Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

20 Juni
2014-06-29 (10:00)

Att gårdagskvällens regnskur knappast varit en tillfällighet hade jag nästan haft på känn och denna morgon växlade vädret mellan hällregn och mer stilla strilande regnbyar. Jag satt inne på mitt rum och förbannade fransyskan som hade förhandlat bort frukosten i sin iver över att få ner rumspriset - ett faktum som jag hade fått kompensera genom att köpa en konservburk med krossad ananas till att ha på mina torra medhavda nödkex. Något bröd eller liknande hade inte gått att få tag på och eftersom jag inte visste om jag hade tillgång till ett kök hade jag inte brytt mig om att köpa ägg.

I det här vädret var min plan på att hyra en cykel och dra runt ön för att kolla in några sevärdheter och ett par påstått fina stränder helt slagen i spillror. Istället satt jag och spanade ut genom fönstret och försökte matcha in när det regnade som minst så att jag kunde bege mig bort till Mariner''s för en kopp kaffe och ett nytt surfförsök. Regnet lugnade sig lite för en stund, jag chansade och fick bra betalt för satsningen eftersom nätet faktiskt hade vaknat till liv.

På Facebook hade folk hemmavid börjat önska varandra en glad midsommarhelg och det fick mig att längta hem till min favorithögtid. Istället för jordgubbar, snaps och lekar satt jag fast på Tonga-ön Lifuka i ett riktigt traditionellt midsommarväder (hällregn) och velade. Alternativen var att chansa på att boka en transport till Uoleva och riskera ett par dagar i en simpel hydda på en nästan öde ö i uselt väder, vara kall och avvakta vädret i misärens och katastrofområdets Lifuka där absolut ingenting fanns att göra mer än att umgås med en bitter polska på hennes restaurang eller kasta in handduken och sätta mig på första bästa flyg till Tongatapu. Jag velade fram och tillbaka mellan alternativen. Normalt sett under det här året väljer jag mellan olika positiva möjligheter och alternativ, nu var alternativen dock som pest, kolera och en riktig hederlig manlig förkylning.

Per kom förbi och berättade hur jag skulle hitta till banken där man kunde ta ut pengar på sitt kort. Dessutom sa han att det fanns ett kontor för Real Tonga Airlines som jag bara måste besöka om jag ville uppleva något speciellt. Jag tog en tidig lunch på Mariner''s och satsade sedan på bankbesöket. Ifall en tur till Uoleva skulle bli aktuell behövde jag cash och visst var det även en liten upplevelse att kliva in på bankkontoret för att först dra kortet i en maskin hos en kvinna bakom en disk och sedan gå bort till en annan kvinna bakom galler för att få ut stålarna.

Flygkontoret påstods ligga en bit bort och blev nästa projekt mellan två regnskurar. I detta mulna väder framstod givetvis katastrofområdet i sin allra sämsta dager vilket starkt påverkade beslutet jag nu tog om att lämna ön redan nästa dag med flyg om så var möjligt. Fortfarande hade jag inte sett något annat än byn Pangai och det är egentligen helt olikt mig att tappa lusten på det här viset men jag hade helt enkelt ingen av mina bättre dagar. Efter en inte helt obetydlig promenad stannade en kvinna med tre tonårstjejer i baksätet till och frågade om de kunde hjälpa mig och jag frågade då om vägen. Tydligen var det så långt kvar att de ansåg det nödvändigt att skjutsa mig och jag släpptes av framför ett av många likadana fallfärdiga hus längs vägen. Alla tjejerna i bilen pekade ivrigt in på en bakgård och jag tackade för hjälpen.

Hur i hela värden det var tänkt att man skulle hitta till kontoret för Real Tonga Airlines övergår mitt förstånd för det var först när man kom in på bakgården som en handmålad skylt visade att det var här kontoret låg. Givetvis fanns ingen på plats på kontoret och jag ropade högt flera gånger tills jag hörde någon hosta i ett hus bredvid för att ge sig tillkänna. Hostningarna kom ifrån en mycket gammal tant i en gungstol som på överraskande god engelska meddelade att kvinnan jag sökte var ute i ett ärende men strax väntades tillbaka. Således satte jag mig i en plaststol under tak och väntade samtidigt som regnet började vräka ner igen.

Kanske en halvtimme senare dök kvinnan upp i en bil och bjöd över mig till altanen i huset där tanten i gungstolen satt. Flyget nästa morgon var tydligen fullbokat men det planerade eftermiddagsflyget passade ändå mig bättre eftersom jag då både skulle kunna ta en sovmorgon på midsommardagen och sedan en löprunda så att jag åtminstone kom utanför byn en gång. Hela bokningen och kortbetalningen fixades med en mobiltelefon och biljetten jag fick var naturligtvis handskriven. När bokningen var klar tog jag ett foto av det annorlunda kontoret och vandrade sedan tillbaka till Mariner''s för att ta farväl av Per och Denise som skulle lämna Ha''apai med flyget om någon timme.

Precis som under gårdagen somnade jag av att ligga och skriva dagbok i min säng på eftermiddagen. Nu spelade det ju inte särskilt stor roll eftersom det fortfarande regnade även om det värsta ovädret tycktes vara över. Med tanke på att det trots allt var midsommarafton (och tillika fredag vilket är den stora partydagen på Tonga) hade jag bestämt mig för att prova nattlivet i Pangai (namnet på huvudorten) och försöka få till en minnesvärd exotisk midsommarkväll. Sill och jordgubbar var ju uteslutet men Per och Denise hade tipsat om en lokal sylta knappast värdig att kallas restaurang som serverade några enkla rätter huvudsakligen tänkta som takeaway. Jag spatserade dit och beställde en currykyckling för fyndpriset tretton spänn. Nu är det ju dessvärre så att man ibland får precis vad man betalar för och det här var ett sådant tillfälle. Röran som kom ut på bordet tillsammans med en fullt ätlig rotfrukt och en hygglig sås bestod nämligen i princip enbart av brosk, ben och skinn i en jätteportion. Alla genuina matupplevelser på en resa av detta slag är verkligen inte minnesvärda av positiva orsaker.

Det var lite pinsamt att lämna så mycket mat på tallriken men jag klarade inte av att få ner härligheten. I skjulet intill matstället låg den lokala baren som just höll på att öppna upp för kvällen och ännu inte hade några gäster. Efter att ha kikat in i lokalen som var hälften så stor som mitt vardagsrum hemmavid begav jag mig istället till Mariner''s för att inleda min midsommar-barrunda. Även där var jag enda gästen och fick äran att först förlora i schack mot den bittra polskan och sedan gå en betydligt jämnare match mot fakaleitin (man omgjord till kvinna) som normalt sett lagar maten på stället.

Aftonens andra schackförlust hade hunnit bli ett faktum då jag märkte att man gärna ville stänga för kvällen eftersom inga andra gäster dök upp. Jag begav mig då ut i mörkret i byn med min pannlampa för att försöka hitta tillbaka till baren och efter en stunds promenad inträffade något ytterst besynnerligt men samtidigt väldigt typiskt för Tonga. En bil körde upp vid min sida och chauffören rullade ner rutan och ropade mitt namn. Det var kvinnan jag köpt flygbiljetten av tidigare under dagen och hon meddelade att hon kört runt och letat efter mig på ön i en halvtimme eftersom mitt flyg imorgon eftermiddag hade blivit inställt men att hon istället bokat in mig på morgonflyget (som bara någon timme tidigare påstods vara fullbokat). Hur ofta kör en flybolagsrepresentant runt och letar efter resenärer hemma i Sverige en fredagskväll för att meddela att ett flyg blivit inställt? Så otroligt vänligt men samtidigt så onödigt mycket extrajobb att ta den typen av beslut i sista minuten - någon visste säkert redan när jag bokade att mitt flyg aldrig skulle lämna marken?

Det var verkligen inte enkelt att hitta tillbaka till den lokala baren i mörkret trots att jag var beväpnad med en pannlampa. Två gånger kom jag för långt och tvingades vända tillbaka innan jag till sist hittade till träskjulet som var dekorerat med färggrann julgransbelysning. Ungefär fem gäster hade anlänt och jag hamnade vid bardisken tillsammans med en rejält berusad äldre man som presenterade sig som "Israel, not Pakistan" var femte minut. Till sist kallade jag honom för Pakistan bara för att retas men då blev stackars Israel alldeles förtvivlad. När jag druckit upp min första öl frågande jag tjejen i baren om hur mycket människor som brukade dyka upp en fredagskväll. Hon svarade att detta var en osedvanligt välbesökt afton och det fick mig att fatta beslutet att avbryta mitt midsommarfirande omedelbart. Att sitta själv med Israel i ett träskjul mitt i ett naturkatastrofområde en midsommarkväll och dricka öl lät bara för tragiskt och dessutom hade jag nu ett morgonflyg att passa samt en transport till flygplatsen att lösa.

Som tur var hade syrran till kvinnan som driver Fonongava''inga Guesthouse hållit sig vaken för att meddela mig om flygändringen ifall Real Tonga Airlines, som tydligen även knackat på här i jakten på mig, inte hade lyckats få tag på den midsommarfirande svensken. Hon lovade att köra mig till flygplatsen nästa morgon mot en mindre peng och med detta besked säkrat skyndade jag i säng. Att detta varit mitt livs absolut mest märkliga midsommarafton rådde det knappast något tvivel om men jag skulle åtminstone inte behöva möta midsommardagen med huvudvärk eftersom barrundan avbrutits innan den knappt hade hunnit börja.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign