Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

16 Juli
2014-07-23 (00:02)

Lite för ofta är jag alldeles för långsam i tanken. Särskilt om morgnarna. Det förbryllade mig att jag lyckats blöta ner så på toaletten när jag duschade föregående kväll att de två badrumsmattorna blivit alldeles dyngsura och att vattnet även lyckats rinna ut på heltäckningsmattan i hallen så att där också var så blött att det klafsade under fotsulorna. Inte förrän jag vaknat till ordentligt förstod jag att det antingen läckt in rejält ifrån taket under nattens regnande eller att jag drabbats av en vattenläcka.

Under tiden jag satt och åt rostat bröd till frukost i det allmänna köket fick jag syn på mannen jag fått för mig var någon form av vaktmästare på stället och drog med honom in på mitt rum för att visa vad som hänt. Han kunde inte direkt förklara orsaken men lovade titta vidare på saken under dagen.

Min kontaktperson och säkraste informationskälla på Nauru var Calmina och jag tog en vända upp till hennes kontor efter frukosten för att avrapportera om läckan på rummet och ställa ett par praktiska frågor. Det visade sig att hon redan hunnit få information av vaktmästaren om problemen på mitt rum och jag kunde därför snabbt gå över till mina egna frågeställningar. Den första var att få förklarat för mig var jag kunde ta ut pengar och jag fick då beskedet att landet numera har två bankomater som båda ofta är ur funktion. Den ena finns på klassiska Menen Hotel och den andra inuti Civic Center.

Den andra frågeställningen rörde djuphavsfiske som skall vara något alldeles exceptionellt här. Tyvärr var prislappen helt orimlig ställd mot min budget. En chartrad tur på fyra timmar går på 2 500 sek per person och dessutom brukar det ställas ett minimikrav på att man ska vara fyra personer. Även om jag kanske skulle kunna ha grävt djupt i den egna plånboken för att få vara med om något riktigt häftigt kändes det orimligt att jag skulle hitta tre andra intressenter på plats. Om inte slumpen gav mig andra möjligheter fick jag således ännu en gång avskriva denna aktivitet som varit uppe på tapeten flera gånger under resan men förmodligen skulle varit som allra häftigast härifrån.

Tiden hade börjat rinna iväg för mig även denna dag och jag kände fortfarande att jag hade så pass gott om tid till att turista på Nauru att jag inte ville slösa bort de få sevärdheterna ännu. Därför ställde jag mig längs med vägkanten och viftade med tummen för att ta mig till Civic Center med det enda ärendet att få ut pengar och ganska snart satt jag tillsammans med en familj i en bil på väg till en numera mycket omtalad byggnad i landet. Det är nämligen, om jag förstått saken rätt, på Civic Center alla asylärenden för båtflyktingar som anländer till Australien processas vilket är mycket omdebatterat i regionen.

I huset hittade jag även ett Internetcafé vilket gav mig idén att jag kanske skulle kunna tillverka ett eller flera fotoalbum under de kommande dagarna som ett lämpligt tidsfördriv. Inne i byggnaden överraskades jag också av att hitta en hyggligt stor och väldigt mycket modernare supermarket än Capelle & Partner vars utbud gjort mig gråtfärdig. I det textmaterial jag läst på nätet har det stått att Capelle & Partner är landets enda större mataffär så denna butik måste vara tämligen nyöppnad. Jag handlade på mig saker som jag inte lyckats hitta i den egna butiken, likt pastasås och minestronesoppa och lyckades dessutom få ut pengar i bankomaten som jag fann inuti butiken. Dessa tjugo minuter fick därmed betraktas som en riktig fullträff!

Min plan för dagen var att jag skulle försöka springa runt hela landet i kvällningen. Jag var inte riktigt säker på vilken den totala distansen var men räknade med att det rörde sig om något mellan 17-20 km vilket skulle vara ett ypperligt förberedande pass inför maran i Australien några veckor senare. Efter att jag liftat mig tillbaka till mitt rum låg jag på sängen och surfade på resor och råkade till sist av misstag somna. När jag vaknade till liv igen hade det blivit alldeles för sent för att pastaladda innan en lång löprunda och jag bestämde mig då för att strunta i att springa denna kväll.

En halvtimme senare fick jag dock lätt panik över hur lite jag lyckades åstadkomma på Nauru samt att jag slösade bort ett bra tillfälle till förberedande träning inför loppet. Utan att riktigt tänka mig för kastade jag på mig löparkläderna, fick liv i min gps-klocka och begav mig ut i hettan med en liten plastflaska med vatten som enda sällskap. Att det var ren idioti eftersom jag knappt ätit något på hela dagen och att det fortfarande var så varmt ute att bastujämförelsen var relevant (vädersidan jag kikade på efteråt angav 32 grader, sol och 77 procents luftfuktighet vid min starttid) ägnade jag inte så många tankar åt. Jag ville liksom bara få till en uppryckning!

Jag hade ju bastulöpt några dagar tidigare på Kiribati och kunde snart känna igen mig i upplevelsen. Efter några hundra meter kunde man tro att jag badat med kläderna på och redan före två kilometer kom de första tankarna på att avbryta. Därefter blev det bara värre och värre och till sist fick jag inse att det inte fanns någon form av realism i mitt försök att springa runt ön och att jag helt enkelt startat för tidigt på eftermiddagen. Jag hade då sprungit i drygt en halvmil och beslutade mig för att vända tillbaka till den fina stranden där jag sett folk bada alldeles nyss. Klockan knäpptes av efter exakt sex kilometer. Att springa den distansen på 38 minuter är förmodligen det långsammaste jag presterat i livet så det är ju svårt att påstå att jag gått ut för hårt givet förutsättningarna - det var helt enkelt bara för varmt för att springa.

Istället drog jag av mig strumpor, skor och tröja för att kliva ut i vattnet som var så varmt att det knappt svalkade. Jag stannade i länge för att kyla av kroppen så gott det gick efter värmeslagschocken. Den mest positiva överraskningen var den fina mjuka sanden, både i vattnet och på land, som nog var den bästa hittills på hela resan. Det överraskade stort på mig!

Den dryga halvmilens promenad hem efter det långa behagliga doppet var mycket trivsam och den första biten kunde jag dessutom gå barfota i den mjuka sanden längs stranden. Det var vid den här tiden jag skulle begett mig ut istället när temperaturen sjunkit med några grader och solen inte länge stekte på samma vis. Istället för att hoppa direkt in i duschen när jag kommit tillbaka väntade jag in solnedgången för att ha bättre koll på exakt när det blev mörkt. Tanken var att jag någon kväll senare i veckan skulle kunna göra ett nytt försök att springa runt landet och gå i mål precis när solen gick ner och då ville jag veta mycket mer exakt när jag skulle starta. En kort löprunda är bättre än ingen löprunda alls och jag kände mig inte alltför nedslagen över det avbrutna försöket. Det finns en röst inombords som hela tiden viskar högt att jag är på semester och att träning hör vardagen hemmavid till. En kväll som denna är det lätt hänt att man låter den rösten ta väl mycket plats.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign