Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

13 Juli
2014-07-21 (06:59)

Det regnade fortfarande när jag vaknade denna söndagsmorgon och visst kände mig ännu lite tagen efter den maffiga gårdagen som bjudit på så många intryck och upplevelser. Helt utan planer och med uselt väder kunde jag inte göra mycket annat på förmiddagen än att skriva dagbok och försöka följa bronsmatchen i VM-fotbollen via svensk text-TV på det osannolikt långsamma nätet.

När jag till sist klev upp ur sängen och in i duschen spelade inte någon roll hur mycket jag tvålade in mig - hela jag doftade fortfarande som en billig parfymbutik och i ärlighetens namn spelade det inte så stor roll eftersom doften påminde mig om allt knäppt jag varit med om några timmar tidigare. Hedersgäst, tal och dans på ett bröllop i Kiribati - den storyn skulle få vilken ärrad reseveteran som helst dödligt avundsjuk.

Min inlämnade tvätt hade återkommit lite i omgångar under de senaste två dagarna utan att jag riktigt hade orkat oroa mig över om alla plagg skulle återlämnas. Jag antar att en orsak är att jag kommit in i slutskedet av resan och mycket ändå ska slängas snart. Det gör liksom ingenting om vissa t-shirts råkar komma bort längre men nu verkade det faktiskt som att kvinnan som kom bärande på en sista laddning underkläder hade fått med sig det mesta.

Ett litet bekymmer var att Kono inte tycktes dyka upp som avtalat och jag började bli hungrig. Vi hade bestämt att han skulle komma förbi kl 13 och när den tiden nu hade passerats med en halvtimme och han fortfarande inte syntes till gick jag över till familjen för att fråga om han var i huvudbyggnaden eftersom den blå bilen stod på sin plats men inte heller de hade sett till honom. Det slutade med att mamman i huset blev så orolig för mig och min hunger att hon tvingade den stackars svärsonen att köra svensken "varthän han än ville".

Nu var dock inte min kravspec särskilt avancerad, jag ville liksom bara ha något att äta och bad grabben köra mig till närmaste kinesiska sylta som serverade prisvärd mat. Killen tog mig på orden och under bilfärden dit kom vi att prata om hans svärfar (Tad som mitt guesthouse är döpt efter). Tydligen är han inblandad i arbetet med världsarvslistade Phoenix Islands (Kiribatis enda plats på UNESCO-listan) som jag väldigt gärna hade velat se men tvingats ge upp när jag insåg hur dyrt och omständigt det skulle vara att ta sig dit. Skulle jag någon gång i framtiden igen resa runt i trakterna vet jag ju åtminstone numera vilken kontakt man ska försöka rycka i för att få hjälp med besökstillstånd och transport.

Mitt andra försök att beställa en maträtt på den kinesiska restaurangen rönte samma öde som det första försöket vilket innebar att servitrisen kom tillbaka efter ett par minuter och meddelade att ingredienser saknades för att kunna tillaga rätten. Så var det alltid på Tonga också vilket medfört att jag hunnit vänja mig och aldrig tillåter mig att blint stirra in endast en rätt i menyn och riskera bli besviken. Saker tar slut på en ö allt som oftast, så är det bara! Jag tyckte lite synd om servitrisen som fick vara budbäraren med tråkiga besked och beställde istället in fried rice vilket alltid brukar vara ett säkert kort och så blev det även denna gång.

I bilen tillbaka satte svärsonen på cd-spelaren och avslöjade att låten som spelades (och lät riktigt bra) hade skrivits av Kono i besvikelsen i samband med att han gav upp sina präststudier efter att ha misslyckats med ett prov. Den lille runde mannen slutade ju aldrig överraska! De misslyckade präststudierna hade han berättat om för mig men att han var en talangfull låtskrivare hade jag aldrig kunnat gissa mig till. Låten fick ytterligare tyngd nu när jag visste att verklig besvikelse låg bakom dess skapelse och dessutom sjöng kvinnan på inspelningen ypperligt.

Något vettigt blev aldrig gjort på eftermiddagen. Jag sov middag, läste och skrev. Därefter började jag förbereda packningen inför morgondagen då det var dags att flyga till Nauru. Jag skulle gärna stannat i ytterligare några dagar på Tarawa där jag haft så kul men vet i ärlighetens namn inte vad jag då skulle sysselsatt mig med så det var förmodligen rätt tillfälle att kasta in Kiribati-handduken nu.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign