Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-09 (09:09)
Utöver utflykten till Blå Lagunen brukar väldigt många som bor på någon av ön Naculas fyra resorter även utforska en vattenfylld grotta som man bara kan komma in i via ett enkelt dyk på några sekunder. De flesta av besökarna menar att det är en häftig upplevelse men jag analyserade mig fram till att jag inte riktigt hade råd och dessutom känner jag mig fortfarande lite överdoserad på grottor. Istället siktade jag in mig på en av hängmattorna på resorten där jag tänkte ligga och jäsa efter att ännu en gång ha ätit alldeles för många pannkakor till frukost. Det kändes som en perfekt dag för att skriva ikapp sig i dagboken men riktigt så blev det inte.
Till att börja med hade jag en nedgradering att tacklas med på det mentala planet. I samband med att jag lämnade in en boende-voucher så att jag skulle kunna stanna i ytterligare en natt fick jag nämligen besked om att mitt rum var uppbokat för dagen och jag skulle behöva flytta på mig. Kanske hade någon av tjejerna varit och klagat över den påstådda orättvisan i att jag hade ett större utrymme att leva på än vad de delade på åtta personer? Det kändes nästan så! Istället skulle jag hamna i en annan sovsal i ett rum som ännu inte var färdigt och jag skulle få vänta fram tills strax efter lunch innan mina nya domäner kunde beträdas.
Min wifi-kod gällde åtminstone fortfarande på morgonen och jag kom att fastna framför nätet tills dess att man enligt de dagliga rutinerna slog av generatorn och resorten blev strömlös. Då hamnade jag istället i ett långt samtal om resor med en yngre tysk som ville ha hjälp med att designa sin drömresa till Central- och Sydamerika. Tiden rann liksom bara iväg och innan jag visste ordet av hade det hunnit bli dags för lunch.
Min nedgradering till ett nytt boende visade sig skönt nog bli en lång näsa åt alla de som önskade mig olycka i sammanhanget eftersom jag visserligen hamnade i en sovsal men skönt nog var jag den enda gästen där och det fanns en stor dubbelsäng inklämd mellan våningssängarna. Därmed kunde jag fortfarande bibehålla en högre standard än jag hade betalat för även om jag nu var hänvisad till offentliga toaletter och duschutrymmen istället för en privat variant.
Hannah och Radana hade gjort en organiserad "village-tour" på förmiddagen vilket är en aktivitet jag inte gärna lägger pengar på. Jag har redan sett så många Söderhavsbyar på egen hand att det inte finns någon anledning att betala för att befolkningen i en redan sönderturistad by skall ges möjligheten att sälja snäckhalsband och fina stenar till mig. Däremot ville jag gärna hänga med på tjejernas planerade eftermiddagsexpedition till den andra sidan av ön för att kolla in de två lite lyxigare resorterna och deras strand.
Vägbeskrivningen gick ut på att vi först skulle passera två stränder och sedan hitta en smal stig. Promenaden på den smala stigen gick i en stilla takt genom ett varierat tropiskt skogslandskap och var fylld med skratt eftersom Hannah har en skön blixtsnabb humor och dessutom ett skarpt öga som uppfattar en massa lustiga detaljer som går vanliga dödliga helt förbi. Som allra roligast blev det dock när vi kom över till den andra sidan av ön och traskade in på lyxiga Blue Lagoon Resorts domäner. Personalen på resorten reagerade på vårt uppdykande som om det var utomjordingar som hade kommit ut ur skogen. Att en frisk vanlig människa kunde få för sig att vandra i en halvtimme mitt på dagen bara för nöjes skull var mil utanför deras komfortzon och när det dessutom stod klart för dem att vi inte hade organiserat med båtupphämtning för att komma tillbaka till Safe Landing blev de rädda, ängsliga och i det närmaste förkrossade över hur illa det skulle kunna gå. Ibland undrar man över vilken skev bild folk i Söderhavet egentligen har om sina turister och hur dessa länder någonsin ska kunna utvecklas med tanke på hur lat befolkningen är.
Blue Lagoon Resort och Oarsmans Bay delar på en oerhört läcker strand och vi som kom från öns andra sida med de två enklare resorterna Safe Landing och Nabua Lodge kände oss lite som de enkla kusinerna från landet när vi tog oss ett dopp och lånade hängmattorna. Ett flygplan kom inflygande och landade på vattnet utanför resorten med nya gäster vilket var ännu ett tecken på att åtminstone gästerna på Blue Lagoon Resort spelade i en annan liga. Vid Oarsmans Bays dykshop sprang jag på de två tyskarna jag suttit tillsammans med uppe på däck under min allra första ö-luffardag vilket kändes som en evighet sedan fastän det bara var några dagar. De tänkte stanna på samma ställe under hela sin Fiji-vecka för att ta dykarcert och tycktes onekligen ha gjort ett klokt val av resort.
Hannah fick för sig att hon skulle köpa en kopp riktigt kaffe i baren och jag hängde med för att köpa en vanlig burk Coca-Cola men valde istället gratis isvatten när jag fick reda på att prislappen var satt till hutlösa 30 spänn. Smakar det så kostar det uppenbarligen.
Vi hade en liten förhoppning om att hinna tillbaka till vår sida av ön innan dess att det lilla lokala tehuset nära Safe Landing stängde men tyvärr missade vi detta med några få minuter och istället tog jag en dusch och gjorde mig redo för aftonen där diverse olika stafett-lekar gällde som kvällens underhållning efter maten. Efter att mitt lag hade misslyckats i den första stafetten (delvis beroende på svensken på andrasträckan) som innehöll moment som påminde obehagligt mycket om pennan-i-flaskan tog jag fullt ansvar för fiaskot, avgick som lagkapten och satte mig framför nätet fram till läggdags istället.
<- Tillbaka
