Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 Juli
2014-07-17 (21:43)

Nästan all affärsverksamhet på Fiji drivs av indier. Därför var det ingen överraskning att de tre taxibilarna som stod och väntade i mörkret utanför Bamboo kl 05:30 på morgonen alla hade indiska chaufförer. Den herre som väntat längst fick köra mig efter att priset avtalats och eftersom morgontrafiken inte hade hunnit komma igång gick det snabbt att ta sig till Nadis internationella flygplats. Mitt flyg skulle gå kl 08:00 så om ingenting strulade var jag i väldigt god tid men man har ju lärt sig på senare tid att sätta upp tidsbuffertar för scenarios som vore helt otänkbara i länder där människorna har organisationsförmåga, rutiner och en annan syn på punktlighet.

Därför blev det på sin höjd en axelryckning när jag vid incheckningen fick besked om att planet till korallatollen Tarawa på Kiribati var två timmar försenat. Eftersom jag var i så god tid innebar det mer än fyra timmar att slå ihjäl i en tråkig vänthall. Jag skrev dagbok tills batteriet i min läsplatta började ta slut och lullade därefter mest runt och tittade på folk. De sista timmarna var det bara personer som skulle med mitt plan kvar i vänthallen och det såg sannerligen inte ut att vara turister jag skulle få sällskap med ombord till min mycket udda destination.

Kiribati består huvudsakligen av tre ögrupper med korallatoller (Gilbert, Line och Phoenix Islands) och landet är utspritt över en enorm yta i Stilla Havet. Phoenix Islands är nästan obebodda och sedan en tid tillbaka på UNESCOs världsarvslista, Line Islands har inte heller särskilt många invånare utan allt kretsar runt den överbefolkade jätteatollen Tarawa som är Gilbertöarnas centra där en mycket stor andel av landets befolkning på ca 100 000 personer bor (samma som Tonga).

De flesta svenskar har ingen aning om att nationen, som uttalas "Kirribass", existerar. Om man hört talas om eller känner till landet kan det vara för deras "five minutes of fame" i samband med millenieskiftet som detta land firade in först av alla. Detta skedde under stort mediauppbåd tack vare en smart kupp av presidenten som något år tidigare flyttade de öar som var på fel sida datumlinjen till samma som Gilbertöarna. Detta gör fortfarande folk på Tonga vansinniga eftersom de annars skulle varit först. En annan orsak till att man kan känna till Kiribati är att landet till följd av den globala uppvärmningen påstås vara nära att sjunka under vattenytan (precis som grannlandet Tuvalu). En sista möjlig orsak är kanske den coola flaggan som jag tycker är en av världens läckraste med en sol mot en blodröd himmel på väg ner (eller upp) i ett blåvittrandigt hav.

Landet, som jag inte heller själv visste fanns när den här resan inleddes, låg nu nedanför mig efter några timmars flygning ifrån Fiji och en passage av ekvatorn för första gången sedan i november i Ecuador. Ombord hade jag också fått ett första bevis på den omtalade gästfriheten när kvinnan bredvid mig skrev ner sitt telefonnummer på en lapp så att jag kunde ringa om jag någon gång hamnade i problem. Det var bara början på ett alldeles fantastiskt bemötande. Först fick jag dock utstå resans absolut sämsta (nästan studsande) landning efter en hisnande inflygning över Tarawa. Landremsan är så smal att man knappt begriper hur ett flygplan ska få plats! Som mest tror jag detta land mäter ett par hundra meter på bredden men det är utsträckt i en jättelång halvmåne av land som sticker upp någon meter ovanför vattenytan och alltihop binds nästan samman vid ebb. Vid flod är det dock en massa småöar.

Efter så mycket tid i den här delen av världen trodde jag att jag vant mig vid hög luftfuktighet men den vägg som jag mötte när jag klev av planet fick mig nästan att ramla omkull. Otroligt! Man blev plaskblöt direkt och alla omkring mig, så även lokalborna, hade jättelika svettfläckar på sina tröjor och skjortor samt pärlor i pannan. Landet är ett av världens minst besökta och det landar inte mycket mer än tre internationella flyg här på huvudön per vecka så vår ankomst var en stor sak som tycktes beröra alla. Bakom en grind stod mer än hundra barn och ropade och vinkade och vid väskutlämningen efter att jag stämplat in mig i landet rådde ett fullständigt kaos i mer än en timme i tryckande hetta innan min väska dök upp på en transportvagn.

Mitt boende kändes som ett mycket osäkert kort. Jag hade bokat sent och bara fått en automatisk bekräftelse och när jag nu såg mig omkring i det totala virrvarret av människor syntes ingen transport till. För att pusta lite och lägga en plan slog jag mig ner på en stenbänk och kom i samtal med ett äldre par som direkt erbjöd mig skjuts till boendet jag bokat som de kände till. Under tiden vi satt och väntade på att killen som de skulle hämta upp fick ut sitt bagage hann jag få berättat för mig att jag anlänt helt perfekt mitt i det veckolånga årliga självständighetsfirandet. Maximalt flyt, jag hade verkligen ingen aning, men detta innebar att det skulle vara massor med kul action under mina dagar på plats!

Det var bara några kilometer till Tad''s Guesthouse och när jag släpptes av min transport möttes jag av en familj som inte hade en susning om att jag skulle anlända. Rummet jag bokat var ej för uthyrning på grund av renovering men familjen fann snabbt råd och uppgraderade mig till största och bästa rummet med befriande sval AC som ändå stod tomt (det enda rummet som var bokat enligt hemsidan). Under tiden sängen bäddades blev jag lovad samma pris som jag hade bokat rummet för på deras hemsida vars bokningsapplikation påstods ha börjat leva ett lite eget självständigt liv i sann tonårsrevolt-anda där värdarna inte så ofta längre informerades om vad som stod på programmet.

Enligt hemsidan skulle det också finnas ett wifi. Det var dock det långsammaste fungerande trådlösa nät jag kanske någonsin upplevt (modemet stod på mitt rum så det var inte avståndet som spökade) och jag blev inte mindre frustrerad av att inte kunna öppna ett viktigt mail ifrån Matilda under nästan en timme av försök. Mer positivt var då att en liten rund man som presenterade sig som Kono dök upp och erbjöd sig skjutsa mig vart jag ville. Det var högst oklart om han tänkte ta betalt för saken men jag bad honom ta mig till en bankomat så att jag fick ut pengar (australiensiska dollar gäller på Kiribati och sådana hade jag inga) samt köra mig till självständighetsfestligheterna.

Det finns bara en egentlig väg på södra Tarawa och den följer hela halvmånen från flygplatsen uppe i norr till dess yttersta spets. Denna enda väg är till stora delar nästan oframkomlig på grund av djupa gropar i den grusväg som en gång för länge sedan varit asfalterad. Därför ligger hastighetsbegränsningen på vägen och pendlar mellan 10-20 km/h undantaget några korta 40 km/h-passager och att ta sig fram är ett verkligt evighetsprojekt. När jag tyckte vi varit på väg länge stannade vi vid bankomaten som skulle ligga precis i början på vår väg och så visade det sig också vara.

Längs Tarawas eviga strip plockade vi upp liftare och fyllde upp bilen. Så gör man här eftersom de flesta inte har råd med bil och den privata busstrafiken inte har tidtabeller och bara går ibland. Genom fönstret kunde jag uppleva hur extremt tätbefolkat det är här på den smala landremsan mitt ute i ingenstans. Hela södra Tarawa brukar räknas som huvudstaden och man kan i princip påstå att hela ön är bebyggd. Allt omges av ett onaturligt turkost vatten. Faktum är att vattnet i lagunen ser för turkost ut och förmodligen är väldigt förorenat så att bada lockade inte väldeliga. Vissa öar är sammanbyggda med en sandbank som vägen går på men i övrigt är det hus och människor precis överallt.

Vi hade säkert kört i en timme när Kono meddelade att vi kom in i centrum. Jag märkte inte så mycket skillnad mer än att vi passerade en plätt som påstods vara ett torg innan vi parkerade bredvid presidentens hus. Jag sneglade in genom grinden och konstaterade att det såg ut som ett finare bostadshus bevakat av en vakt. Intill oss låg nationalarenan där kvällens stora skönhetstävling, som jag verkligen såg fram emot, skulle hållas. Denna arena var en grusplan med stora vattenpölar och tjocka fält av ogräs. Röda små koner markerade sidlinjerna. Något som såg ut som gula tvättställ skulle föreställa mål och allt fokus tycktes ha lagts på den lilla läktaren i sten som förtjänade en bättre arena.

Längs gatan intill en basketplan hade en rad med marknadsstånd i form av uppfästa presenningstak organiserats. Kono ledde in mig i ett av dessa och presenterade mig för sina vänner. Här skulle vi ha vår bas och mötesplats. Därefter begav jag mig ut i folkmyllret och kikade bland stånden där allt fokus låg på mat men även lite kläder var till försäljning. Kaoset var behagligt och fyllt av spännande synintryck. Det tjocka lagret av matos som låg som en dimma över området lockade fram mina hungerskänslor. Därför var det en befrielse när jag kom tillbaka till vårt stånd och en kvinna slevade upp ris, korv, fisk och brödfrukt på en papperstallrik åt mig. Hade jag varit mindre hungrig skulle jag kanske oroat mig lite för vad hälsovårdsmyndigheten hade att säga om köket men sådant fanns det inte tid för nu.

Så gick den viktiga semifinalen igång i Kiribati-mästerskapen i basketboll. Stämningen var på topp och båda lagen bar stolt riktiga matchtröjor. Folk följde händelseutvecklingen med stort berörande engagemang och en del viktiga personer var på plats i publiken. Kono pekade ut kommunikations- och turism-ministern och jag frågade om han ville introducera mig? Sagt och gjort! Lika bra att få sina turist-tips ifrån högsta ort. Kvinnan hälsade mig varmt välkommen till Kiribati och menade att om jag var i händerna på Kono skulle jag inte missa något viktigt på ön.

Jag började känna mig trött i kvällsmörkret efter en lång dag och när jag frågade Kono om när skönhetstävlingen skulle börja var svaret att det skulle dröja ytterligare några timmar. Även om det smärtade mig valde jag då att skippa detta event. Ett klokt beslut skulle jag senare få reda på eftersom den totalt oorganiserade tävlingen hade pågått fram till kl 03 på morgonen enligt ögonvittnen. Istället blev det därför, efter att jag tvingat mina värdar att ta emot en symbolisk slant för maten, en mycket lång bilfärd hemåt i ett mörker som tvingade Kono att köra ännu långsammare för att undvika de värsta väggroparna.

På vägen tillbaka stannade vi till bredvid en kyrka där traditionell dansträning för kvinnor pågick under tak. Tjejerna blev väldigt fnittriga när jag kom och fotograferade och efter en lite ilsk blick ifrån dansläraren stoppade jag ner kameran. Faktum är att Kiribati är det första landet jag kommit till i Stilla Havet där kvinnorna ifrån vuxen ålder och uppåt är vackra. I hela Söderhavet har jag annars bara stött på väldiga mansliknande och grova hangarfartyg med några få undantag men kanske gör fattigdomen här att man inte riktigt fallit in i samma ohälsosamma matvanor som i grannländerna och därmed behållit den naturligt vackra polynesiska looken?

Jag hade fått en raketstart på Kiribati och kastats rakt in landets självständighetsfirande tack vare den oförställda gästfriheten som man hela tiden tycks möta här. Fortsatte min resterande tid på Tarawa i samma stil skulle denna vilda och ganska dåligt förberedda chansning kunna bli en riktig vinstlott och kanske även en av resans absoluta höjdpunkter. Men fortfarande fanns en del att bevisa.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign