Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-13 (11:29)
Oftast är tidsskillnaden hem en irriterande faktor men ibland kan den faktiskt nyttjas till ens fördel. Jag hade sovit oväntat bra i den stora sovsalen utan väggar, förmodligen delvis beroende att det inte var så många fler gäster i sängarna i närheten. När jag vaknade för första gången strax före soluppgången valde jag därför att kliva upp direkt för att testa om nätet kanske fungerade vid en tid på dygnet då ingen annan var inloggad. Det visade sig vara ett lyckokast. Hos mig hade det hunnit bli den 5:e juli vilket jag såg när jag slog på läsplattan men hemma i Sverige var det fortfarande den 4:e och jag kunde i lugn och ro hälsa brorsan ett grattis på födelsedagen i förskott. Han (som är lika genomusel som jag på att minnas födelsedagar) svarade nästan direkt, kraftigt imponerad av min framförhållning och utan att kanske tänka på att tekniken gav mig en viss fuskfördel (vilket jag naturligtvis inte avslöjade för honom) och oron över att missa denna detalj kunde därmed läggas åt sidan.
Frukosten var till hälften framdukad redan en timme före utsatt tid så jag kunde ta för mig utan att behöva trängas och hade därmed en väldigt skön morgon med utsikt mot stranden och sällskap av välbryggt kaffe samt toast med jordnötssmör fram tills dess att det ropades ut att jag hade boarding. Motorbåten transporterade mig till en katamaran och med den åkte jag till Mana som är en av de den större öarna i Mamanucasgruppen fylld med fina resorter som kanske mer riktar sig till familjer, lyx- och smekmånadsresenärer än de resorter i backpackersegmentet man hittar i Yasawasgruppen. Ombord på katamaranen hade jag fått ett deltagararmband som gav vibbar av musikfestival och det var också med en känsla av party och festival jag drack glaset med bubbel som serverades så fort jag lämnat Mana och kommit ombord på segelbåten Seaspray där merparten av denna dag skulle tillbringas.
Tjugo minuter senare hade jag, uppeldad av den goda stämningen ombord på den välfyllda båten även hunnit knäcka två kalla öl. Så klassiskt för en svensk, som tillika är en backpacker i ständiga budgetfrågeställningar, att direkt hugga för sig så mycket det bara går när man har betalat för fri bar. Det var i det här läget jag började socialisera med en fransman som var ungefär tio år äldre än jag och ute på en resa runt jorden precis som undertecknad. Hans fokus hade legat på Mellanöstern och Indien och berättelserna var mycket intressanta att lyssna till.
Solen fullkomligt strålade och även om jag hade smörjt in såväl ansikte som hårbotten vågade jag inte ta den onödiga risken att bränna mig i solen. Det är så lätt att man luras av den svalkande havsbrisen och de skuggplatser som gick att finna ombord var ett mycket säkrare alternativ. Turen påminde, sett till upplägget och stilen väldigt mycket om dagen i skärgården utanför Paraty i Brasilien ett halvår tidigare. Ett halvår förresten! Ibland känns det verkligen som att det var så länge sedan och ibland tycker man att det högst kan ha gått några veckor sedan dess. Besättningsmännen spelade gitarr och sjöng och en tjock man med mikrofon kommenterade en del öar som vi passerade men mest av allt satt man bara och njöt av en avslappnad förmiddag med begynnande rusighetskänsla.
Jag har upptäckt att många hemmavid förknippar Söderhavet med filmen Cast Away ifrån år 2000 med Tom Hanks i huvudrollen som efter en flygolycka blir strandad på en öde ö i flera år. Jag minns att jag såg filmen strax efter att den kom ut och då jag fick nys om att inspelningsön besöktes på denna seglingstur var det helt givet att ta sig hit för att se om man kände igen sig. Ön filmen spelades in på heter Modriki vilket uttalas och låter som ett sluddrigt försök att säga "More drinking" och det var precis vad det blev fram tills dess att vi började närma oss inspelningsplatsen.
På avstånd kunde man inte se någon strand och istället upptogs synfältet helt av Modrikis fräcka klipptopp. Men så rundade vi en udde och där var stranden! Någon hade lagt ut kokosnötter med texten "HELP ME" på den sluttande strandkanten vilket bidrog till stämningskänslan när man närmade sig. Det här är verkligen en härlig, vacker och mycket välvald inspelningsplats för en så kallad Robinsonad som jag vill minnas att efterföljande böcker till Robinson Crusoe likt exempelvis Flugornas Herre kategoriseras som.
De som ville kunde hoppa i direkt från båten med den lånade snorklingsutrustningen och simma in till ön för att liksom låta sig bli uppspolade på stranden precis som i filmen. För mig blev det dock till att vänta på en plats i den lilla motorbåten eftersom jag ville ha med mig kameran. Jag passade också på att roffa åt mig en färdkostöl så att man inte skulle gå torr på stranden. Eftersom jag var en av de sista att komma i land och det då kryllade av människor överallt fick fotograferingen vänta om man ville ha bilder som gav en inbillad känsla av bortglömt paradis och istället provade jag snorklingsvattnet som tyvärr inte var något att hänga i julgranen (palmerna?).
Nog hade Tom Hanks karaktär Chuck önskat att han hade tillgång till en öl likt mig när han vankade runt här på stranden och pratade med volleybollen som han gett namnet Wilson? Även om den hade hunnit bli lite ljummen smakade den alldeles förträffligt och i väntan på att folk så småningom skulle börja försvinna från stranden tillbaka till båten så att jag kunde få knäppt mina bilder småpratade jag med fransosen, provade ytterligare lite snorkling och fick till sist fotograferingsbehovet tillfredsställt. Nu tycker jag det ska bli riktigt kul att se filmen igen och se om man känner igen sig!
Seglingsturens andra stopp var på den bebodda ön Yanuya där vi besökte en by med nästan 400 invånare efter att en stor lunchbuffé hade förtärts ombord. En kul anekdot var att Tom Hanks hade varit tvungen att bege sig hit till byn för att dricka kava med byäldsten och be om tillstånd för att få filma på Modriki som tillhör Yanuyaborna kollektivt. De som ville kunde nu ta del i en kava-ceremoni vilket jag redan fått tillräckligt av på resan och resten förväntades köpa snäckskals-halsband och handvävda mattor som byborna hade placerat ut i mängder på filtar i skuggan. Min direkta känsla var att de inte ens hade tillverkat detta krimskrams själva och turistig souvenirshopping lockar inte våldsamt när man själv måste bära eländet på ryggen i en massa veckor och dessutom tvingas kasta bort vettigare saker för att få plats med prylarna.
Jag fortsatte dricka öl på båtturen tillbaka. Det fanns helt enkelt inte så mycket annat att sysselsätta sig med. Tillbaka på Beachcomber efter en lång återresa möttes jag av det unga trevliga kanadensiska paret som verkade jätteglada över att se mig och hade fått för sig att jag skulle ha checkat ut på morgonen utan att ta farväl. Jag beställde in en kanna öl och pratade med dem men kände efter ett par glas att det nu började ta emot att dricka mer och slog därför av på tempot.
För tredje resort-destinationen i rad dök dansken och schweizaren upp dagen efter mig. Vi skrattade naturligtvis en del åt saken och de berättade om sin sista kväll på Wayalailai tillsammans med de tre tjejerna från Perth samtidigt som jag redogjorde för hur saker fungerar på Beachcomber. Grabbarna blev lite besvikna på mig då jag gjorde mig redo för sängen direkt efter kvällsmaten men de kunde samtidigt förstå att en hel dag i solen ute till sjöss med fri bar gör en helt mosig till sist. Annars verkade det vara mer upplagt för fest den här kvällen men det fanns bara inte på världskartan att jag skulle orka med det. Jag har konstaterat det förut och jag gör det igen; jag börjar bli bekväm och gammal!
<- Tillbaka
