Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-07-29 (03:25)
De här fem nätterna under mitt återbesök på Fiji var egentligen att se som ett budgetalternativ efter att jag fått kapitulera för flygbiljettpriserna till ö-nationen Tuvalu under samma period. Att lägga 6 000 spänn t/r för tre nätter på plats, vilket var det billigaste alternativet jag hittade, var bara otänkbart i nuläget. Idén att istället se lite mer av Fiji bortom turisternas favoritstränder och öar hade funnits med i tanken ett tag och fått bekräftelse både av den senige britten som jag återsåg när jag öluffade i Yasawas efter ett tidigare möte på Tonga samt det unga kanadensiska paret jag drack öl med på Beachcomber. Båda sällskapen hade blivit positivt överraskade av Suva och britten hade dessutom besökt Levuka som jag var nyfiken på och gett tummen upp. Man ska aldrig underskatta andra resenärers rekommendationer - särskilt inte om de kommer från vettigt folk. Dessutom kände jag mig rätt överdoserad på idylliska stränder och mer sugen på något nytt.
Förhoppningen att ett nytt boende skulle resultera i bättre sömn nu när kanadicken med andningsmaskinen inte längre sov under mig hade fått en rejäl törn under natten. Båda mina rumsgrannar pratade nämligen i sömnen med ojämna mellanrum och det var en Rickard som med sömngrusiga ögon kravlade sig upp ur sängen för att möta dagen i Fijis huvudstad Suva. Ett Suva som för dagen duschades av ett lätt regn vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt mig eftersom jag fotograferat den senige brittens stadsrundvandringskarta och planerade lägga flera timmar utomhus.
Om jag valde att ta mig an stadsvandringen baklänges kunde jag dock inleda med Fiji Museum vilket båda sällskapen rekommenderat. Som dagens första besökare på muséet kunde jag i lugn och ro ta mig an en riktigt intressant utställning. Lokalerna var ytterst enkla men materialet och de förklarande texterna höll hög klass. När ett museum inte är så stort hinner man aldrig tappa fokus vilket annars är lätt hänt i en så mossigt miljö. Jag lärde mig en hel del om Fijis historia, om hur den indiska befolkningsgruppen kom hit som arbetskraft i samband med att landet var en brittisk koloni samt hur man tror att befolkningsströmmarna i Söderhavet gått.
Bäst på Fiji Museum var dock det stora öppna rummet i direkt anslutning till entrén. I detta hade man en havsfarkostutställning som inkluderade enkla urgröpta träkanoter och fraktbåtar av bambu för de små floderna på Viti Levu men framförallt den sista gigantiska havsgående kanoten som tillverkades. Waqa drua, som dessa farkoster kallas, består egentligen av två kanoter med en plattform stor som ett båtdäck emellan. De allra största waqa drua man känner till mätte uppåt 35-37 meter i längd så i jämförelse med dessa är farkosten Ratu Finau som står på Fiji Museum en riktig plutt med sina knappa 14 längdmeter. Men ändå - det är ett monster till kanot med jätteåror som kräver tre till fyra mans armstyrka! Extra kul var att restaureringsarbete pågick för fullt så jag fick en stunds samtal med entusiasterna som piffade till skutan och kunde även studera deras noggranna arbete.
Regnet hade avtagit något när jag hittade ut i dagsljuset igen. Det blev en vända i den botaniska trädgården som ligger i anslutning både till Fiji Museum och ett något malplacerat klocktorn innan jag följde Victoria Parade in mot stadskärnan. Längs den vägen ligger en del historiska koloniala byggnader samt en utomhuspool som påstås vara olympisk. I centrum följde stadsrundturen affärsgatorna som innehåller en kul blandning av indiska dvd-butiker och traditionella västerländska köpcentra med flera våningsplan fyllda av välkända butiker och logotyper. Bakom affärsgatorna hittade jag Sacred Heart Cathedral som jag snabbt kikade in i och därefter tog hungern över.
Lonely Planets avfotograferade rundvandringskarta rekommenderar ett besök på Old Mill Cottage till frukost eller lunch. I min tankevärld var det fortfarande morgon men tydligen hade timmarna snurrat på rätt bra och jag upplystes på detta trevliga fik som serverar mycket prisvärda traditionella Fiji-rätter att det var lunch som gällde. Jag försökte beställa en färdiglagad rätt som låg på uppvärmning bakom disken men den karismatiska kvinnan övertalade mig istället till rå fisk i citron-, chili-och löksås med ris. Detta tycks vara en lokal specialitet i hela Söderhavet men vad gör väl det om det smakar så här fantastiskt? Jag satt nästan tårögd och smaskade på en fiskrätt - det måste väl ändå vara första gången i livet något ätbart från havet har den effekten på mig?
I samband med att jag beställde maten på Old Mill Cottage hade jag varit nästan ensam men nu strömmade det in lunchgäster ifrån de omkringliggande ambassaderna och jag bestämde mig för att ta en kopp kaffe på ett närliggande fik för att inte ta upp en massa bordsyta för bättre behövande. Under tiden jag sörplade på riktigt gott kaffe för första gången sedan Tonga satt jag och skrev i dagboken och bara njöt av att befinna mig i en stad. För det är faktiskt vad Suva är med en bra bit över 100 000 invånare, biograf, höghus och inte minst kaffebarer med riktigt gott kaffe. Frågan är om Suva kanske egentligen kan vara Söderhavets enda riktiga stad? Papeete på Tahiti är ett gränsfall men i övrigt är det riktigt skralt på stadsfronten.
Regnet hade tilltagit igen och eftersom det kändes som att jag hunnit se alla rundvandringens höjdpunkter avbröt jag den och letade mig istället tillbaka till det nätcafé jag besökt under gårdagen. Finessen där var att jag först kunde köpa en wifi-kod för postande av dagbok innan jag tog plats vid en stationär dator och fokuserade på bokningar under de kommande månaderna. Timmen blev riktigt produktiv och jag fick köpt en flygbiljett till Östtimor ifrån Darwin, bokade boende och flygplatsupphämtning på Vanuatu samt fick tag i ett centralt boende på gångavstånd till starten av Brisbane Marathon (loppet startar 06:00 på morgonen så det är en enorm fördel att ha nära till starten).
Eftersom det fortfarande regnade kraftigt borde jag nog tagit taxi tillbaka till South Seas Private Hotel men ibland bedrar snålheten visheten. Lyckligtvis har detta boende åtminstone ljummet vatten i duscharna (jag är så van vid kallduschar nu att ljummet känns som en lyx) så det gick utmärkt att värma upp sig lite efter att ha blivit riktigt nedkyld av regnet. Därefter hittade jag tillbaka till korgstolen och författandet. Antalet gäster i det stora trähuset var få och ingen annan uppehöll sig i de sociala utrymmena vilket kändes lite synd. Efter mina tillbakadragna dagar på Nauru har jag återfått lusten att socialisera men nu fick alltså dagboken duga som sällskap fram till läggdags.
<- Tillbaka
