Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

29 Juni
2014-07-07 (08:37)

Om någon frågade mig hur jag skulle designa den optimala frukostupplevelsen är det sannolikt att mitt svar vore något i stil med obegränsade mängder pannkakor med sirap samt välsmakande kaffe på en träterass där man överblickar en bildskön strand och turkost vatten i Söderhavet en liten stund efter det att man sett solen gå upp. Stunder som den jag upplevde den här morgonen är så nära perfektion som det går att komma i min värld och jag började nästan känna mig religiös där ute på verandan efter ett tag.

Som av en händelse råkade det vara söndag och i vibbarna av andlig närvaro lyckades Gabriel och Radana övertala mig att hänga med till gudstjänsten som hölls i en mycket enkel träkyrka intill resorten. Jag visste ju nästan säkert att jag skulle bli besviken efter de tidigare upplevelserna på Påskön, Cooköarna och Tonga och så blev det naturligtvis också. Gudstjänsten visade sig vara ett rent turistjippo riktat till besökarna på Korovou och grannresorten och de enda lokala besökarna var fem resortanställda som pliktskyldigt tog plats på en bänkrad längst bak.

Det som skulle föreställa en präst kom fram ifrån en gömma bakom ett skynke med en entré värdig en rockstjärna. Mannen påminde till utseendet väldigt mycket om Barack Obama. Han var klädd i en blå skjorta och hade en prydligt knuten slips. Därtill bar han ett plagg som såg ut som en kilt och ett par sandaler. En något märklig mix. Till assistans hade han en man och en kvinna som gömts undan bakom ett annat skynke där de skötte musikanläggningen och vissa körsångsnummer. Obamas predikningar och böner var korta och merparten av gudstjänsten var sångbaserad med instuckna klassiker som en evighetsversion av tjatiga "He''s got the whole world in his hands" och det var verkligen ingenting som gav en känsla alls av att det här var en upplevelse kopplad till Fiji.

Jag belägrade sedan en plaststol vid poolen för att skriva dagbok fram till lunch. Kort efter att måltiden intagits fick jag syn på Gabriel som kom vandrande med snorklingsutrustning han nyss hyrt. Tydligen hade italienaren fått tips om att det fanns en finare strand med hygglig snorkling på andra sidan en till synes hög kulle. Jag hämtade snabbt mina medsläpade snorklingsprylar och slog följe med honom på expeditionen som kändes som ett jätteäventyr jämfört med den slappa sövande tillvaron vid poolen. På vägen ut från resorten mötte vi även Radana som tiggde till sig en plats i expeditionstruppen och vi väntade tåligt in att även hon hyrde utrustning för dagen.

Trion hade väl som allra svårast att hitta ut från vår egen resort och in till grannresorten varifrån stigen till den omsusade stranden började. Det är något visst med jakten på den perfekta stranden och när vi nu besteg en kulle omslutna av tät vegetation kom jag att tänka på utmärkta filmen/boken The Beach som innehåller just ett sådant sökande. Stigen ledde oss, som förväntat, så småningom nedför igen och när vi till sist erövrade stranden upptäckte vi att tre brittiska tjejer som också bodde på Korovou redan var på plats. Snopet att inte erövra en förväntat öde strand först! De beklagade sig över att tidvattnet gjorde det svårbadat eftersom vattnet stod så lågt och det såg onekligen lite knivigt ut att ta sig ut på tillräckligt djupt vatten för snorkling.

Trion gav ändå snorklingen ett försök. Jag balanserade mig sakta fram med badskorna över en ojämn stenig botten med döda koraller samt hala partier av sjögräs i vad som kändes som en evighet. Till sist var det Radana som hittade en vettig väg ut på djupare vatten och när det väl blev djupare sluttade det ner riktigt snabbt. Mötet med livet på undersidan av ytan var en klar positiv överraskning! Visserligen var det inte så mycket nytt jämfört med vad jag sett tidigare men underhållningen var ändå förhållandevis god med allt ifrån "Nemo-fiskar" till pyttesmå nästan självlysande blå fiskar som belägrar och lyser upp en viss typ av koraller.

Stranden som sådan levde väl inte riktigt upp till hypen även om den var finare än sandstranden vid vår resort. Eftersom jag har alldeles för lite ro i kroppen till att bara ligga och jäsa i solen promenerade jag istället fram och tillbaka och plockade snäckor längs strandkanten. Det här hunnit bli rätt många barfotastrosanden längs Söderhavsstränder vid det här laget men jag måste ändå betona att det är något av det mest rofyllda man kan tänka sig!

Efter utflykten avnjöts ännu en trerätters-meny. Söndagar är inte riktigt lika heliga här som på Tonga men jag fick ändå tjata en bra stund på personalen innan de låste upp receptionen och slog på nätverket så att jag kunde surfa. Jag fick en direkt känsla av att managern, som var det som kallas fakaleiti (manskvinna) på Tonga, försökte stöta på och flörta med Mr Richard som hen kallade mig och poängterade mycket noga att jag chattade med min flickvän Matilda vid ett par tillfällen. Till sist verkade den märkliga figuren ge upp, slutade störa mig med frågor och begravde sig lite tjurigt i pappersarbete trots att det var en söndag.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign