara man blundade för det faktum att otaliga mängder personer lär ha kräkts på det genom åren eftersom Tongaborna enligt ögonvittnen blir osedvanligt sjösjuka) fanns det ingen anledning att befinna sig i den kalla vinden ute på däck. Därmed dog såklart lite av den romantiska föreställningen. Dessutom var det här bara ett mellanting av frakt- och passagerarfartyg och resan tog inte flera dagar utan endast en natt. Ändå känner jag att jag gjort det, att jag faktiskt åkt fraktbåt i Söderhavet, något som få dödliga någonsin får uppleva och några andra turister var det då inte tal om.

Det var heller aldrig tal om någon djupsömn men då och då lyckades jag slumra till. Exakt när båten skulle komma fram till Ha''apai hade jag inte den blekaste aning om men eftersom inga andra stopp skulle göras innan det var dags att hoppa av förstod jag att det var dags då färjan började bromsa in och motordånet avtog. Klockan var strax efter fem på morgonen och det var alldeles kolsvart ute. Jag log en sista gång åt alla de asiatiska skyltarna som ingen brytt sig om att montera ner sedan båten skänktes av Kina efter färjekatastrofen, skickade upp väskan på ryggen och ställde mig i den korta kön för att kliva av båten.

På kajen hann jag få några snabba ord med en fransman och en britt som gav ett par tips innan de klev ombord för transport till Nuku''alofa. De rekommenderade att jag skulle ta mig till Mariner''s Café precis som jag läst i guideböckerna. Problemet var bara att det var 4,5 h tills dess att stället skulle öppna och det var alldeles mörkt. Jag provade ändå att stega i riktning mot det håll där jag förmodade att samhället låg. Vid en traditionell kinesshop (avlång murad kiosk med ett galler mellan kunden och expediten) lyste två små lampor under ett kort sluttande tak där man kunde ta skydd för det lätta regnet. Det fick bli min bas för de närmaste timmarna och jag satte mig ner på marken och skrev dagbok i väntan på att solen skulle gå upp så att jag kunde orientera mig.

I början av januari i år slog den tropiska orkanen Ian till och demolerade hela ögruppen Ha''apai fullständigt. Tonga stod handfallet men fick viss internationell katastrofhjälp. Under min tid i landet har buden växlat huruvida det är någon mening eller inte med att åka hit men de som de facto varit här under den senaste månaden har kunnat försäkra mig att det går att få tak över huvudet och att lokalborna kommer visa en oerhörd uppskattning över att man faktiskt gjort sig omaket att komma hit trots att förhållandena inte är optimala.

När dagsljuset nu började ge sig tillkänna var det möjligt att göra korta rekognisceringsturer och ändå ha packningen under uppsikt. Det var en deprimerande syn som mötte mig. Mer än varannat hus var fullständigt förstört och i många trädgårdar stod tält uppställda där familjerna fortfarande tycktes bo ett drygt halvår efter att deras liv bokstavligen blåst i spillror. Ofta fanns bara husgrunderna kvar och det tycktes vara mer regel än undantag att något reparationsarbete ännu inte hade inletts. En man kom förbi på cykel och jag frågade honom om vägen till Mariner''s Café som visade sig ligga precis runt hörnet.

För att få lite miljöombyte förflyttade jag mig dit med all min packning och tog plats vid ett av borden på uteserveringen. Den enda restaurangen i hela ögruppen Ha''apai var ett enkelt ställe med menyn skriven på griffeltavlor som var fästa på husväggen. I taket över uteserveringen hängde flaggor som gav vibbar av en yachtclub och det är väl också vad restaurangen fungerat som historiskt. Kanske en timme senare blev en tjej som presenterade sig som Nathalie avsläppt på stället. Hon hade anlänt med flyget ifrån Tongatapu samma morgon och saknade likt jag bokningar så vi bestämde oss för att forska fram vad som gällde tillsammans.

Det allmänna rådet från guideböcker och resenärer att bege sig till Mariner''s Café för att lägga en plan för Ha''apai visade sig vara överskattat. När den polskättade ägarinnan dök upp visade hon sig vara allt annat än särskilt trevlig, snarare överlägsen och ointresserad. Därför bestämde vi oss för att inte ta hjälp av henne för att hitta ett boende. Detta tycktes ta kvinnan med överraskning. Vi hade dock en rek att gå på - killarna jag mött vid kajen på morgonen visade sig vara bekanta till Nathalie som litade blint på vad de sagt till mig och de hade gett mig namnet på öns billigaste Guesthouse (med det inte helt okomplicerade namnet Fonongava''inga) som skulle hålla tillräckligt god standard. Vi försökte fråga oss fram till detta ställe och samtidigt hitta till ett enklare turistcenter som skulle finnas längs vägen enligt en gammal föråldrad karta.

Orkanen hade blåst omkull den gamla turistbyrån som nu påstods ha flyttat in i nya lokaler men när vi hittade till den nya lokalen var den inte bemannad. Istället letade vi oss fram till Fonongava''inga Guesthouse som man omöjligen skulle kunna hitta om inte man inte visste precis vad man letade efter. Det var jag som såg den sönderslitna skylten vid vägkanten. På översta raden kunde man läsa "Fon" och på den undre "Gu", resten av trästycket hade vinden tagit. In via hjulspår i leran mellan husen tvingades man kryssa sig fram bland skällande hundar, stirriga tuppar och räddhågsna grisar. En varm och mycket trevlig kvinna mötte upp oss i dörren och jag började koka inombords när den spetsnästa fransyskan, som jag redan hade börjat irritera mig på, satte igång och prutade på rumspriset. Det kändes direkt ohyfsat här, mitt i ett katastrofområde, när jag visste att den tjugolapp per natt fransyskan förhandlade bort på ett pris som redan var skamligt lågt skulle ha gått rakt ner i fickan hos en lokal familj som verkligen behövde pengarna.

Ett rent och prydligt, om än enkelt, singelrum med fläkt för långt under hundralappen är ett bra pris i Söderhavet och jag bestämde mig på studs för att boka två nätter när jag hörde att fransyskan bara bokade en natt. Ju förr jag kunde bli av med henne desto skönare, resonerade jag. Därefter slog vi följe för att göra ett nytt försök på turistbyrån och sedan ställa frågor om färjan nere i hamnen.

På turistbyrån stod dörren på vid gavel och vi välkomnades av en välvuxen man som hade en stationär telefon på ett skrivbord i ett rum som annars saknade inredning. Det fanns inte ett spår av en broschyr, ett anslag eller en affisch - orkanen tog allt försvarade mannen sig. Jag hade samma plan som Nathalie vilken bestod i att ta mig till den hyllade ön Uoleva med kilometerlånga perfekta stränder och enkelt boende men ryggade tillbaka lite när jag hörde prislappen för den korta båtfärden. Dessutom såg jag min chans här att bli av med fransyskan. Hon hade nämligen kommit på att hon skulle behöva åka ut till ön redan samma dag (torsdag) om hon skulle hinna komma tillbaka till söndagens kyrkobesök så jag byggde snabbt en story som gick ut på att det passade mig mycket bättre att åka ut dit på lördagen (då hon händelsevis planerade åka tillbaka) och tillbaka på måndagen för att antingen ta ett flyg eller en färja på tisdagen och sedan ha en buffertdag innan jag flög till Fiji.

Innan fransyskan bokade ville hon dock ner till hamnen och dit hade jag också ärenden. På vägen dit skulle frukt- och grönsaksmarknaden ligga enligt kartan Nathalie hade och när jag förklarade för henne att marknaden nog var den ensamma kvinnan som stod och sålde bananer under ett tak ville hon först inte tro mig men det visade sig att jag hade rätt. Årets skörd hade helt enkelt förstörts i orkanen. I hamnen fanns inte en levande själ men vid en kinesshop en bit bort försäkrade en man att ingen båt skulle komma förrän på onsdag kväll om en knapp vecka. Det var inget bra besked för mig som skulle lämna landet på torsdagsförmiddagen och nu skulle vara tvungen att ta ett dyrt flyg till Tongatapu.

Här blev jag äntligen av med fransyskan som gick tillbaka till turistbyrån för att boka och sedan skulle handla matvaror till den nästan obebodda ön för att därefter försöka byta sin natt på Fonongava''inga till ett senare tillfälle. Min ursäkt var att jag behövde kika på flygbiljetter på nätet för att vara säker på att komma ifrån ön i tid. Därför hamnade jag på Mariner''s igen och uppdaterade mig på det senaste ifrån Fotbolls VM samt hälsade till Matilda att jag hade hittat ett nätverk och att vi skulle kunna höras samma kväll när hon hade vaknat.

Den begränsade nattsömnen slog tillbaka mot mig på eftermiddagen. Det är ofta priset man får betala när man i sann backpackeranda sparar in på en natts logi och samtidigt försöker vara effektiv genom att förflytta sig. Jag sov i nästan två timmar efter en efterlängtad dusch och tog sedan sikte på Mariner''s igen för att äta kvällsmat.

På vägen uppför de två stegen på stentrappan till uteserveringen hörde jag en välbekant röst ropa "Finns det svenskar på ön?". Det var Per och Denise som jag träffade under mina allra första dagar på Tongatapu vilket på sätt och vis kändes som en evighet sedan eftersom jag hunnit med alla upptäcktsfärderna på Eua och kajakpaddlingen runt Vava''u sedan vi sågs sist. Det lustiga var att jag hade varit inne på deras hemsida bara ett par dagar tidigare och försökt räkna ut om vi skulle kunna stöta på varandra igen men då kommit fram till att de måste ha hunnit lämna området om de skulle hinna med Eua innan de flög till Fiji. Förklaringen till att så inte skett var dock att de förlängt sitt stopp här eftersom de förälskat sig i ön Uoleva och bestämt sig för att avstå Eua-besöket.

Vi åt middag tillsammans och utväxlade reseberättelser ifrån våra veckor på Tonga. Generellt tycktes intrycken av landet vara likvärdiga och jag gladde mig verkligen över att få prata svenska vilket det annars endast blir över Skype numera. Tyvärr strejkade det trådlösa nätverket och jag blev lite stressad över att jag inte kunde komma i kontakt med Matilda vilket jag lovat i ett meddelande bara några timmar tidigare. Enligt personalen verkade detta problem vara mer regel än undantag sedan orkanen och några andra ställen med nättillgång för en turist finns inte på hela ögruppen (möjligen undantaget någon av de lite lyxigare avskilda resorterna). Jag gillade inte alls tanken på att i värsta fall kanske behöva vara i offline i en hel vecka till utan att ens ha annonserat det och när jag började promenera till mitt Guesthouse bröt dessutom ett hällregn ut som inte gjorde tillvaron bättre i mörkret. Vad skulle jag egentligen ta mig till om vädret förblev så här? Det fanns liksom ingenting att sysselsätta sig med i detta katastrofområde om det regnade och det var heller ingen mening med att bege sig till en isolerad paradisö i dåligt väder.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign