Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-26 (06:23)
Träningsvärk! Inte av det där lätt ömmande slaget heller utan så att jag knappt kunde förflytta mig! Fem timmars vandring skedde uppenbarligen till ett visst pris för med ömma fötter och värkande ben tycks det mer och mer ofattbart att denna otränade kropp snart ska ta sig an en mara. Att promenera de drygt fem kilometerna till Civic Center var det således inte tal om utan nu åkte lift-tummen upp i vädret igen efter att ha fått vila under gårdagen.
Min oro över att inte kunna få ut pengar visade sig ha varit obefogad. Riktigt skönt att slippa sådant strul under den sista dagen här! Istället tog jag plats inne på Internetcaféet och lade några timmar på att ställa samman ett fotoalbum för Tonga. Jag har kommit på att en orsak till att de här albumen tar så lång tid att tillverka är att jag fastnar framför vissa bilder och drömmer mig tillbaka till speciella dagar och upplevelser. Fotosammanställandet är numera, när dagboken inte längre ligger så långt efter verkligheten och fungerar som en repetions- och reflektionsstund i efterhand, det enda tillfället då jag går tillbaka och njuter av alla dessa fantastiska upplevelser.
I bilen jag vinkade in på vägen tillbaka satt jag och funderade på om alla lokalbor fortfarande har koll på vilken stam de tillhör. De tolv spetsarna i stjärnan på Naurus flagga symboliserar de tolv ursprungsstammarna på ön (tyvärr har två dött ut) och just som jag skulle fråga min chaufför om saken började han istället ta upp ämnet "Boat people" precis som min chaffis också gjort på morgonen. Det är såklart det absolut hetaste samtalsämnet på ön och jag själv är mycket kritisk till det boskapsliknande sättet man hanterar människor på men jag känner mig heller inte riktigt säker på att jag har greppat hela bilden.
I korthet går det ut på att asylsökande anländer till Australien i båt. Dessa människor har blivit en mycket känslig och omdebatterad frågeställning och politiker har gjort sig karriärer på att utlova färre boat people på australiensisk mark. En annan tung fråga i Australien är biståndspolitiken. Landet bär en tung börda tillsammans med Nya Zeeland när det gäller att hålla liv i alla dessa Söderhavsöar som inte klarar av att försörja sig själva och befinner sig långt utanför västvärldens biståndsradar i övrigt. Det är här den lika osannolika som kontroversiella och omdebatterade lösningen på problemen sätts i spel eftersom någon kommit på hur man kan göra två flugor på smällen samtidigt.
Istället för att behålla båtflyktingarna i Australien flyger man dem några timmar norrut till den lilla ön Nauru där de får bo på en flyktingförläggning i form av baracker medan deras ärenden utreds. Statistiken över antalet båtflyktingar på australiensisk mark sjunker som en sten och dessutom skapas en massa arbetstillfällen runt denna apparat på fattiga Nauru vilket ju kan ses som förklätt bistånd men inte behöver tas ur biståndskassan. Så här långt i beskrivningen den kanske ultimata skrivbordsprodukten för att trolla bort två problem samtidigt men någonstans längs vägen tappade politikerna bort både sans och medmänsklighet.
Tänk om Sverige skulle sätta sina flyktingar på första bästa flyg till Färöarna eller Svalbard för utredning så att man kunde gömma undan dem ifrån statistiken! Först och främst vore det tveksamt rent etiskt men dessutom drar en sådan apparat våldsamma kostnader. Tänk på alla flygbiljetter för asylsökande och personal, tänk på alla kostnader för svindyra jurister som tar betalt per timme och måste flygas in för att bistå invandrarna och därtill alla kostnader för faciliteter på plats. Det är en hel industri och alla extrakostnader detta drar skulle kunna göra så mycket mer nytta någon annanstans!
Chaffisen hade samma inställning som de flesta andra jag pratat med här om saken. Han har själv fått jobb tack vare cirkusen och menar att kortsiktigt har Nauru inget val när möjligheten nu erbjuds eftersom det saknas andra industrier, exportmöjligheter eller intäktskällor. Men på lång sikt vill naturligtvis varken han eller någon annan här att landet ska vara beroende av asylsökande som kommer i båt till Australien och han uttryckte en klok förhoppning om att de inkomster folk nu gör på båtfolket förhoppningsvis kommer återinvesteras i framtida, mer hållbara affärsverksamheter. Jag nickade och sa att jag hoppades att han hade rätt men jag tvivlar inombords. En elak röst inom mig säger att Nauruborna bara kommer äta mer och dyrare skräpmat för pengarna men jag hoppas jag har fel!
Så snart jag var tillbaka efter dagens utflykt begav jag mig upp på andra våningen hos Capelle & Partner för att se till att få min räkning betald och boka transport till flygplatsen under morgondagen. En våg av dåligt samvete sköljde över mig då tjejerna berättade att doktorn i veckan tvångssjukskrivit Calmina på grund av hennes astmaproblem. Jag hade visserligen inte gjort mig lustig över hennes andnöd när hon gått upp för trapporna några dagar tidigare men jag hade på ett nästan föraktfullt sätt resonerat att man får skylla sig lite själv om man inte håller kroppen i form. Nu förstod jag att det inte enbart varit kroppshyddan som spökat.
Med Calmina satt ur spel delade resten av jättekvinnorna i kontorslandskapet på hennes arbetsuppgifter och det blev nästan som en dålig Norgevits när jag skulle försöka göra rätt för mig. En dam kollade upp priset, en annan skrev ut en räkning, en tredje tog betalt och en fjärde sprang och kopierade det underskrivna kvittot. Så svaret på frågan om hur många Naurukvinnor med kroppshyddor i elefantstorlek det krävs för att ta betalt av en hyresgäst är fyra. Men beröm till dem alla för att de slet på så inne på kontoret en lördag! Dessutom lovade den ena att skjutsa mig till flyget på sin lediga dag imorgon.
Samma dag som jag anlände till Tonga mer än 1,5 månad tidigare hade jag köpt på mig två paket nödnudlar som sedan dess legat och skräpat i väskan utan att komma till användning. Eftersom mat är mycket dyrt på Nauru och jag börjat ledsna på att deklarera mina nudlar varje gång de ska in i ett nytt land fick de bli dagens kalasmat. Det lär väl vara nudlar jag får leva på under hela hösten efter detta kostsamma äventyr så lika bra att börja vänja sig redan nu...
Egentligen sa mitt schema därefter att jag skulle ge mig på ett nytt försök att springa runt ön nu när jag visste exakt hur långt det var och vilken tid jag skulle starta. Detta var sista kvällen chansen erbjöds att klämma ett helt land på ett träningspass men tyvärr fanns det ingen realism i planen efter gårdagens promenad - jag hade helt enkelt för ont i kroppen och fick lägga detta projekt åt sidan. Kort därefter tog min Internetkod slut och under resten av dagen och kvällen låg jag istället och läste och skrev dagbok.
<- Tillbaka
