Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 Juli
2014-07-11 (14:47)

Mysteriet med den spinkige glasögonprydde killen i min ålder kom att få sin lösning strax efter frukosten. Jag tog tag i min kaffekopp och promenerade runt lite på verandan för att spana ut över havet samtidigt som den svarta drycken rann ner i halsen. Stegen drog sig bort mot sällskapet där han satt och jag hann bara tjuvlyssna i någon sekund innan jag hörde honom avsluta en mening med "...in Vava''u". Då visste jag direkt! Vi hade hälsat på varandra längs huvudgatan där och jag hade även sett honom på Eua. Av någon anledning hade jag snöat in mig på att vi skulle ha mötts tidigare på resan än så och inte alls tänkt tanken om Tonga. Konstigt.

Det lustiga var att när jag slog mig ner vid bordet och frågade om vi inte hade mötts på Tonga skrattade han och berättade att han beklagat sig för de övriga i sällskapet redan under gårdagskvällen över att han inte kunnat komma på var vi mötts förut. Precis mitt dilemma! Denna britt som skulle lämna Wayalailai bara någon timme senare med färjan visade sig vara ett mycket intressant samtalssällskap. Dels kunde han ge mig flera konkreta tips inför den femdagars-sejour som jag har på Fiji om några veckor då jag tillfälligt återvänder men han berättade också om sina planer på att besöka Amerikanska Samoa och svårtillgängliga Tokelau - platser som funnits med i mina funderingar för Söderhavet så pass allvarligt att jag varit i mailkorrespondens med frakt- och färjebolag som besöker ställena. Kul att det inte bara är jag som satsar på knäppa destinationer i området!

I några timmar blev det nästan läskigt. Britten, tyskarna, den mulliga brittiskan och ytterligare några gäster checkade ut för att ta färjan. Skolklassen ifrån Nya Zeeland försvann också med en specialtransport. Kvar på hela resorten som gäst var bara jag och om inga nya besökare tillkom skulle jag tvingas tillbringa ett helt dygn ensam med ett femtontal resortanställda. Nog för att jag kan trivas med ensamhet men det var inte riktigt så jag tänkt mig båtluffen på Fiji. Inte heller blev det bättre av det usla nätet. Två gånger på kort tid efter att jag lyckats ta mig online på den lånade datorn gick strömmen eftersom generatorn stängdes av och återstarterna tog nästan en halvtimme vardera i anspråk.

Lyckligtvis slog inte farhågorna in. Först anlände en stor grupp unga amerikanska välgörenhetsarbetare med kyrklig koppling som befann sig på Fiji för att börja gräva toaletter så snart gruppen trimmats samman. Som om detta var ett katastrofområde liksom! Fånigt med tanke på att Fiji tillhör de mer välmående länderna i regionen. Det fick bli med dessa hycklare jag skulle göra vandringen upp på klippan som fått mig att stanna kvar på ön en andra natt. Lyckligtvis hann även tre roliga tjejer från Perth som kom in med färjan norrifrån precis ansluta till vandringen och det blev med dem jag snackade längs vägen upp tills frustrationen över hur långsamt alla gick fick mig att hamna i spets. Det var inte direkt Inkaleden på hög höjd utan ett par hundra meters stigning men de bortskämda iPod-tjejerna från Utah rastade ändå var tionde meter för att inte riskera bli svettiga. Man kan ju undra hur deras toalettgrävande kommer gå? Någon kommer få bära ut bibeltjejer på bår på löpande band när de får grus under naglarna.

Den sista tredjedelen av stigen var riktigt kul och faktiskt lite tekniskt krävande. Jag gick och småflinade för mig själv över hur vissa i sällskapet bakom måste vara gråtfärdiga över att behöva klättra över stenar och bli smutsiga om händerna. Till sist fick jag dock så att jag teg då man skulle balansera sig fram på baksidan av en klippa över en passage med hård vind. Det var inte direkt farligt om man höll sig till anvisad väg men det sög ändå till i min höjdrädda mage. Belöningen på andra sidan var en magnifik utsiktsplats med fri syn i tre väderstreck. Klippkanten var tyvärr lite för läskig för mig med ett tvärt stup på mer än hundra meter och jag var tvungen att sitta ner för att känna mig komfortabel. Inför tjejerna från Perth avslöjade jag att jag börjar bli gammal eftersom jag dessutom sitter på min trygga plats och oroar ihjäl mig för alla andra som är närmare kanten.

Vi fick vänta i en evighet på att de sista amerikanerna skulle komma upp för det var inte direkt någon mening med att inleda vandrandet nedför och få möten med dem. Tyvärr hamnade jag under nedfarten inledningsvis långt bak i fältet och tvingades lyssna till oändliga mängder gallskrik så fort det satt en spindel stor som en knappnål i ett nät bredvid stigen men när bibelgänget gjorde grupp-paus kunde jag slinka förbi dem alla och avsluta utflykten utan störningsmoment.

Det visade sig att två vagt bekanta killar från stoppet på Safe Landing också hade anlänt med färjan norrifrån. Dessa två (en dansk och en schweizare som reste tillsammans) och tjejerna från Perth blev kvällens sällskap till middagen. Under maten uppsöktes vi av en äldre man som förklarade hur en traditionell kava-ceremoni går till på Fiji. Jag utsågs till "chief" i ceremonin som vi förväntades ta del i och schweizaren blev min "spokesman".

Mycket enkelt förklarat gick hela grejen ut på att jag och schweizaren skulle sitta längst fram i skräddarställning (en fysisk omöjlighet för mig) närmast drycken och dricka först. Ritualen var att man skulle klappa tre gånger, greppa kokosnöten med dryck, hojta "Bula" och sedan svepa. Efter mitt kava-träningsläger på Tonga gick naturligtvis detta som en dans och jag skämtade med åldermannen, som hade berättat för mig att valet av öns nya "chief" hade pågått i snart tre år utan att man hade lyckats enas, att de ju alltid kunde välja mig! Jag tror skämtet gick hem.

Personalen på resorten anordnade sedan en Fiji-night för oss gäster med sång- och dansuppträden som var skönt avslappnade och osynkade. Ibland är det befriande om allting inte är perfekt men man istället känner hur de som framför nummerna på scenen har roligt tillsammans. Kvällen, som hade förvandlats till en riktig höjdare trots min oro mitt på dagen över att bli helt ensam, var dock inte slut med detta. Jag fick springa och hämta min kortlek så att vi kunde köra drinking-games och det blev många skratt i mörkret, inte minst under den sista leken (utan spelkort) där man för varje gång gruppen hade lyckats att högt räkna sig fram till 21 skulle införa en ny regel som försvårade övningen. Den som misslyckades med räkningen fick dricka och sedan började man om från början. Riktigt kul!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign