Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

18 Juli
2014-07-25 (09:33)

Vädret hade slagit om en del under det senaste dryga dygnet och nu var det grått och mulet efter ett ihärdigt regn under natten. Luftfuktigheten i kombination med det lätta duggregnet som gömde sig kvar i luften gjorde att alla klädesplagg kändes fuktiga bara man gick utanför dörren men det kunde inte stoppa mig ifrån att satsa på ett stort och klart annorlunda utomhusprojekt denna dag - jag hade för avsikt att vandra runt en hel nation! Hur många kan egentligen stoltsera med att ha traskat runt en hel republik på en dag?

Nyfiken på distansen var jag noga med att klicka igång gps-klockan och började sedan röra mig motsols eftersom jag ville komma till de mest bebodda och kanske lite mer intressanta delarna av ön i början av turen medan entusiasmen var som störst. Nu visade det sig snart att projektet blivit något mer komplicerat av det regn som fallit eftersom gigantiska vattenpölar ofta gjorde den i övrigt fina asfalterade vägen svårforcerad och jag fick ofta ta långa omvägar in på folks tomter för att komma fram. Dessutom stördes fotograferandet av vädret. Vid varje försök att ta bilder under den första timmen immade linsen igen vilket var väldigt irriterande, inte minst vid ett tillfälle då en stor grisfamilj traskade över vägen precis vid en bildskön enkel bensinmack och min bild bara blev till en suddig dimma som fick raderas.

Republiken Nauru delas upp i 14 regioner och efter Ewa där jag bor passerades Baitsi, Uaboe, Nibok och Denig. I mina ögon såg de alla mer eller mindre likadana ut. Upplevelsen var att i samma ögonblick som fosfatutvinningen upphörde på ön stannade tiden. Ingen har lagt ett öre på sina kåkar sedan dess och allting står egentligen bara och förfaller. Här och där ser man skyltar ifrån försök att starta enklare restauranger men alla som inte drivs av kineser verkar vara igenbommade sedan länge och den enda affärsverksamhet som tycks fungera är små butiker med förnödenheter och enkla bensinstationer med en pump.

Först i distriktet Aiwo händer det saker. Samlat där finns flera betydelsefulla byggnader som Civic Center, ett av de två hotellen samt den förfallande fosfat-fabriken. Det är verkligen en upplevelse att se hur detta tidigare grundfundament i hela nationens ekonomi rostar bort. En gång i tiden när det begav sig berättas det att man kunde fylla ett morgonflyg till Brisbane med Naurubor som enbart flög ner till Australien för att käka en snabbmatslunch innan de tog eftermiddagsflyget hem igen. Rikedomarna som skapades av fosfatutvinningen var helt enkelt enorma.

Hela den galna cirkusen startade år 1900 då australiensaren Sir Albert Ellis fick syn på ett stort stenblock som användes som en dörrstopp. Den gode Albert som visste ett och annat om geologi insåg att stenbiten, som sades komma från "Pleasant Island" (Nauru), i själva verket måste vara fosfat av osedvanligt hög kvalitet och sju år senare startade den kommersiella utbrytningen på Nauru. Det cirkulerar tre olika teorier om hur det kommer sig att ön berikats med dessa stora mängder av fosfatfyndigheter och den mest välkända är kanske den minst troliga som går ut på att hela härligheten skapats av årtusenden av skitnödiga fåglar. Stelnat fågelbajs skulle alltså ha gjort detta land till ett av världens rikaste när det begav sig!

Egentligen hade jag planerat att ta mig an "The Topside", som invånarna kallar hela öns innandöme där fosfatutbrytningen ägde rum vilket är fyra femtedelar av landarealen på upp till sjuttio meters höjd, under morgondagen. Nu kände jag dock att upptäckaren inom mig väckts till liv och jag beslutade mig för att knäcka även denna landsplatå för att liksom göra absolut hela nationen till fots på en dag. Jag läste av klockan för att ha fortsatt koll på hur långt yttervarvet är och följde vägen ifrån Aiwo och fosfatfabriken mot Naurus inre platå.

Detta inre är en märklig och tämligen tragisk syn efter att man vandrat uppför en stund. Stenformationerna som skapats av fosfatbrytningen har bildat ett månlandskap som inte ens gör sig bra på bild eftersom den här delen av ön även tycks användas som en soptipp. Dubbel mänsklig förstörelse således av ett inre som sannolikt var ganska vackert en gång i tiden innan grävskopor, plastflaskor och metallburkar förstörde allt. Därför var det en stor positiv överraskning när jag fortsatte längs vägen och kom fram till en vacker sjö uppe på toppen omgiven av höga palmträd. Den passade liksom inte in här!

Vägen gjorde en loop runt sjön och jag beslutade mig för att följa den. Här ligger enkla små bostadshus som bildar den enda regionen, kallad Buada, på Nauru som inte har en kustremsa. Inledningsvis var vandringen runt sjön behaglig och trevlig men efter att två kokosnötter på kort tid fallit ner ifrån de höga träden på asfalten i min absoluta närhet drabbades jag av halv panik och var ett tag övertygad om att mina dagar skulle sluta med en krossad skalle här på Nauru av alla ställen. Med raska steg tog jag mig tillbaka till månlandskapet och sedan vidare ner till Aiwo där denna halvmilslånga avstickare på en dryg timme inletts.

I Aiwo hade jag tänkt mig ta ut den resterande mängd pengar som behövdes för att kunna betala mitt boende. Ett strömavbrott i Civic Center, som jag inte kände den minsta lust att vänta ut nu när lunchhungern började bli påtaglig, fick mig dock att fortsätta till kinesen i The Best Restaurant som jag visste kunde leverera precis vad jag behövde snabbt och billigt.

Med välfylld mage följde jag sedan flygrakan bort till immigrationsmyndigheten för att en gång för alla försöka stänga den utdragna och overkligt förvirrade visumprocessen. Det visade sig vara en klok sak med denna extra kontrollrunda för mitt ärende var inte riktigt avslutat ännu. Eftersom jag nu kunde uppvisa bevis på betald avgift sattes ytterligare en stämpel på dokumentet jag fått under gårdagen innan det kördes i en kopiator. Nu, försäkrade man mig, var processen över. Inte undra på att detta land får minst besök av turister i världen...

Efter Boe där flygplatsen ligger och Yaren med sina parlaments- och myndighetsbyggnader nådde jag slutet på landningsbanan. Ön är inte större än att den ringväg jag cirkulerade på stängs av med bommar för inkommande flyg eftersom vägen korsar denna kortända på startrakan men just när jag kom förbi var det fritt blås och därmed var jag framme vid den den mindre bebyggda halvan av ön.

Första distriktet längs kusten här är Menen med klassiska Menen Hotel som i fornstora dagar, när fosfatcirkusen skapade rikedom och alla suktade efter lyx och flärd, var ett högklassigt kvalitetsboende men idag mest känns överdimensionerat och förfallet. Jag letade mig in på hotellområdet för att få ut pengar ifrån öns andra bankomat men den var ur funktion och nu började bristen på sedlar stressa mig en aning. Rummet skulle betalas under morgondagen och det var cash only som gällde. Med tanke på att morgondagen var en lördag fanns dock en risk att söndriga maskiner fick stå och vänta på service fram till måndagen.

Efter Menen kom jag in i bekanta kvarter i form av Anibare Bay där jag tvingats avbryta löprundan någon kväll tidigare. I detta distrikt tog jag en paus i hamnen samt kollade in de märkliga fosfatstens-formationerna ute i vattnet längs kusten. Ett litet tag funderade jag på att bada men prioriterade istället att komma tillbaka till mitt rum så fort som möjligt och plöjde de stillsamma distrikten Ijuw, Anabar och Anetan som utöver en del ytterligare stenar i havet också inhyser några enkla lämningar ifrån andra världskriget likt fort och bunkrar.

Jag hade rejält ont i fotsulorna under vandringens sista tre kilometer och kände mig orolig för att få blåsor under fötterna vilket knappast är önskvärt med en mara 2,5 veckor framåt i tiden. När taket på Capelle & Partner till sist skymtade efter en krök var det nästan så att jag var beredd att fälla en liten tår för det hade faktiskt varit jobbigt på slutet. Jag konstaterade att varvet runt ön är nästan exakt 18 kilometer och därtill hade jag ju gått en halvmil extra under irrfärderna på öns topp. Totalt således 23 kilometers promenad i ett försiktigt turist- och fotograferingstempo och hela härligheten hade nästan tagit fem timmar, lunchpausen exkluderad. Visserligen hade det varit molnigt men man svettas ändå något vansinnigt i denna fuktiga värme och jag kunde känna av viss vätskebrist trots att jag druckit en hel del under varvet.

Resten av dagen kom att bestå av vila och det kunde jag ju ändå tycka var välförtjänt. Femtimmarspromenader hör inte direkt vardagen till och just den här övningen på att vara igång länge kan jag få viss nytta av i Brisbane även om det är stor skillnad på att gå och springa. Den andra hälften av pastapaketet fick uppdraget att fylla ut en hungrande mage några timmar senare och utförde ärendet storstilat. I övrigt fortsatte mitt osociala leverne på Nauru med bokläsning och surf. Landet har ett par ställen där jag vet att utlänningar som är på plats för att arbeta träffas men det var samma historia kväll efter kväll här - jag kände bara ingen lust. Kanske hade Kiribati blivit för mycket av en upplevelseurladdning efter två väldigt sociala veckor på Fiji för mättnaden på såväl folk som intryck var så påtaglig att jag kände mig som värsta eremiten. Jag tror dock att man måste kunna och våga ta sig sådana perioder om man är ute på vift så länge. Åtminstone tycks jag behöva det.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign