Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

21 Juni
2014-06-30 (08:23)

En handskriven biljett med en avgångstid som inte stämde (enligt ett muntligt besked genom en framruta) var det bevis jag hade på att jag faktiskt betalat runt tusen spänn för en, inte särskilt lång, flygning inrikes till Tongatapu. Kanske borde en normal reaktion då vara att bli orolig när flygplatsbyggnaden var låst och igenbommad när jag anlände dit med min transport på morgonen samma tid som kvinnan i bilen föregående kväll sagt att incheckningen skulle börja? På något vis hade jag dock härdats under veckorna på Tonga och instinkten den här gången sa att det inte fanns några skäl till oro.

Strax efter mig anlände även en nunna med en stor resväska och tio minuter senare låstes dörrarna till byggnaden upp inifrån fastän att inga bilar stod parkerade på flygplatsens lilla parkeringsplats. Hur personalen kommit dit var således ett av livets små mysterier eftersom flygplatsen ändå låg ganska avsides. Väntsalen var samma rum som gaten. Därifrån hade man en fin utsikt mot start- och landningsbanan som skönt nog var asfalterad. En trädgårdsmästare med viss talang (med tanke på alla fina rabatter runt byggnaden) gick och påtade bland några buskar samt jagade ett par grisar som var ute och sprang på rakan där mitt flygplan borde landa vilken minut som helst. Ingenting kunde förvåna mig längre på Tonga.

Incheckningsproceduren är också en modern klassiker. När jag kom fram till disken tittade en kille i keps upp på mig och strök mitt namn som stod längst ner på en bit papper där någon kluddat ner tretton nummer och namn med en bläckpenna. Antingen var mitt namn det enda som klingade utländskt eller också kände han alla de andra passagerarna för jag uppgav aldrig mitt namn eller visade passet. Därefter skrev han ut ett boardingpass och en bagage-tag för hand och bad mig kliva upp på en våg. Det var betydligt mer fokus på vikten än på identifieringen av person och det är kanske då man ska börja bli orolig för vad det är för ett plan man ska flyga med egentligen? Mitt bagage vägdes naturligtvis också och den alltid närvarande tävlingsmänniskan inombords fick mig att utbrista i ett "yes" samtidigt som jag lyfte en höjd knuten näve. 19,8 kg på vågen och gränsen för övervikt var 20 kg - en helt perfekt packning! Killen i keps försökte kontra och vred väskan åt ett annat håll men fick fortfarande samma resultat. Jag log och han såg ut att tjura en aning. Det är så härligt att vara en vinnare!

Propellerplanet, som hade landat bara en minut efter att man slutligen fått bort grisarna från landningsbanan, var inlånat eller skänkt av Air Vanuatu. Det var utan tvekan den risigaste luftfarkost jag någonsin satt min fot i och för första gången var jag glad att Matilda inte var med på resan för det skulle varit svårt att lugna henne när den egna paniken bubblade inombords. Jag satt vid det som påstods vara nödutgången och hade extra benutrymme men hur dörrarna skulle öppnas gick omöjligen att förstå då varken handtag eller en spak syntes till. Ifrån min plats på första raden kunde jag se rakt in i cockpiten. En massa instruktions- och underhållspärmar på golvet blockerade vägen för piloterna när de skulle ta sig fram till sina platser så att de var tvungna att utföra viga gymnastiska benrörelser som lämpade sig bättre på ett Olympiskt gymnastikgolv än i ett flygplan. Men planet lyfte åtminstone utan incidenter.

På sätt och vis hade jag ångest över att ha gett upp Ha''apai så lätt. Lonely Planet hade senast förra året (innan orkanen Ian visserligen) satt upp ögruppen på sin topplista över jordens tio okända pärlor att upptäcka för oberoende resenärer och det är ju precis den typen av platser jag älskar att ta mig till. Ångesten späddes på av att det faktiskt hade slutat regna under natten. Visserligen var det fortfarande mulet men vädret skulle säkert bli bättre snart. Dessutom var den övärld vi nu flög över som den vackraste naturliga tavla jag någonsin sett med helt otroliga färger skapade av öarna och dess stränder samt de omgivande korallreven. Gjort är gjort, bestämde jag mig för - nu skulle jag åtminstone inte riskera att bli strandad och missa mitt flyg till Fiji i nästa vecka. Alltid något.

Skönt nog blev landningen riktigt mjuk men det ska villigt erkännas att jag var direkt rädd när vi gick in över Tongatapu. Jag hoppas aldrig behöva flyga med ett så risigt plan igen. Om jag bara hade känt mig på ett lite äventyrligare humör skulle jag förmodligen gett mig på att försöka lifta in till Nuku''alofa eftersom jag inte hade någon brådska men jag var helt klart lite tagen efter flygfärden och valde en taxi. Sträckan från flygplatsen till huvudstaden är bra mycket längre än man luras till att tro och prissatt därefter. Den kvinnliga chaffisen körde dessutom det klassiska tricket att försöka lura mig att Sela''s Guesthouse var fullbokat och istället rekommendera ett annat ställe (där hon garanterat hade provision). Jag har rest i lite för många år för att gå på den enkla finten och sa att jag ville kontrollera saken själv. Med tanke på hur få som bodde där förra gången var jag nämligen så gott som säker på att hon ljög.

Självklart hade chaffisen försökt sig på en rövare. Visserligen var Sela''s Guesthouse nästan fullbelagt men i den stora sovsalen var det gott om plats. Den första jag stötte på när jag stack in näsan i rummet där jag blivit bestulen två veckor tidigare var den unga tyskan som nu dök upp under mina veckor på Tonga för tredje gången. Åt detta skrattade vi båda hjärtligt. Hon skulle dock lämna landet samma eftermiddag så nu var det slut på de slumpmässiga mötena. Faktum var att de två andra gästerna i sovsalen också höll på att checka ut så jag såg ut att få rummet helt för mig själv vilket kändes riktigt lyxigt. Jag lade mig ner på sängen för att vila lite och somnade nästan direkt. Tyskan väckte mig när hon skulle åka iväg för att ta farväl och stack samtidigt över en Internetkod som hon inte hade kunnat använda eftersom nätverket hade varit nere i två dagar.

Hungern trängde sig på och jag beslutade mig för att promenera till mitt gamla stamhak Friends. Längs vägen stötte jag på Denise som var ute och letade efter en cykeluthyrare och berättade att Per redan satt på Friends och läste mail. Samma människor hela tiden - Tonga har liksom inte fler turister än så. Jag tog en kycklingsallad, samspråkade lite med Per och surfade en stund på nätet. Någon direkt plan för de närmaste dagarna på Tongatapu hade jag inte utan det fick bli fokus på att skriva dagbok och kanske lite jobbscanning fram tills dess att det var dags att flyga till Fiji.

Sällskapet på mitt Guesthouse var dock intressant och bestod bland annat av grupp på tjugofem kanadensiska arkeologstudenter. Nu förstod man vilket ämne man skulle läst vid universitetet för 95 procent av dem var tjejer i tjugoårsåldern som jag naturligtvis inte hade något gemensamt med men de var väldigt underhållande att tjuvlyssna på. Bland studenterna fanns dock också en man i 50-årsåldern som hette Peter och hade beslutat sig för att sadla om helt och leva sin dröm vilket var att bli arkeolog. Han och jag och en tysk vetenskapsman vid namn Tom som var i min ålder och förberedde en miljöstudie på en ö några timmar norrut hade väldigt intressanta och trevliga diskussioner. Det var verkligen den typen av intressanta människor man hoppas att träffa på ett hostel - folk som berikar och har en intressant story att berätta samt massor med kunskap om allt mellan himmel och jord att bjuda på.

Nätet började fungera på kvällen och jag kunde meddela en något förvånad Matilda att jag faktiskt redan befann mig på Tongatapu. Sist vi hade hörts av satt jag i regnet och naturkatastrofmisären på ön Levuka och saknade den svenska midsommaren samt velade runt den kommande veckans plan. Nu var jag plötsligt tillbaka i huvudstaden, visserligen utan att ha något att ta mig för men åtminstone kontaktbar och säker på att inte missa mitt flyg till Fiji om en halv vecka.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign