Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

Cape Town Del 2/2
2007-10-21 (19:43)




14 Okt (Sön)

Det var dags att vandra i ondskans fotspår igen och därmed läge att ta på sig seriösa hatten i ett par närapå profetiska textstycken. Genom åren har jag besökt koncentrationsläger i Tyskland, tortyrläger och massgravar i Kambodja, fredsmuseet i Hiroshima och DMZ mot gränsen till Nordkorea. Har mött utslagna aboriginals på plats i Australien och har cyklat i landet (Laos) som under slutfasen av Vietnamkriget mejades fullständigt av fler bomber än vad som släpptes totalt under hela andra världskriget. För att på allvar kunna ta in och förstå måste man se platserna och möta människorna som drabbats av ondska - det är min övertygelse.

Att resa, inte minst på egen hand till ett resmål som detta, lockar fram rödvinsfilosofen inombords. I min enkla livsapelsin finns det egentligen bara tre saftiga klyftor efter att den skalats; kärlek (i ett större sammanhang innefattande vän-/gemenskap), frihet och hopp. När jag tar det perspektivet blir i-landsproblemen hemmavid i form av oreganomängden på den hemköpta pizzan och grannens ljudliga förfest förrförra lördagen mikroskopiska och det enda som stör är apelsinkärnorna, spåren av ondska. När man kan spotta ut dem har man förutsättningarna till en riktigt trivsam tillvaro.

En man vid namn Nelson Mandela ingav ett helt folk hopp under alla de 26 åren han satt fängslad och knappt hade ANC:s store ledare, ja faktiskt kanske hela jordklotets främsta ledare under 1900-talet, hunnit bli frisläppt innan han gav sitt folk frihet utan att använda våld som metod. Sådant bör man få Nobels fredspris för och det fick mycket riktigt karln också.

De första 18 åren av fängelsetiden satt Mandela på Robben Island utanför Kapstaden. Historien om Robben Island och Kapstaden går hand i hand och ön har genom åren bla använts till politiskt fångläger, vanligt fängelse, spetälskekoloni och placeringsort för psykiskt sjuka. När holländarna en gång i tiden hittade till ön käkade de upp nästan hela pingvinkolonin(!) som dock återhämtat sig och tog död på sälarna. Idag är ön på UNESCO:s världsarvslista och besökarantalet regleras genom att vanliga dödliga bara får ta sig dit på guidade turer som avgår från Waterfront i Kapstaden varje heltimme året runt. Utflyktsmålet är extremt populärt och ofta fullbokat flera dagar i förväg.

Eftersom jag inte hade bokat begav jag mig till avfärdsplatsen tidigt på morgonen och det blev till att dansa tango med afrikansk byråkrati igen. Möttes först av en informationsdisk med två kvinnor vars enda uppgift var att peka åt folk var man kunde köa för icke uthämtade biljetter, alla turer var nämligen fullbokade en vecka framåt. Den ensamma skalliga kvinnan i biljettkassan var något av det otrevligaste jag någonsin mött inom turistnäringen worldwide. Verkligen smidigt att placera henne som ansiktet utåt för en av landets stora turistattraktioner. Under 45 minuter vägrade hon svara på tilltal från oss i kön utan låtsades vara upptagen med att knappra på en dator. Eller möjligen snäste hon av frågan innan den artiga turisten hunnit formulera den färdigt. Många gav upp men jag har lärt mig att med en portion tålamod (minns Lucky Lucky Motorbike i Kambodja) kommer man som ensam igenom det mesta. Det finns alltid en ledig extra plats på rundturer, hostel och restauranger.

Jag tog över initiativet i kön ifrån några tafatta brittiska pensionärer som stod först och bad att få tala med hennes manager. Det räckte. På 2 minuter hade jag fixat fram 15 biljetter till den tidigare fullbokade överfarten kl 15.00. Blev lite av en idol hos de brittiska pensionärerna. Min relation till det folkslaget (britterna alltså) är något ansträngd för tillfället men jag lyckades hålla god min och skyllde på tur.

Fördrev sedan fem timmars väntan i turistfällan Waterfront (värst av allt är att kartorna på stället tom märkt ut var och vad man ska fotografera, hur tillrättalagt får det bli?) med att gå runt och titta på afrikanska hantverk. Det går inte att komma hem utan onödiga souvenirer och utöver obligatoriskt afrikanskt julgranspynt inhandlades en matlagningsslev (de två gånger om året jag på sista tiden lagat mat har jag känt att jag saknat en bra träslev) samt ett handmålat förkläde med Kapstadsmotiv. Jag kommer inte längre kunna gå in som outsider i nästa års tårtbakartävling och måste fila på alla detaljer (även på materialsidan) för att kunna nå perfektion och kamma hem guldmedaljen! Kambodja-morteln i kokosnöt användes ju senast till bananmosning men det knepet går inte hem hos den professionella juryn två år i rad väl?

Färjan ut till Robben Island var inte ens fylld till en fjärdedel. Någon som blev förvånad? Väl ute på ön gladdes jag åt de högklassiga guiderna. Den första i bussrundturen använde våra respektive nationaliteter till att berätta om ön. Sverige är otroligt respekterat här nere pga allt bistånd vi pumpat in i arbetet för ett mera jämlikt Sydafrika och det var detta han rätt snabbt snöade in på när jag presenterat mig. Sedan bestämde han sig för att jag skulle få sjunga en valfri ABBA-låt för alla innan vi klev av bussen med motiveringen att alla sydafrikaner älskar ABBA pga biståndspengarna, inte musiken, och att jag nu hade chansen att motbevisa! Trots all sångövning med Jeanette gav detta mig magknip och det var med en lättnadens suck jag klev av bussen utan att sånggrejen kom upp.

Fängelseguiden var en fd fånge på ön. I min värld skulle det vara världens tortyr att arbeta på den plats där man suttit fängslad men guiden verkade trivas med sitt jobb och berättade om sitt eget öde, drog berättelser om Mandela samt visade runt bland sovsalarna. Den obligatoriska kiken in i Mandelas cell var naturligtvis också på agendan.

Min första dag i ondskans fotspår var rätt fridfull och nästa dag skulle det bli mindre om 1900-talspolitik och mer om segregration och de spår den gamla politiken satt i dagens Sydafrika.

15 Okt (Mån)

Det enda riktigt sunda sättet att ta sig in i Kapstadens kåkstäder är att hänga på en fördesignad tur med en guide som förhoppningsvis vet vad han sysslar med. Den här dagen var vikt åt just detta och med en halvtimmes försening på sitt samvete dök Sam upp med sin minibuss. Turer med minibuss brukar bli trevliga eftersom man snabbt kommer i kontakt med de övriga deltagarna på trippen och detta var inget undantag.

Innan kåkstäderna dock det obligatoriska stoppet på District Six Museum. District Six var en hel stadsdel som jämnades till marken av apartheidregimen som inte stod ut med tanken på att svarta, färgade och vita bodde och levde tillsammans vilket man gjorde här. Människorna fördrevs och i detta museum har man fokuserat på fotografier, livsöden och gamla gatuskyltar(!). Väldigt intressant och ganska gripande.

En utställningspelare bjöd på en rejäl överraskning. Rubriken talade om ett svensk-sydafrikanskt samarbete och när jag läste mer visade det sig att Malmö Museum har ett samarbete med District Six Museum. Varför kan man fråga sig? Jo, konstnärskvarteret Lugnet, ett kast med liten boll därifrån jag bor i stan, mejades också ner en gång i tiden för att ge plats åt det nya där de gamla invånarna inte hade råd att bo. Illustrerat med fotografier ifrån dåtidens Malmö (som skulle ha satt farfar i spinn om han varit i livet) fanns historien berättad på andra sidan jordklotet. Varför gå på Malmö Museum när man kan åka till Sydafrika? Världen är alltid mindre än man tror.

Första kåkstadsstoppet därefter i stadsdelen Langa där vi besökte en sk shebeen. Tidigare var dessa ölinrättningar illegala, nu bara icke-licensierade (skillnaden?). Det här är livet för många män ute i slummen som ofta sitter inne i mörkret och delar på hinkar med öl från dess att solen går upp tills den går ner. Hinken gick runt och jag sörplade på rätt bra där på morgontimmarna av det söta och alkoholsvaga hemmabrygget. Kvinnan som drev stället (alltid kvinnor som sköter detta eftersom män anses helt oförmögna till alla former av praktiska hembestyr vilket jag förresten är ett levande bevis på) nickade uppskattande åt mig och signalerade att jag tagit fina klunkar genom att peka och visa hur mina halsrörelser såg ut (reservation för kroppspråkstolkningen där).

Efter ölet kikade vi in ett hostel för män. Tre herrar delar vanligtvis på ett rum lika stort som mitt sovrum och inte så sällan trycker de in hela familjen och släkten där på golvet också, alternativt bygger de en träkoja åt dem i närheten med bråte som de hittar eller köper.

Vidare så till ”the traditional healer”. I en mörk ganska stor träkoja fylld med snören där ormskinn, djurhudar, svansar och örter hängde på tork överallt (vilket gjorde att man tvingades gå konstant hukad) bedrev han stolt sin verksamhet enligt urgamla recept och traditioner. Guiden Sam hade rått oss att konsultera healern om vi led av något problem och efter fotograferingen tog jag den karismatiske herrn åt sidan och frågade vad han ordinerade mig för att få fart på kvinnornas intresse för mig. Han verkade van vid frågan och pekade åt en gul brygd som han erbjöd sig att spetsa något innan jag smorde in den som hudkräm. Därefter var han övertygad om att jag skulle återkomma några dagar senare när kvinnorna svärmade som värst runt mig för ytterligare rådfrågning och därför kunde jag ju redan nu köpa den rosa brygden i colaflaskan bredvid som beskrevs som ”African Viagra” och därmed spara in på flybiljetterna. Jag övervägde allvarligt att köpa men oroade mig lite för vad som skulle kunna hända i tullen om brygderna innehöll konstigheter och avstod.

Stoppet därefter var dagens (och faktiskt hela resans) höjdpunkt. Skolbesök! När vi klev in i lektionssalen pågick rytmisk sång och efter en stund blåste lärarinnan till rast i en visselpipa. Det totala kaoset utbröt och på två sekunder hade jag tio ungar hängandes i armar, ben och öron som ville kramas, bli lyfta och att man skulle busa med dem. Lärarinnan bad alla att gå ut eftersom ljudnivån var öronbedövande och Sam satte CD-spelaren i minibussen på högsta volym. Dansant afrikansk musik vrålade ut ur högtalarna och alla kidsen satte igång och dansa. Vi hängde såklart på! Därefter mer barnalyft, flygplansimitationer, bära på ryggen osv. Det var minuter i totalt rus och kaos med en närvarande glädje som gjorde en alldeles varm och glad inombords. Så många individer som ännu inte fått drömmarna och förhoppningarna krossade. Det här glömmer jag aldrig!

Den intressanta halvdagsutflykten gick mot sitt slut och avslutades med ett besök på ett företagsfinansierat kvinnoprojekt för att sysselsätta ensamstående mödrar med meningsfulla yrken.

På eftermiddagen skrev jag första delen av förra reseberättelsen och på kvällen smygstartades resans gourmetfas med besök på African Café där jag intog en femtonrätters meny med maträtter från hela Afrika. Det mesta var riktigt gott även om jag inte hittade någon superfavorit. Till käket drack jag en flarra av samma vin som Mbeki bjöd Bush på under senaste amerikanska presidentbesöket och därefter satte jag mig i restaurangbaren och snackade fotbolls VM och kvinnor med ställets bartenders. Universala samtalsämnen… Min servitris kom förbi då och då och underhöll genom att slänga ut fraser med kluck och klickljud på ett av landets 11 officiella språk (precis som i ”Gudarna måste vara tokiga”). Kommer inte ihåg om de sa att det var Zulu eller Xhosa.

16 Okt (Tis)

Tog farväl av personalen på trevliga Bergzicht Guesthouse och rullade ut ur Kapstaden. Den här dagen skulle det bli många mil i bil och eftersom flera önskat mer detaljer kring mina turer ute i vänstertrafiken på det Sydafrikanska vägnätet levererar jag likt en grundskolemattant en rejäl skopa till här och nu efter smakportionen senast.

På förhand hade jag trott att jag skulle sitta och slå i bildörren hela tiden när det skulle växlas men det visade sig att det stora problemet var att hitta blinkersspaken. Vägskyltningen var väldigt ojämn kvalitetsmässigt och det slog aldrig fel – direkt efter ett backkrön när man fortfarande satt med gasen i botten så dök avfarten upp utan förvarning. Det är då man ska synka det här med backspegelskoll, blinkers, nedväxling och sväng. Istället för blinkers gick naturligtvis vindrutetorkarna igång vid nästan varje sådant tillfälle, jag började asgarva åt det komiska i situationen och vips så var den avfarten förbi. Jag ljuger inte om jag påstår att jag missade 25 avfarter på det sättet och ibland var det riktigt trixigt att ta sig tillbaka till rätt avfart igen.

Motorvägskörning krävde en helt annan närvaro än hemma. De stora vägarna skiftade hela tiden i antal filer, från ett till fyra, vägarbetena var många (alltid inledda med en svart man eller kvinna beväpnad med en röd flagga) och även om man tyckte man låg tryggt inne i näst innersta filen kunde man plötsligt och obönhörligt vara på väg av motorvägen utan förvarningar i vägskyltningen. Lägg därtill rödljus/övergångsställen samt sådana här u-svängs-möjligheter med ett plötsligt hål i mittgrenen som finns överallt på motorvägarna runt Bangkok som får det att känns som att bilarna kommer från absolut alla håll. Avslutningsvis naturligtvis gott om fotgängare och cyklister trots att det var förbjudet.

På landsvägarna upplevde jag babianer som det största orosmomentet. Det kunde alldeles plötsligt rusa ut en tre till fyra stycken på vägen framför en när man låg i hastigheter på 70-90 km/h. Inte bara ner mot Godahoppsudden utan även på helt andra ställen.

Första stoppet för dagen var världens bästa valskådningsplats från land – orten Hermanus. Det tog betydligt längre tid att ta sig dit än jag hade räknat med och jag fick hoppa över den planerade båtutflykten. Man såg ändå väldigt bra från land och jag hade tajmat snyggt – bara en vecka tidigare hade säsongen peakat med den årliga valskådarfestivalen så det var hela tiden uppåt gott om valar ute i bukten. Att knäppa bra bilder var dock helt omöjligt så jag fick nöja mig med några bilder där man åtminstone ser något som sticker upp från den mörka kroppen under ytan. Det var en sån där löjligt varm dag där man tokbrände sig i hårbottnen under valskådandet och efter en stund fick jag låta svettdropparna torka in i skuggan samtidigt som jag mumsade på en gigantisk trekulors italiensk glass.

Ifrån Hermanus följde jag kustvägen tillbaka mot Kapstaden. Spektakulärt igen, den låg nästan insprängd i bergväggen och stoppen för utsiktskoll och fotografering blev många. Ständiga varningar för rasrisken men jag såg aldrig stenar på den välskötta vägen. Vek så småningom av norrut och begav mig mot vindistrikten.

En av världens bästa golfspelare är en sydafrikan vid namn Ernie Els. Golf är en lukrativ sport och en del av vinstpengarna har den gode Ernie naturligtvis investerat i en vingård söder om Stellenbosch. Efter att ha missat avfarten två(!) ggr hamnade jag till sist rätt. Killen som välkomnade mig var uttråkad eftersom besöken varit få denna dag så när det för en gångs skull dök upp en/ett icke-amerikan och/eller icke-pensionär och/eller icke-förälskat par i fyrtioårsåldern tog han chansen att bjuda på en gratis rundvandring och snacka lite skit. Ett troférum, vinkällaren och det privata rummet dit Ernie brukar ta mer betydelsefulla gäster för vinsörplande drog till sig mest uppmärksamhet från mitt håll. Snubben gav mig också några värdefulla tips inför nästa dags planerade vinprovande. Hur Ernies viner smakade? Rätt bra, han har faktiskt redan hunnit med att samla på sig ett antal utmärkelser för sina rödingar. Men de är ganska överprisade pga namnet så jag avstod shopping.

Framåt kvällningen anlände jag till mitt förbokade boende i idylliska Franschhoek - en ganska liten ort i en dalgång omgiven av vinodlingar. Franschhoek anses vara Sydafrikas gourmethuvudstad och jag åt kungligt där båda kvällarna.

17 Okt (Ons)

I somras, under min svenska sommarturné, när jag träffade den andra hälften av den kultförklarade klassiska gitarrduon Alfredsson/Holmberg på den årliga sommarfikan i Göteborg slog vi oss ner längs Avenyn för att dricka vin. Malin har visserligen dopat sig på sista tiden genom att gå på vinprovarkurs men man kan inte bortse ifrån det faktum att hon sopade banan med mig beträffande kunskaper kring det här med vin och i vanlig ordning (hon är bättre än någon annan jag känner på att göra just detta mot mig) fick man lyssna till små pikar angående kunskapsbristen. Jag bestämde mig där och då för att bli lite bättre på hela vingrejen under det kommande året och just den här dagen var det dags att ta tag i saken!

De tre huvudorterna i vinregionen öster om Kapstaden heter Stellenbosch, Paarl och Franschhoek. Jag hade lagt upp en preliminär trekantsrutt på förhand och markerat ut ett femtontal tänkbara stopp bland de över 200 vingårdarna i området (baserade på rekommendationer från just Malin, Lonely Planet, norrmannen Finn som jobbade på mitt Guesthouse i Kapstaden samt snubben från Ernie Els vingård).

Efter att ha snurrat runt tre varv i Paarl utan att hitta ortens främsta turistattraktion var jag nära att ge upp och svängde in mot parkeringen till ett stort köpcentra för att ta en bensträck. Då hittade jag såklart huvudentrén till KWV – den gamla vinkooperationen som nu är ett vanligt aktiebolag och en av Sydafrikas mest välkända vin- och brandyexportörer. Kom två minuter efter att förmiddagens guidade tur startade och sprang ikapp klungan. En lärorik rundvandring avslutades med vinprovning vilket jag beräknande hade kalkylerat med – hoppades någon skulle instruera i ”hur man gör” så att jag inte skulle skämma ut mig under resten av dagen och planen gick i lås.

Jag tog till mig följande informationer som jag sedan praktiserade under dagen. 1) Lyft glaset och studera vätskans färg, gärna mot en ljus bakgrund. Ljus färg tolkar man generellt som tämligen ungt vin och mörk färg som gammalt. För att öka trovärdigheten här i mitt agerande försökte jag även lägga till rynkad panna. 2) Skaka runt innehållet med världsvana rörelser. Det här momentet har jag lite svårt med – är alltid rädd för att jag ska knycka till för mycket och stänka ner grannens arm. 3) Närma dig försiktigt med näsan och lukta lite för att vänja näsan vid den skarpa doften, tryck sedan ner snoken ordentligt och drag in. Punkt tre är ett av mina två triumfkort – inbillar mig att jag ser riktigt trovärdig ut i sniffandet. Hemligheten bakom detta tänker jag mig är några snabba knyckar med ögonbrynen varje gång man tror sig upptäckt något nytt i dofterna. 4) Lapa i dig vätskan och låt den flytta sig runt i munnen, andas därefter in genom munnen och sedan ut genom näsan. Jag har det lite svårt här, om vätskeintaget är för stort riskerar man röd saliv ner över hakan när man andas in med munnen. 5) Spotta ut i för ändamålet framställd spottkopp. För mig funkar detta alltid bra med vitt vin men det är något med strukturen i rödvinet som gör det svårspottat. Otroligt pinsamt när man liksom inte får ut allt och måste spotta en gång till. 6) Om menlösa lättsaltade kex finns framställda knapra lite på dessa för att bryta av smaken. Mitt andra triumfkort i ritualen! Har fått för mig att om man liksom knipsar åt kexet med kindtänderna är man ett riktigt proffs.

Efter KWV stack jag till vingården Seidelberg öster om Paarl och följde upp med grannen, ost- och vingården Fairview där jag (surprise, surprise) kombinerade ost- och vinprovning. Därefter körde jag söderut mot Stellenbosch och efter att ha svängt av mot Fransschhoek stannade jag först vid Thelema och sedan Tokara, två vingårdar som låg rätt högt uppe på bergssluttningen. Efter detta tog jag ett längre stopp på en av giganterna på området – Boschendal. Hann även med denna gårds skulpturträdgård, rosenträdgård och örtträdgård. Styrde till sist tillbaka mot Franschhoek och gården Cabriere. De hade visserligen stängt för en timme sedan när jag dök upp men jag var ändå välkommen att komma in och ”join the party” – äldsta dottern hade just kommit hem efter en långresa i Europa och jag fick in flera glas med olika bubbel framställda enligt champagnemetoder vilket är gårdens specialitet. Inga spottkoppar så långt ögat nådde men det var inte läge att tacka nej. Lyckligtvis hade jag varit disciplinerad i spottandet hela dagen så jag tror jag klarade laglig körning hem (gränsen är 0.5 här nere...). Måste dock uppehålla mig ytterligare lite kring det här med spottningen – det var banne mig bara jag som praktiserade detta på alla ställen jag stannade till vid. En del chaffisar i regionen måste varit rejält på pickalurven framåt eftermiddagen och visst kunde man se att det satt fler kvinnor bakom ratten på em än på fm men…vad jag såg drack kvinnorna minst lika mkt vin som männen!

Jag har fortfarande en lång väg att vandra på vinprovarområdet och jag begriper ärligt talat inte hur man ska kunna känna skillnad på alla de 50-100 olika viner man sätter i sig under en sådan här dag. Redan på andra vingården började jag tycka att alla röda smakade likadant och på slutet hade jag kanske inte ens kunnat skilja rött från vitt vid ett blindtest. Ändå försökte jag hålla illusionen uppe med små anteckningar om vinerna jag testade och artiga frågor om exportmarknader. Svårt att bedöma hur många som såg igenom mitt skådespeleri – rätt många tror jag ändå! Det faktum att jag trots allt spottade tyder ju på riktig professionalitet!

På kvällen käkade jag på Topsi & Company. Lokalbefolkningen anser att den excentriska 70-åriga ägarinnan Topsi borde världarvslistas och jag är beredd att hålla med. Hon förflyttade sig haltande in och ut ur köket som var öppet mot den sterilt möblerade matsalen och underhöll samt spred värme hos alla gäster med små berättelser. Ingen musik spelades i bakgrunden, istället stod en papegoja för läten, sång och samtal inifrån köket. Maten var riktigt bra – jag tryckte ner en trerätters där huvudrätten var den dyraste i listan. Antilop har intagits för första gången i livet!

18 Okt (Tor)

Uppstigning 04.20. Satte mig i bilen 04.40. Ville inte slå på helljuset rakt in mot huset och väcka alla de andra gästerna utan tänkte vänta tills jag kommit ut på vägen. Ändå ingen trafik och bra upplyst inne i Franschhoek. Efter en minuts körning fick jag blåljus både i backspegeln och i framrutan. Dubbel polisutryckning! Oj oj oj…

Polismannen som först kom fram till bilen försökte prata Afrikaans med mig och det gick inget vidare så han fick vifta fram en annan uniformsklädd herre från den andra bilen som kunde genomföra förhöret på Engelska. Efter att ha visat körkortet och förklarat hur jag tänkt skakade polismannen på huvudet sträckte in armen genom rutan och slog på helljuset och lät mig köra vidare.

Lämnade in hyrbilen på flygplatsen en timme senare. Hade fruktat en stor dos pappersarbete eftersom någon hade skrapat min dörr på passagerarsidan vid något tillfälle när jag stått parkerad men allt gick smidigt.

Smidigt gick det däremot inte i Frankfurt. Aldrig förut har de normalt så organisationsmedvetna preussarna överraskat så negativt på mig som vid denna mellanlandning. Att skaffa boardingpass i transferdesken, ta sig igenom passkontrollen och sedan securityn tog sammanlagt en dryg timme. Jag fick göra en lång löpning till min gate och snubblade in där nio min innan planets tänkta avgång. Jag var sista man som släpptes på, femton andra som checkat in bagage hann aldrig fram i tid. I en halvtimme fick vi sedan sitta och vänta på att man skulle få ut alla dessa människors bagage ur planet – förmodligen stod de där bakom fönsterrutorna i terminalen och såg på planet som de inte fick åka med fortfarande stå kvar på marken en halvtimme efter att de anlände till gaten.

Låste upp ytterdörren hemma i Malmö kl 23.00 på kvällen. Rätt lång resdag…

Sammanfattning

Kapstaden och dess omgivningar erbjuder något för alla men särskilt de som uppskattar god mat och service, vacker och spektakulär natur och dramatisk nutidshistoria. Vill man krydda anrättningen ytterligare kombinerar man naturligtvis med en veckas safari och får då till en fantastisk drömresa. Flygbiljetterna is the krux – de är dyra. Väl på plats är dock prisläget fortfarande mycket bra. Åk!



<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign