Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-20 (09:10)
Hur många av världens länder tar sin egen självständighet på så stort allvar att den firas i en hel vecka? Jag har aldrig förut hört talas om ett lika omfattande firande av den egna nationen som det jag mötte på Kiribati. Familjer campade i närheten av festligheternas centrum under hela veckan och alla skolor, myndigheter och de flesta affärsverksamheter höll stängt. Idag skulle kulmen på denna årets höjdpunkt nås med den traditionella paraden och presidentens tal till nationen. Man skulle kunna vara uppspelt för betydligt mindre än så!
För att missa så lite som möjligt av festligheterna hämtade Kono upp mig redan klockan sju på morgonen. I bilen berättade han att även den mystiska kvinnan skulle åka med igen och hennes benämning hade nu gått ifrån "My friend" till "The lady". Radion i bilen skruvades upp på nästan högsta volym eftersom det direktsändes ifrån nationalarenan och i vanlig ordning fanns inget riktigt organiserat tidsprogram så den raspiga radiosändningen var den bästa informationskällan om man ville försöka begripa vad som pågick under tiden vi skumpade fram på den eviga grusvägen. Man inledde festligheterna med att flörta och gulla med sina diplomatiska vänner som bemödat sig med att komma hit. Bland gästerna fanns kommissionärer ifrån Australien, Nya Zeeland, Taiwan, Kuba (mycket oväntat en av landets främsta vänner med omfattande samarbeten inte minst beträffande medicinsk utbildning) samt Tuvalus president.
Själv var jag nyfiken på presidentens tal till nationen men det framkom aldrig riktigt när detta skulle hållas enligt Kono som översatte delar av det som sades under sändningen. Det var vansinnigt svårt att hitta en parkering i festivalkaoset när vi äntligen kom fram och till sist fick vi nöja oss med att ställa bilen mitt i en gigantisk regnpöl efter nattens häftiga oväder. Eftersom jag var klädd i de fantastiska badskorna ifrån Guatemala skapade den två decimeter djupa vattenpölen dock inga bekymmer. Så som jag hade förstått saken skulle paraden snart börja och jag skyndade bort till arenan där massor med uppklädda människor stod uppställda och redo på olika led framför publiken.
Inte ens de risiga förutsättningarna med stora vattenpölar ute på den grusplan fylld av ogräs som är Kiribatis nationalarena kunde ta död på det faktum att det låg förväntan och en känsla av fest i luften. På en signal ifrån speakern började den första gruppen marschera. En musikkår av den typ som förr värmde upp publiken inför allsvenska fotbollsmatcher spelade och det var yttersta allvar som gällde. Inledningsvis var det marinen, polisen och vissa kyrkliga samfund som var i rörelse men därefter blev det mer folkligt. Skolbarn i fula hattar som de inte ville bära och förskolebarn i traditionella dräkter som tränat i veckor på att gå i takt förförde publiken. Små händelser kunde ibland få hela ordningen att upplösas men oftast höll man sig till en plan och vinkade till publiken.
I paradens slutskede begav jag mig bort till tältet med Konos vänner som dagen till ära hade besök av en vältalig präst som påstod sig ha besökt alla Kiribatis öar. Kanske var det då presidenten höll sitt tal men mer troligt var att jag hade missat det under tiden vi parkerade bilen. Tyvärr fick jag aldrig sett och fotograferat presidenten vilket jag annars hade tyckt vore kul. Istället fick jag hålla tillgodo med en bejublad kampsportsuppvisning när jag hittade tillbaka till stadion och därefter bjöd Konos vänner på en god köttgryta i tältet.
Därmed valde jag också att sätta punkt för mitt självständighetsfirande på Kiribati. En stund av fotografering och farväl av familjen i tältet tog vid och sedan beordrades Kono att ta sikte på norra Tarawa som är mindre befolkat och mer traditionellt än de delar av atollen jag hittills sett. Eventuellt hoppades jag på att få till ett bad i havet men framförallt ville jag se mig omkring. När vattnet står lågt kan man vada till nästan alla norra Tarawas öar men nu var tidvattnet på väg in och Kono hade tidigare pekat ut varifrån vi skulle åka båt så jag blev lite förvånad när vi passerade den platsen och istället körde upp mot flygplatsen men tänkte att det kanske finns andra ställen där man kan starta en motorbåtsfärd?
När jag varit ute och joggat under gårdagen hade jag blygsamt hållit mig på den leriga vägen som går parallellt med startrakan på den internationella flygplatsen. Det gjorde inte Kono. Han girade upp på flygfältet och maxade bilen på landets bästa asfaltssträcka som om det var den mest självklara bilvägen i världen. Tänk om man själv skulle gena över startrakan på Sturup på väg ut till Österlen vid lunchtid på en lördag! Strax därefter kom vi till en smal bro och Kono pekade ut norra Tarawa på dess andra sida. Jag hade inte hört eller läst om någon bro dit tidigare och blev lite ställd men tydligen gjorde han det enkelt för sig för att slippa åka båt tillsammans med mig och "The lady" på eftermiddagen och lät mig därför istället utforska den första ön på atollens norra del på egen hand till fots. Han och kvinnan skulle vänta på mig här.
Ifrån bron tog jag bilder på vuxna och barn som badade i det turkosa vattnet innan jag nästan planlöst började cirkulera på norra Tarawa. I ett brunt träbås köpte jag en läsk för att inte gå torr på vätska i värmen och stegen sökte sig sedan till den strandsida som vätter in mot lagunen. Vid strandkanten fanns en fascinerande växtlighet i form av buskar som mestadels består av långa rötter och förmodligen delvis står under vatten halva dagarna. Jag fick också uppleva det mäktiga fenomenet med inkommande tidvatten på allvar och jagades till sist nästan upp på säkrare mark av de framträngande vattenmassorna.
Det var intressant att se den traditionella bebyggelsen här och likaledes uppskattade jag en stunds vandring i något man förmodligen kan kalla för en tropisk regnskog. Mitt där i ingenstans stötte jag på den tredje turisten sedan jag anlände till landet två dagar tidigare (jag hade mött ett äldre australiensiskt par vid paraden samma morgon). Denne britt satt bredvid en bil och väntade på inringd hjälp efter ett försök att köra bil på den usla stig jag vandrade längs som naturligtvis hade resulterat i punktering. Jag varnade honom för regnet som såg ut att vara på ingång och han suckade uppgivet och konstaterade då att detta inte riktigt var hans dag.
På vägen tillbaka till Tad''s Guesthouse började det mycket riktigt regna om än inte på det där våldsamma sättet som föregående kväll. Kono tog en sanslöst skumpig extra omväg sedan jag berättat för honom att jag funnit det intressant med de traditionella husen och jag fick nu tillfälle att se ännu mer av det gamla Kiribati. Efter att bilen fått sig ett par rejäla smällar av den inte särskilt förlåtande vägen kom vi fram till en mycket intressant och viktig plats som blev till en sista personlig avgörande pusselbit och förmodligen för alltid förändrade den egna synen på vilken politisk fråga som är viktigast för mig.
I samband med diskussionerna om den globala uppvärmningen har det fullständigt platta Kiribati, som snart sjunker under havsytan om ismassorna vid polcirklarna fortsätter smälta, varit ett av de skräckexempel som miljövännerna gärna dammat av för att visa vad vi gör med vår planet. Nu fick jag se det med egna ögon. Tidigare hade jag oftast kommit i kontakt med Kiribatis kust på lagunsidan men nu parkerade vi vid den andra kustlinjen och jag kunde konstatera att vågorna som slog in med full kraft genom öppningen i korallrevet på den här sidan av ön bara skulle behöva ett par decimeters vattenhöjd till för att skölja in över hela Tarawa. Två decimeter, sa jag till Kono, sen är det kört! Han tittade på mig med ett allvar som annars sällan bröt igenom den skämtsamma fasaden och nickade. När jag var liten och vi besökte den här platsen brukade vi säga två meter, svarade han.
Jag är en enkel man som vill se saker med egna ögon och ställa frågorna objektivt till de som direkt påverkas i sin vardag utan att allt ska tvättas och filtreras av någon tredje part. Jag behöver inte mer bevis än så här. Under den här resan har jag sett vad som krävts och pratat med ögonvittnen som följt klimatförändringarna på plats på så vitt skilda platser som i Costa Ricas regnskog, på isolerade Palmerston (Cooköarna) och så då här på Kiribati. Nu känner jag mig övertygad. Vi håller kanske inte på att ta livet av vår planet min vi förändrar förutsättningen för liv här. Och det går snabbt, läskigt snabbt! Kanske är detta den allra viktigaste insikten jag packar ner i resväskan hem till Sverige. Andra får brinna för djurskydd, feminism, klasskamp eller invandringsfrågor. Utan en planet att bo på tycker jag att alla andra frågor bleknar rätt dramatiskt i betydelse.
Mitt i allvaret blev jag bjuden på en bröllopsfest samma kväll. Kono avslöjade att han bett om tillåtelse att få ta med en utländsk gäst på festligheterna och nu fått klartecken. Jag blev jätteglad och meddelade att jag väldigt gärna skulle vilja följa med. Festen beräknades starta om några timmar och vi bestämde oss för att åka hem och vila fram tills dess.
En förvandlad Kono knackade på min dörr några timmar senare. Den lille runde mannen hade fått på sig de mest blankpolerade stora svarta skor jag någonsin sett samt ett par ljusa chinos och en mörkblå-vit hawaiiskjorta. Oerhört stiligt! Jag fick lite ångest över planen på att anlända till bröllopet i mina nytvättade men slitna rutiga shorts, ljus skjorta och badskorna från Guatemala men Kono försäkrade mig att det skulle duga. Vi plockade upp "The lady" längs vägen men strax innan hon hoppade in i bilen benämndes hon den här gången som "My girlfriend". Mina aningar om en spirande romans fick därmed anses bekräftade!
Bröllopsfesten skulle hållas i en fin utomhuslokal under tak vid havet nära parlamentet. Vi tillhörde de allra första gästerna som anlände och då var ändå starttiden utsatt till om bara några minuter. Tillsammans med Kono gick jag och hälsade på brudparet som fortfarande var klädda i sina bröllopsutstyrslar ifrån ceremonin i kyrkan tidigare under dagen. Eftersom jag inte hade någon gåva till brudparet hade Kono föreslagit pengar och jag överräckte en sedel som borde täcka lite mer än kostnaderna för att jag var på plats vilket tycktes falla i god jord.
Jag introducerades därefter för en äldre man som pratade mycket god engelska och var far till brudens bästa väninna under barndomsåren. Han berättade att han fungerat som en andra far för flickan som nu blivit en hustru och han presenterade sig som Mr Tekana. Jag jublade och förklarade för honom att med det uttalet av hans namn (även om stavningen inte var perfekt) betydde hans namn Herr Tekanna i Sverige vilket vi båda fann väldigt lustigt. Mr Teapot hann berätta väldigt mycket om Kiribatis traditioner och livet på denna korallatoll i övrigt eftersom feststarten försenades med 1,5 timme på grund av att ingen gäst orkade bry sig om tiden. Så är det alltid här tydligen.
När det äntligen var dags för en start av festligheterna stod överraskningarna som spön i backen. Först meddelades det att jag och Tekana ansågs vara hedersgäster och därför skulle flytta fram till mitten av den främsta stolsraden. Nästa chock var att med denna nyvunna status förväntades jag hålla ett tal till brudparet inför de 120 gästerna och sedan klev Kono fram och tog rollen som festens toastmaster (eller snarare moderator) vilket förklarade varför han kunnat fixa en inbjudan till mig. Mr Teapot försäkrade att han skulle hjälpa till med översättningen av talet som jag i lätt panik började förbereda i huvudet samtidigt som Kono förklarade festen för öppnad och så vandrade brudparet förbi stolsraderna till sina sina platser på bortre kortsidan. På sidorna om dem satt fyra rosaklädda brudtärnor i läckra traditionella dräkter och fyra unga gentlemän i stiliga kostymplagg. Dessa tio personer kom att spela huvudrollen i den fest som nu följde och blev extra intim tack vare ett hällregn som pågick utanför festlokalen i timmar.
Mr Teapot stötte till mig i sidan och meddelade att detta var ett bra tillfälle att fyra av talet om jag ville få det överstökat men jag vädjade om lite mer tid till förberedelse och han försäkrade att det skulle ges ytterligare några bra möjligheter. Det kändes inte riktigt rätt att jag skulle vara absolut förste man upp på scenen. Istället höll brudens och brudgummens fädrar varsitt tal som följdes av ett organiserat jubel och klappande regisserat av Kono innan brudparet stegade fram till bröllopstårtan uppdukad på ett långbord i salens andra kortända. Tårtan var som ett riktigt konstverk och Tekana förklarade ritualen som gick ut på att de båda skulle skära upp varsin bit och mata varandra för att stärka sina band inför framtiden.
Så snart tårt-ceremonin var avklarad pumpade en DJ igång hög discomusik. Glöm traditionell brudvals för här var det traditionell discodans som gällde! Brudgummen tycktes inledningsvis något besvärad men fann sig snart i situationen och verkade nästan besviken när musiken tystnade igen och Kono tog till orda. Han introducerade nästa talare och när jag hörde orden "Richard" och "Sweden" förstod jag att stunden var kommen. Under absolut tystnad och med Tekana i släptåg vandrade jag fram till den kortsida där de två tidigare talarna tagit plats, andades djupt och satte igång.
Då och då avbröt jag mitt tal för att låta Mr Teapot översätta och jag misstänker att han lade till en del för hans översättningar tog dubbelt så lång tid som mitt tal. Sammanfattat innehöll talet en presentation av mig själv och en förklaring av var Sverige ligger. Jag poängterade att man ofta här hör folk beklaga sig över värmen vid 30 plusgrader och berättade att det ibland hemma kan bli 30 minusgrader och att det då kommer ut rök genom näsan och munnen samt att öronen förfryser vilket tycktes göra intryck. Därefter tackade jag för inbjudan och önskade paret lycka till i framtiden. Mitt tips till brudparet inför äktenskapet var att alltid se till att det fanns möjligheter att skratta tillsammans i vardagen. För att profilera mig lite avslutade jag med att uttrycka en avundsjuka på brudgummen. Under min långa resa hade jag kommit till otroligt många länder och ingenstans hade jag sett så vackra kvinnor som här (sant). Kvällens brud var inget undantag (vit lögn). Påståendet om kvinnorna skapade ett jättejubel och höga tjut hos tjejerna i stolsraderna på åhörarplats. Tekana dunkade mig i ryggen. Kono organiserade ett trippelklapp ifrån publiken följt av att alla skanderade "Sweden, Sweden, Sweden". Talet fick definitivt betraktas som en liten succé!
Min plan att hålla låg profil hade onekligen skjutits i sank via hedersplats-utplaceringen och talet och det skulle bara bli värre. Så snart jag satt mig ner för att pusta ut dunkade discomusiken igång igen och när jag lyfte blicken stod en bedårande vacker brudtärna i rosa framför mig med ett brett leende och avkrävde en dans. Om jag hade varit 15 år yngre skulle jag varit beredd att släppa allt och följa det leendet till jordens ände men nu fick det räcka med discodans och rumpskak i badskor i alldeles spiknyktert tillstånd inför drygt hundra åskådare.
Det slutade inte där. Nästa discolåt bjöds jag upp av brudens morsa. Snabbt överräcktes kameran till Mr Teapot så att stunden på dansgolvet skulle kunna bli förevigad. Vi var det enda paret på golvet och publiken klappade i takt och uppmuntrade rumpskak. Ångesten fullkomligen sköljde över mig men samtidigt kan jag inte förneka att jag hade väldigt kul. Under båda danserna rusade brudtärnor fram till mig och sprutade parfym över hela min kropp. Efteråt förklarade Tekana att det inte var för att jag luktade illa utan ett symboliskt sätt att visa att jag var accepterad och omtyckt.
Fler tal och mer discomusik följde. Mycket av ritualerna gick ut på att binda samman släkterna vilket ofta gjordes med gröna band runt dansande par. Brudparet genomförde hela tre olika klädbyten och bruden framträdde i flera spännande neonfärgade glitterkreationer som aldrig skulle fått se dagens ljus på hemmaplan. Efter varje klädbyte rullades en ny lång färgad matta ut som bruden fick vandra längs framför publiken. Hela festen avslutades med enorm matbuffé. Jag räknade till uppåt 150 stora plastbunkar med mat och en hel gris och som hedersgäst fick jag och Mr Teapot ta mat före alla andra gäster undantaget brudparet. Tekana berättade att det alltid är mat i överflöd på fester likt denna trots fattigdomen i landet och de flesta av gästerna fick med sig en hel plastbytta hem med rester för att ha till middag nästa dag.
När frosseriet var över avslutade Kono festen formellt och jag tackade Tekana för sällskapet och brudparet för att jag fått komma. Därefter stuvades jag, tillsammans med "The lady" och en herrans massa andra människor, in i bilen som styrdes tillbaka hemåt. Framme vid Tad''s Guesthouse i hällregnet fick jag en blinkning av Kono som samtidigt förtroligt viskade att han och "The lady" skulle vidare. Vi bestämde att sovmorgon gällde nästa dag och att jag skulle bli hämtad kl 13 för lunch. Alldeles utmattad sträckte jag ut mig på sängen efter en helt otrolig dag. Klockan hade hunnit bli 01:30 och jag hade upplevt en av resans absolut mest fantastiska och minnesvärda dagar. Det är upplevelser och dagar som dessa man drömmar om och hoppas på men aldrig vet om de kommer att inträffa och inte kan planera för när man skissar på sin drömresa hemma på kammaren. Den här dagen visste jag säkert att jag aldrig någonsin skulle glömma! Given topp-5 på resan!
<- Tillbaka
