Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

28 Juni
2014-07-06 (06:13)

Bula! Den allsmäktiga hälsningsfrasen på Fiji är helt omöjlig att undkomma och man finner sig snabbt vara så inne i vanan att hojta "Bula!" till allt och alla man möter att det inte spelar någon roll om det råkar vara lokalbor eller turister. När motorbåten nu lämnade färjan med mig som en av passagerarna ombord förbereddes jag och de andra besökarna på att vi så högt som möjligt skulle ropa tillbaka hälsningen när vi möttes av den.

Den lilla resorten Korovou skulle komma att bli mitt första stopp på denna öluff i Yasawas. Egentligen hade jag velat få plats på Barefoot Lodge som Jonathan hade rekommenderat men när jag försökte lägga bokningen någon timme tidigare via färjans traveldesk hade stället visat sig vara fullbokat för dagen och jag hade istället pekat ut en annan plats inte så långt därifrån som också hade märkts upp som intressant i katalogen.

Tidvattnet hade dragit sig ut och gjorde det helt omöjligt att komma hela vägen fram till stranden med motorbåten. Istället tvingades man balansera de sista femtio meterna med sitt handbagage på en overkligt hal stengång gömd en decimeter under vattenytan. Uppe på en terass ovanför stranden stod personalen och sjöng en välkomstvisa ackompanjerade av gitarrspel. När visan var slut ropade alla samstämmigt "Bula!"och vi nya besökare som nu nått stranden svarade med samma mynt. Det var väl ungefär så turistigt som det kan bli, det var extremt mycket känsla av Söderhavet och det var faktiskt ett väldigt varmt välkomnande!

Dagen hade annars börjat ganska många timmar tidigare för min del. Sedan min mobiltelefon dragit sina sista dödsrosslingar på Tonga var jag utan alarmklocka och naturligtvis rädd för att försova mig. Det fick till följd att jag vaknade extremt tidigt i lätt panik och sedan inte vågade somna om. Timmar av väntan senare blev jag upphämtad av en bekväm buss som transporterade mig till hamnen där jag checkade in och fick mina boende-vouchers.

Till frukosten i hamnen satt jag och samspråkade med ett trevligt gäng australiensare som skulle på bröllopsfest i en annan ögrupp när tutan som signalerade för boarding ljöd. Färjan är en modern och fräsch sak där man kan välja mellan att sitta i luftkonditionering inomhus eller i havsbrisen ute på däck för att spana in omgivningarna. Så här på min första tur var det mer än givet att jag ville se öarna som passerades och kanske få tips på bra stopp under de närmaste tolv dagarna.

Det tog nog inte mer än en halvtimme fram tills dess att vi nådde det första ö-stoppet i form av South Sea Island och sedan låg öarna på rad likt ett pärlband. South Sea följdes av Bounty Island, Treasure Island och den lilla partyön Beachcomber. Dessa förhållandevis små öar tillhör egentligen Mamanucasöarna som ligger söder om Yasawas och det dröjde ungefär två timmar tills vi var framme vid den första Yasawasön Kuata. Därifrån var det ytterligare 1,5 timme till mitt stopp Korovou och det var nu det började bli intressant på riktigt. Precis som alla sagt blev det vackrare och vackrare ju längre norrut man kom. Jag och två tyskar satt ihop i solen och njöt av utsikten där varje ö man kom till tycktes överträffa den förra. De flesta hade häftiga klippformationer, gröna kullar, bildvänliga stränder och omgavs av Söderhavsblå eller turkost vatten. Om jag inte redan inte hade sett så mycket av den här varan skulle jag gått fullständigt bananas (likt tyskarna) men nu nöjde jag mig med att bli imponerad.

Båtresan är, med polynesiska mått, overkligt organiserad. Alla väskor är märkta med resenärens slutdestination och några minuter innan man kliver av färjan har man även en extra bagageidentifiering för att säkerställa att rätt väskor följer med till resorterna. Ibland kan så många som fyra resorter dela på ett färjestopp och då annonseras det i tur och ordning via högtalarsystemet vilken resenärsgrupps tur det är att hoppa på en anslutande liten motorbåt.

Efter välkomnandet med sång och gitarrspel på Korovou hölls en kort informationsstund för oss nyanlända gäster och därefter serverades lunchen. Jag kände mig ganska trött vilket inte var konstigt med tanke på att jag redan varit vaken i väldigt många timmar och valde därför sedan att slappa i skuggan vid resortens pool i några timmar. Vid poolen träffade jag en alldeles äkta skåning som var på plats tillsammans med en svenskspråkig fransyska samt en dotter. De hann ge mig några vettiga tips inför de kommande dagarna innan de hoppade på eftermiddagsbåten söderut.

Resortlivet på Fiji är mycket enkelt och egentligen är det bara en sak man behöver begripa. Om det slås på en trumma händer något! Annars är det liksom bara att ligga lågt vilket jag också verkligen såg till att göra. När eftermiddagskaffet avklarats kände jag mig så slö att det faktiskt blev en tupplur i sovsalen som hade tjugo enkelsängar men färre än tio gäster.

Det var först när trumman ljöd för kvällsmat som jag började socialisera på allvar med några av de övriga gästerna. Mest pratade jag med italienaren Gabriel som hade mycket intressant att berätta om sin resa där han gjort ett långt stopp i Indonesien vilket är ett resmål Matilda och jag diskuterat mycket inför framtiden. Vid bordet lärde jag också känna tjeckiskan Radana som hade drömt om att resa till Fiji ända sedan hon var liten och såg en bild på landets flagga för första gången. Nu när hon skulle hålla en konferenspresentation i Perth hade hon passat på att sticka in en kortsemester på Fiji för att kunna bocka av den stora drömmen. Eftersom både hon och hennes man arbetar i resebranschen var hon väldigt intresserad av att höra en massa detaljer om min resa vilket kändes lite kul eftersom det faktiskt inte är särskilt ofta folk tar sig ordentligt med tid till att lyssna på något annat än kanske en eller två höjdpunkter.

Det erbjöds fri underhållning efter vår utmärkta trerätters-meny i form av en dansuppvisning som framfördes av en underhållningsgrupp som lite fantasilöst hade döpts till Bula Boys. Uppvisningen var egentligen helt ok men ganska snart ville gruppen få upp publiken på scenen för att dansa och jag är ju helt allergisk mot sådant. Det var en perfekt ursäkt för att kunna avvika och istället gick jag bort till receptionen som slog på nätverket om kvällarna och erbjöd uppkoppling mot betalning. Matilda tyckte det var typiskt mig att smita så snart något började bli pinsamt men jag vet ju samtidigt att hon gillar att jag prioriterar att jag håller kontakt med henne istället för att göra bort mig med danssteg som jag ändå aldrig kommer komma ihåg.

Solen går ner tidigt på Fiji och det hade redan hunnit vara mörkt länge trots att klockan inte var särskilt mycket när jag drog mig tillbaka. Sovsalen hade ordentliga myggskydd vid de öppna fönsterna så trots att man inte sov med myggnät var risken att bli kalasmat nattetid synnerligen begränsad. Utifrån kunde jag höra vågorna slå in mot stranden vilket var väldigt rofyllt och jag somnade snabbt och sov bra trots att jag befann mig i en sovsal.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign