Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

21 Juli
2014-07-27 (06:19)

Andningsmaskinen som kanadicken släpade med sig i en av sina fyra väskor hade ett svagt visslande läte som nästan var omöjligt att somna till. Någon gång mitt i natten gick dessutom karln upp ur sängen och stängde av den, somnade och gav genast ifrån sig de kanske värsta snarkningarna jag någonsin hört. Efter att ha lyssnat förstummad i kanske en minut till symfonin som garanterat väckte upp hela sovsalen såg jag till att vrida och vända på mig tillräckligt för att människan skulle vakna av att vår gnisslande våningssäng rörde på sig. Som tur var förstod han piken och klev då upp för att slå på maskinen igen och nu var plötsligt det visslande lätet som ljuv musik i jämförelse med vansinnessnarkningarna en stund tidigare.

På morgonen hade jag en bokad Skype-date med Matilda som nyligen kommit hem efter en vecka på Kreta. Det är verkligen länge sedan vi träffades på riktigt nu och det märks på många sätt vilket inte ens den moderna tekniken kan råda bot på. Mer än tre månader har gått sedan vi sist rörde vid varandra och dessutom gör den stora tidsskillnaden det oftast svårt att höras på tider som passar oss båda. Nätet var tillräckligt bra för att vi skulle kunna prata men till min besvikelse fungerade inte Matildas video och det hade nu nästan hunnit gå en månad sedan jag sist såg hennes leende i rörlig bild. Vad tiden gjort med historien om oss återstår att se; man kan omöjligen veta säkert om glöden och kemin går att återskapa på svensk mark om en dryg månad, bara hoppas.

Till frukost beställde jag in en omelett som jag redan hade hunnit sitta och vänta på en bra stund när kanadicken dök upp och slog sig ner vid mitt bord. Så mycket för den fridfulla vackra utsikten över havet till frukostkaffet. Vi berörde inte andningsmaskinen i samtalet den här gången utan diskuterade hans hemstad Vancouver och att resa på Nya Zeeland. Ämnen jag vet (och tycker) mycket om! Efter att ha frågat serveringspersonalen tre gånger om vart omeletten tagit vägen dök den upp till sist och jag kunde strax därefter skynda bort till rummet för att packa ner det sista i mina väskor.

När jag frågade i receptionen om avgångstiden för nästa lokalbuss in till Nadis busstation undrade de vart jag skulle. Mitt svar var att jag siktade på huvudstaden Suva om jag bara lyckades få tag i en lämplig transport. Svaret då var att den lilla minibussen bakom mig skulle köra dit om tjugo minuter till ett bra pris. Det gäller att ha lite tur ibland! Jag var dock inte helt överraskad eftersom kanadicken berättat att han hade en transport bokad nu på förmiddagen till en ö som man tog färjan till från Suva. Vissa pratkvarnar blir man aldrig fri ifrån...

Jag var noga med att placera mig på visst avstånd ifrån kanadicken i minibussen och hamnade istället nära en tjej från Argentina och hennes spanska pojkvän. Detta par var extremt resvana och frågade ut mig om varendaste liten detalj på min långa tripp så jag fick inte mycket till chans att spana ut genom fönstret på The Coral Coast som den södra kuststräckan på Fijis största ö Viti Levu kallas. Efter alla dessa pytte-öar jag besökt under de senaste månaderna kändes det nästan som att jag befann mig på fastlandet nu för den här ön är lika stor som Skåne och känns (jämförelsevis med allt annat på sista tiden) i det närmaste oändlig när man flyger in över den.

Det är nio mil från Nadi till Suva och asfalterat hela vägen men på vissa sträckor är sträckningen mycket krokig och dessutom är asfalten rätt dålig så det tar sin lilla tid att komma fram. Med två stopp inkluderade hade vi varit igång i ungefär tre timmar när man kunde skymta höghus i horisonten. Nu blev jag upphetsad på riktigt! Det hade gått nästan två månader sedan jag såg byggnader med fler än tre våningar och nu hade jag bostadshus med både åtta och tio våningar framför mig! Lantlig idyll i all ära - som stadsbo hade jag på senare tid känt av symptom på lappsjuka och nu äntligen fick jag se lite trängsel i trafiken, jäkt och en väg med två filer per körriktning!

Först svängde vi ner i hamnen och körde under mycket stor förvirring ombord på en båt vars personal snabbt började lasta ut alla väskor. Efter att desperat jagat rätt på chauffören fick jag klart för mig att han trott att alla som var kvar i minibussen skulle med till samma ö som kanadicken (med den här båten) och jag lyckades då rädda tillbaka mina väskor in i minibussen som sedan körde in till centrum för att alla skulle kunna handla på sig förnödenheter före avresan. Jag tackade för mig, slängde upp den stora väskan på ryggen och började vandra efter en karta som jag fotograferat på nätet med läsplattan.

Med facit i hand skulle jag tagit taxi men det är alltid svårt att avståndsbedöma i de här situationerna. Jag gick en riktigt bra bit längs huvudgatan Victoria Parade och gav mig därefter på att snedda lite genom kvarteren vilket jag nog ändå vill påstå blev till en genväg. Till sist tvingades jag pausa i värmen där svettdropparna nu bildade små floder nedför såväl kinderna som ryggen. Den sista biten till boendet som jag kollat ut på förhand men inte bokat var dessutom uppför vilket inte heller framgår på en enkel stadskarta men jag hittade åtminstone rätt.

South Seas Private Hotel är ett förvånansvärt stort bygge som riktar sig till budgetresenärer. Den vitmålade historiska träbyggnaden har en sorts egen marin och något unik känsla som inte ens personalen lyckades förstöra trots att någon av dem med svaghet för laminerade förbudsskyltar tapetserat många av väggarna med rätt onödiga påpekanden. Tjejen som jag hade att göra med i receptionen var dock väldigt hjälpsam och gav mig en plats i en mindre sovsal med två andra gäster samt beskrev på ett ungefär vägen till ett biljettkontor jag behövde ta mig till.

Så snart jag ställt av väskan skyndade jag ner mot stan via en genväg receptionisten tipsat om och letade upp klassiska Patterson Brothers Shipping på andra våningen i ett litet köpcentra. Mina två prioriteringar under detta återbesök på Fiji var att kika in huvudstaden Suva där jag nu befann mig under en dag samt få till ett besök i den gamla, numera världsarvslistade, huvudstaden Levuka. Med hjälp av en vänlig herre bakom disken ordnades det med biljetter till det något klurigt belägna Levuka och min färdplan gav inte något som helst utrymme för förseningar för då skulle jag missa mitt flyg till Vanuatu. Generellt tycks dock tidtabeller respekteras mer omsorgsfullt här än i resten av Söderhavet.

Jag fick leta ett tag för att hitta ett ställe med wifi så att jag kunde posta dagboken och efter detta föll jag i fällan och klev in på McDonalds. Ibland kan man bara inte låta bli men den här gången var jag ursäktad! Guideböckerna varnar för gatorna i Suva direkt efter mörkrets inbrott och skymningen var redan på ingång så jag behövde snabb och säker mat. Måltiden slank ner hastigt och promenaden till boendet i det begynnande regnet gick också i högsta fart. Kvällen tillbringades sedan i en korgstol med dagboksskrivande vilket var riktigt mysigt då man tydligt hörde hur regnet tilltog utanför.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign