Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 Juli
2014-07-24 (08:56)

Tummen i vädret hade snabbt blivit en del av min vardag på Nauru. Jag liftade alla sträckor, korta som långa, och upplevde egentligen att det var stunderna i Naurubornas bilar som jag gillade allra bäst med landet. Ibland blev jag utfrågad om vad jag gjorde här och om min resa och ibland fick jag lyssna till någons livs historia. Vid ett par tillfällen klev jag rakt in i en familjs allra innersta med syskon som slogs i baksätet, skrikande småbarn och suckande föräldrar och ibland satt föraren och jag bara tysta och tittade på det som hände längs vägen. Det var helt enkelt som liftare jag kom det här märkliga landet och dess invånare som närmast.

Gårdagens upptäckt av Internetcaféet hade fått mig sugen på att äntligen få bilderna ifrån Nya Zeeland sammanställda och det var därför jag bad det första fordonet som viftats in för dagen om skjuts till Civic Center. Smart nog hade jag rensat upp lite i bildfloran ifrån de tre veckorna i och runt Auckland på minneskortet samma morgon och samtidigt skaffat mig en hygglig uppfattning om vilka bilder som platsade i ett album vilket gjorde att själva urvalsprocessen inte tog lika evighetslång tid som vanligt. Dessutom var uppkopplingen bättre än förväntat och när jag var färdig hade jag fortfarande gott om förbetald tid på det surfkonto jag öppnat i mitt namn.

Nästa stopp var på migrationskontoret. I min enfald hade jag trott att visumärendet skulle vara avslutat i samband med att jag fick ut det stiliga och ordentligt stämplade intyget men till min förvåning satt ett gem med min 50-dollarsedel fäst på dokumentet tillsammans med en inbetalningslapp. Nu ville man att jag skulle bege mig till "The Revenue Office" för att betala in pengarna själv fysiskt. Varför de begärt in 50-dollarsedeln redan i förrgår framstod som ett ganska stort mysterium!

Kassakontoret som tycktes hantera alla nationens transaktioner och påminde lite om ett klassiskt postkontor låg i Civic Center som jag liftade mig tillbaka till. Kvinnan i kassan ordnade ett nytt kvitto samt någon ytterligare stämpel efter att jag lämnat in sedeln. På frågan om jag nu var färdig med min visumansökan svarade hon dock att hon inte hade en aning och när jag frågade om någon annan på detta kontor kunde tänkas veta fann hon detta osannolikt. Det kändes lite som en återvändsgränd i denna ostrukterarade process men med visumstämpel i passet och ett stämplat kvitto på betald avgift kunde jag trots allt inte vara långt ifrån färdig? Eller? Jag beslöt att skjuta på den frågeställningen till morgondagen.

Tillbaka på Capelle & Partner sprang jag på städerskan i trappan som bekymrat sa att hon tyckte synd om mig för att det luktade så illa på mitt rum efter läckan. Jag hade inte tänkt så mycket på det på morgonen eftersom näsan förmodligen vant sig vid doften under natten men när jag kom in på rummet nu stank det surt på det där äckliga viset som det kan bli av fukt i värme. Saken blev dessutom inte bättre av att städerskan flyttat in mina joggingskor och strumpor som jag haft på vädring utanför rummet efter gårdagens pass. De åkte ut illa kvickt igen!

I den mentala omställningsprocessen inför hemresan som jag känner har gått igång på allvar nu när jag kommit till ett läge då mindre än tio procent återstår av drömmen kan det vara läge att acklimatisera sig lite. Med knappt sex veckor kvar, vilket för de flesta är en väldigt lång resa, hamnar jag allt oftare i framtiden tankemässigt och det är egentligen ganska stora frågor att grubbla över som exempelvis: Var ska jag bo? Med vad vill jag jobba? Hur ska det gå med relationen jag befinner mig i när vi verkligen kan ses under normala förhållanden? Ibland känner jag att svaren på frågorna är givna eller får ge sig med tiden men allt oftare oroar jag mig vilket får antas vara ett sundhetstecken. Detta var en dag då mycket av tankeverksamheten hamnade i dessa banor och för att stimulera kreatören och nytänkaren som båda gömmer sig inombords valde jag att fika med en kopp kaffe och kakor - något av det mest svenska man kan göra som verkligen inte varit en stor grej under resan. Det kan man väl ändå kalla acklimatisering?

Fortfarande kvar i dessa tankeloopar några timmar senare kokte jag mig ett rejält lass med pasta och grubblade vidare. Jag har märkt väldigt tydligt att det är när man inte håller sig så sysselsatt utan försöker samla kraft inför nya äventyr som hjärnan går på högvarv runt dessa framtidsfrågeställningar. För några veckor sedan kände jag mig säker på att jag skulle gå tillbaka till mitt gamla yrke ett tag för att stabilisera ekonomin men nu har jag hamnat i tvivel på den punkten igen. Borde jag kanske ändå inte söka mig så fort som möjligt mot något jag verkligen brinner för och vill göra? Det är ju ändå då jag levererar som absolut bäst och det är ju nu om någonsin som jag har chansen innan ekorrhjulet suger upp mig och vardagslunken är ett faktum igen?

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign